Djurgården tog spelmässiga kliv, men spetsen är inte tillräckligt vässad. Dessutom saknades modet att offra poängen man hade. Vattendelaren blev till ett status quo. [the_ad_placement id="under-ingress-djurgarden"] De säger att sommaren återvänder i nästa vecka, de som vet. 25 grader och sol, men vi andra vet att höstsäsongen är här lika väl som vi vet att våren anländer med den första allsvenska sparken oavsett om det kalendern stavas mars och snön ligger på backen. Okej, i år kom serien med sommaren, men här är vi nu i september, 19 omgångar in, redo att kliva in i den sista tredjedelen. Höst i tabellen, höst i luften, höst i sinnet, höst i hjärtat och en vattendelare till match på Tele 2 där svenska mästarna startade om efter ett uppehåll som på sätt och vis kom lägligt, men på samma gång säkerligen kunde ha dröjt ytterligare någon eller några omgångar. Efter en poäng på två matcher och uttåget i Champions League-kvalet ville många säkerligen bara köra vidare och hitta rätt. Samtidigt fanns här en chans att träna ihop sig och även hämta kraft i landslagsskuggan. Nu har vilan inte behandlat blåränderna särskilt väl och det var med en sargad försvarslinje Djurgården klev in för att ta revansch på sig själva och på det Elfsborg som som så snöpligt fick med sig tre poäng efter Jacob Une Larssons osannolika självmål i vårmötet (ah, såg ni vad jag gjorde där?) Erik Berg och Jesper Nyholm borta av olika skäl. Då fick Fredrik Ulvestad ta plats bredvid Une Larsson. Norrmannen gjorde det riktigt bra. Om det ändå var någon osäkerhet kring dennes försvarsförmåga eller helt enkelt den givna taktiken låter vi väl vara osagt, men oavsett vilket bestämde sig hemmalaget för att bara ta tag i spelet och satsa på den gamla devisen, anfall är bästa försvar. Den pigga starten gav ett tryck mot motståndarmålet och man var endast en något renare Magnus Eriksson-vänster från en drömstart innan klockan ens tickat tre minuter. Övertaget höll i sig ytterligare en tio minuter, men det översattes inte direkt i chanser även om Eriksson ännu en gång var där och nosade. Elfsborg jämnade så småningom ut spelet efter den berömda kvarten, fick bättre kontroll och Djurgårdens officiella konto hade helt rätt när man twittrade ut följande matchrapport. "Fortsatt 0-0 efter 18 spelade minuter. Magnus Eriksson har varit närmast att bli målskytt med två avslut utifrån som gått utanför." Fem minuter senare hade allt (nästan) hänt. DIF ordnade ytterligare en hörna och tolv sekunder därpå stod det 0–1 på resultattavlan. Det var rena ABZ-fotbollen när Elfsborg ställde om och Jesper Karlsson smaskade in 0–1 på ett så delikