Allsvenskan är bara en dag bort vilket gör att det i högsta grad är dags att lämna in sina tabelltips. Marcus Bring har gjort sin analys och här är resultatet. [show_ad id=3] 16. IF Brommapojkarna De var överlägsna i Superettan förra året men ett tränarbyte och flertalet spelartapp gör att förväntningarna på årets upplaga av Brommapojkarna är på botten. Spets finns i Samuel Leach Holm och Oscar Pettersson men särskilt mycket mer än så har de inte. Samtidigt ska de tränas av Olof Mellberg, en tränare vars kvalitet går att diskutera. Vissa ljusglimtar finns dock där insatsen mot Djurgården i Svenska Cupen är en sådan. 1-2-förlusten till trots så var det ett BP som stod upp bra och förtjänade minst en poäng. Dessutom vann de mot Norrköping i genrepet på ett komfortabelt vis. Men allt som allt så ser de på förhand sämst ut av samtliga allsvenska lag och allt annat än en placering bland de tre sista hade överraskat. 15. Varbergs BoIS Jocke Perssons Varberg har överträffat alla förväntningar genom att klara kontraktet tre raka säsonger, dessutom med imponerande placeringar både 2020 och 2021. Förra säsongen var dock tuffare och det var nära att det slutade med nedflyttning. Sin vana trogen har Persson och övriga bestämmande parter i klubben dammsugit lägre divisioner på talanger, vilket också står för en större del av inflödet på spelarfronten. Värvningen som sticker ut är däremot av annan sort, nämligen Yassine El Ouatki från PSG:s b-lag och som sett intressant ut. Någon gång borde den allsvenska resan ta slut för Varberg och fjolåret var det klart sämsta av deras tre senaste säsonger i den högsta serien. Konkurrensen är hård även i botten och i nästa år kan det mycket väl bli ett Varberg som förbereder sig för en återkomst till Superettan. 14. Degerfors IF Två raka säsonger har Degerfors klarat sig kvar i Allsvenskan med minsta möjliga marginal och det är inte mycket som talar för något annat i år. Spelaromsättning är som brukligt stor vilket åtta in och nio ut påvisar. Är truppen stärkt då? Nja, är svaret. Framför allt kommer avsaknaden av de två lånen Gustaf Lagerbielke och Omar Faraj, som var avgörande förra året, vara stor. Andra nyckelspelare som Christos Gravius och Elyas Bouzaiene är dock kvar i laget vilket tillsammans med några av nyförvärven bildar den nya kärnan. Degerfors har som bekant haft kniven mot strupen två säsonger i rad och det kan mycket väl bli ett liknande scenario igen. 13. Halmstads BK Att Halmstad skulle studsa tillbaka till Allsvenskan direkt var ingen högoddsare. 2021 förtjänade de inte nedflyttning men med alla marginaler mot sig så gick det som det gick. Fjolåret i Superettan blev däremot en enkel resa där de bekvämt parkerade in på en andraplats bakom BP. Inför 2023 har det hänt saker i truppen. Viktiga Sadat Karim och underskattade Samuel Kroon har lämnat klubben och kan tänkas försvaga dem, men värvningarna ser på förhand bra ut. Fjolårets skyttekung i Superettan, Viktor Granath, är en av dem och har alla möjligheter att göra mål även i Allsvenskan. Dessutom är Amir Al-Ammari tillbaka i klubben på lån från Göteborg vilket också är en bra värvning. Någon champagnefotboll ska man inte förvänta sig av Magnus Haglunds manskap men den kollektiva insatsen går sällan att klaga på och de är ofta svår att bryta ner. Något som mycket väl kan leda till nytt kontrakt för hallänningarna. 12. IFK Värnamo Det beryktade svåra andra året ligger framför IFK Värnamo och nog finns det utmaningar som väntar. Marcus Antonsson, Abdussalam Magashy och Robin Tihi hade kunnat vara en topp-tre lista av smålänningarnas främsta spelare under fjolåret men det är också en trio som lämnat klubben. Ersättarna är spännande, en salig blandning av ungdom och rutin, och borde vara tillräckliga för att undvika nedflyttning, men fjolårets tiondeplats blir svår att upprepa. Den stora frågan är hur laget påverkas av Antonssons frånvaro. Ingen spelare i serien betydde mer för sitt lag då han stod för en betydande del av lagets målchanser. Gustav Engvall har gjort det bra i Allsvenskan tidigare men precis som man kan se en säsong där han gör tvåsiffrigt antal mål kan man se honom floppa. Nyförvärvet från GAIS, Emin Grozdanic, förtjänar ett omnämnande. Den spelskickliga mittbacken var en av göteborgarnas bästa spelare under uppflyttningen till Superettan ifjol och i Värnamo har han imponerat från första stund. En potentiell nyckelspelare. 11. IK Sirius Daniel Bäckströms Sirius var ofta intressanta att titta på med sin bollinnehavsorienterade fotboll men lika ofta var vinningen av den begränsad. En stor del av bollinnehavet förlades till egen planhalva och det var sällan de skapade fler chanser än motståndarna. Nu är Bäckström utbytt mot Brommapojkarnas succétränare Christer Mattiasson och kan han bara delvis få Sirius att spela den fotboll som hans BP gjorde så är mycket vunnet. Även där var bollinnehavet i fokus men effekten var betydligt bättre. Sirius vinterfönster är intressant. Flertalet rutinerade pjäser i form av Yukiya Sugita, Adam Hellborg, Tim Björkström och Filip Rogic har lämnat vilket ger ett kvalitativt hål. Men ersättarna är spännande. André Alsanati har alla förutsättningar att bli en av hela seriens utropstecken, Melker Heier kommer från två kanonsäsonger med Landskrona i Superettan och lånet från Lyngby, Magnus Kaastrup, är en intressant profil. Osäkerhet kring Sirius finns men potentialen är hög. Mattiasson är en bra fotbollstränare och frontkvartetten med Tashreeq Matthews, André Alsanati, Christian Kouakou och antingen Aron Bjarnason eller Joakim Persson håller hög klass. Det lär kunna bli en hel del mål i Uppsalalagets matcher i år, åt båda håll. 10. Mjällby AIF Anders Torstenssons återkomst till Mjällby kunde inte ha börjat mycket bättre. En imponerande cupinsats tog dem hela vägen till finalen där nu BK Häcken väntar i maj. Några större tillfälligheter har det inte heller varit tal om utan Sölvesborgslaget har rättvist slagit allt motstånd som kommit deras väg med kollektiva insatser av hög klass. Säsongens första månader har satt respekt hos övriga och alla kommer ta Mjällby på allvar. Hemma på Strandvallen är de alltid svårslagna men grundkvaliteten i truppen och tilltron till kollektivet gör att de kommer plocka poäng på bortaplan också. Truppmässigt är de starkare än man kan tro med spelare av hög klass i nästan varje lagdel. Mittbacken Noah Eile gjorde en strålande säsong ifjol och kommer inte vara sämre i år medan den till sommaren utlandsflyktande Noah Persson är en av seriens bästa offensiva ytterbackar. Lägg till U21-landslagsmannen Otto Rosengren och mittfältsgnuggarna Jesper Gustavsson och Viktor Gustafson och det är ett lag vars grundnivå är för hög för att blanda sig i nedflyttning. 9. IFK Göteborg IFK Göteborg kommer från ett tungt fjolår och en kaosartad försäsong vilket gör att förväntningarna är begränsade. Att Mikael Stahre inte fick lämna efter lagets mediokra 2022 är en gåta men att han fick lämna efter cuputtåget, bara några veckor innan den allsvenska säsongen, är ännu konstigare. Nu står de här med en obalanserad trupp och en tränarduo, William Lundin och Alexander Tengryd, vars erfarenhet inte sträcker sig längre än huvudtränaruppdrag i division 1 och assisterande tränaruppdrag i Allsvenskan. Den obalanserade truppen var det, ja. En stor mängd namn är ålderstigna vilket begränsar den fysiska prestationen på planen och tillgängligheten under säsongen. Utöver det är mittbacksparet kvalitativt osäkert, ytteralternativen begränsade samt en truppbredd som sannolikt inte är tillräckligt bra för att placera sig högre än i mittenskiktet. IFK går in som ett av säsongens stora frågetecken och även om kvalitet finns i Marcus Berg, Gustav Svensson och Elias Hagen så är det alldeles för många oklarheter. Deras tuffa start med Malmö, Djurgården, AIK, Hammarby och Häcken inom de tio första omgångarna gör att det kan bli rörigt direkt på Västkusten. 8. Kalmar FF Kalmar är kanske laget som får svårast att överträffa sin fjolårsplacering. Att Henrik Rydström ledde laget till en fjärdeplats är inget annat än sensationellt och med hans utträde samt Oliver Berg och Sebastian Nanasis dito så är det ett småländskt lag som tappat kraftigt i slagstyrka. Med det sagt har vinterfönstret varit spännande. Henrik Jensen hämtas in till tränarbänken från danska FC Midtjylland och av resultaten i Svenska Cupen att döma så har han redan kommit en bit på vägen i sin process. Spelarmässigt är Robert Gojani ett meriterat och starkt nyförvärv medan Mileta Rajovic, centertanken från Naestved i danska andraligan, ser ut att vara precis så bra som hans siffror från Danmark indikerade. Lägg där till unga namn som Arash Motaraghebjafarpour och Saku Ylätupa. Kalmar kan bli en obehaglig överraskning för konkurrenterna om Jensen snabbt får ihop det men sannolikt guppar de runt i mitten av tabellen under hela säsongen. 7. IFK Norrköping Norrköpings tolfteplats 2022 var klubbens sämsta på åtta år och långt ifrån den standard man är van att se från östgötarna. Rikard Norling fick lämna skutan halvvägs in på säsongen efter undermåliga resultat men ersättaren, dansken Glen Riddersholm, fick inte den utväxling som man hoppades på. Nu ska det börjas om på ny kula med Riddersholm fortsatt vid rodret men förutsättningarna kunde vara bättre. Linus Wahlqvist och Jonathan Levi är enorma tapp medan Godswill Ekpolo är ytterligare en startspelare som försvunnit. Ersättarna är inte heller från någon högre hylla och den mest spännande är den 19-åriga dansken Victor Lind som kommer på lån från Midtjylland. Vito Hammershöy-Mistrati och Niklas Gunnarsson är meriterade nyförvärv och ackompanjeras av yngre förmågor som Jesper Ceesay, Emil Roback och Yahya Kalley. Spännande namn med potential men inga som lär ta laget till högre höjder. Norrköping anno 2023 har ett begränsat tak. Sjundeplatsen är snäll med tanke på antalet frågetecken och det är troligare att de underpresterar än överpresterar min tippning. Men faktumet att de har Arnor Sigurdsson i laget, Allsvenskans kanske bästa fotbollsspelare, gör att de besitter en x-faktor som inga andra. 6. IF Elfsborg Boråsklubben spurtade till sig en topp-sex placering förra säsongen men det såg länge ut som att de skulle hamna längre ner i tabellen. Men Jimmy Thelin fick till slut ordning på sitt manskap och det genom att vinna åtta av de tio sista matcherna. Om man hade någorlunda koll på de underliggande siffrorna så visste man att det låg i luften då de skapade fler chanser än de gjorde mål och vice versa i defensiv riktning. Sådant brukar jämna ut sig med tiden och så även den gången. Med den trenden i ryggen är det med optimism man bör se på Elfsborgs chanser inför 2023. Leo Väisänen och Rasmus Alm är tunga tapp men med Sebastian Holmén, Niklas Hult och en pånyttföd Gustaf Lagerbielke i truppen från start så går det jämnt ut. Det finns frågetecken för bredden på sina håll, innermittfältet exempelvis, men överlag är det ett lag som man tryggt placerar på plats sex. Är det något håll de ska blicka åt är det uppåt, för om trenden från fjolåret håller i sig så kan de utmana om högre placeringar. 5. AIK 2022 blev ett tungt år för AIK där varken de inhemska eller europeiska resultaten nådde upp till förväntningarna. Säsongen blev upphackad efter sommarens tränarbyte från Bartosz Grzelak till Henok Goitom och under hösten fullbordades ledarutrensningen när Henrik Jurelius fick lämna sin tjänst som sportchef. 2023 är det alltså ett på många sätt nytt AIK som kommer till start. Andreas Brännström drar i spakarna och han gör det med nio nyförvärv. Förväntningarna bör också vara därefter men ”Brännan” är en skicklig tränare och startelvan håller hög klass, så om bitarna faller på plats snabbt kan det bli en rolig säsong för Gnaget. Vissa profiler saknas dock fortfarande där en bollvinnare på mittfältet är det uppenbara. Sebastian Larsson försvann med åtråvärda egenskaper och det är tveksamt om AIK ersatt dem på ett tillräckligt sätt. Aboubakar Keita kom in för att fylla den rollen men kvaliteten är osäker och dessutom är han skadad ett tag till. 4. Hammarby IF Hammarby rivstartade ifjol och var tidiga guldfavoriter. Maskineriet stannade dock av med tiden och i slutändan fick de nöja sig med en tredjeplats. Tappen av nyckelspelare som Darijan Bojanic, Mohanad Jeahze och Gustav Ludwigson är blytunga och även om vintervärvningarna är spännande så är det osannolikt att tro att de kan hjälpa laget komma upp i samma nivå som under 2022. Några av de spännande värvningarna innefattar namn som August Mikkelsen, Tesfaldet Tekie, Adi Nalic och Viktor Djukanovic så nog finns det anledning till optimism hos Hammarbys supportrar. Men en sansad sådan. Viktigast av allt var dock att Marti Cifuentes blev kvar. Spanjoren är en allsvensk topptränare och om han, som det ryktades om, hade lämnat för QPR i vintras hade förutsättningarna varit betydligt tuffare för Bajen. Nu kan hans projekt fortgå och rimligtvis borde det komma än längre under år två, några tuffa bortfall till trots. Om Hammarbys många unga spelare hittar rätt tidigt kan den fjärdeplats jag placerar dem på bli en topp-tre placering, för potentialen är hög. Men här och nu får de leva med att värderas lägre än Malmö, Djurgården och Häcken. 3. BK Häcken Fjolårsmästarna har inlett året starkt genom att pulverisera allt som kommit i deras väg i Svenska Cupen. I gruppspelet går det att tona ner resultaten då motståndet var beskedligt men 6-0 över två matcher mot Norrköping och Djurgården är svårt att inte ta på allvar. Tappet av Alexander Jeremejeff har än så länge inte visat sig vara kännbart men att det är en försvagning råder det inga tvivel om. Dessutom har Blair Turgott, en av de potentiella ersättarna, dragit på sig en långtidsskada. Startelvan är dock fortfarande stark där mittfältet troligtvis är bäst i serien medan Ibrahim Sadiq har potential att bli hela Allsvenskans stora utropstecken. Förutom Jeremejeffs utträde är truppen mer eller mindre intakt. Simon Sandberg och Ola Kamara är två intressanta värvningar som stärker bredden. Farhågorna för Häcken är dock just det, bredden. Startelvan må hålla högsta allsvenska klass men de kan inte stoltsera med Djurgården eller Malmös truppstyrka. Lägg där till att flertalet spelare är högintressanta för utländska klubbar och att två-tre startspelare lämnar till sommaren är inte orealistiskt. Ytterligare ett frågetecken är lagets beroende av deras offensiv som ifjol täckte upp för deras brister bakåt, för där talar alla siffror för att de på sin höjd var genomsnittliga. Det är alltså av största vikt att de presterar på samma höga nivå framåt igen, frågan är om de lyckas. 2. Djurgårdens IF I somras, när Djurgården vägrade förlora varken i Allsvenskan eller Europa, var det få som inte svarade Blåränderna när de fick frågan om vilket Sveriges bästa lag var. I slutändan blev kombinationen av hårt matchande och Häckens höstspurt för tuff men nivån Djurgården höll när de var som bäst var imponerande. Förändringarna under vintern har inte påverkat Djurgårdens truppstyrka nämnvärt, förutom på mittbackspositionen. Isak Hien lämnade visserligen redan i somras men när även Hjalmar Ekdal är borta så är förra vårens bästa allsvenska mittlås helt demonterat och ersatt av Marcus Danielson och Carlos Moros Gracia eller Jesper Löfgren. Om den förstnämnda kommer upp i nivå är han allsvensk toppklass men frågetecken finns kring de andra. Målvakt, mittfält och anfall är intakt och till och med förstärkt genom Oliver Berg, något som höjer kvaliteten och konkurrensen på flera positioner. Lägg där till Jacob Bergström och trion från Brommapojkarna, bröderna Theo och Lucas Bergvall samt Wilmer Odefalk, och Djurgårdens vinterfönster får klart godkänt. Det blårandiga Stockholmslaget känns bäst rustat bakom Malmö då de har bredd, spets och kontinuitet. Argumenten för att ha regerande mästarna Häcken före finns, inte minst efter deras 3-0-vinst mot just Djurgården i Svenska Cupen, men undertecknad håller Kim & Tolles gäng strax före. 1. Malmö FF Fjolårets sjundeplats var oväntad men också ett resultat av en tveksam tränarrekrytering i Milos Milojevic följt av ett minst lika tveksamt beslut att ersätta honom med Andreas Georgson och sedermera Åge Hareide. Ingen av dem fick ordning på den stjärnspäckade truppen och i slutändan är det svårt att förklara bort resultatet. Med Henrik Rydström vid rodret börjas det om på ny kula och med spelarna som finns att tillgå, plus det uteblivna Europaspelet, är det svårt att hålla något annat lag som favoriter. Truppen har dessutom blivit ännu bättre under vintern med intågen av Stefano Vecchia, Derek Cornelius, Busanello, Taha Ali och Anton Tinnerholm. Visst kan Dennis Hadzikadunic, Felix Beijmo och Jo Inge Berget kvalificera in som betydande tapp men ersättarna gör att kvaliteten inte sänkts. Tvärtom. Ska man försöka urskilja något orosmoln så handlar det om hur snabbt Rydström lyckas implementera sina idéer och få effekt på dem. Cupspelet var exempelvis långt ifrån perfekt. Utöver det kan man höja en varningens finger för ytteruppsättningen. Nanasi, Taha Ali, Vecchia och Patriot Sejdiu skriker inte given leverans men samtidigt är potentialen hög. Övriga topplag har kvalitet nog att störa skåningarna hela vägen in i mål men överlag är det Malmö som har bäst förutsättningar.

Följ Fotboll Sthlm i sociala medier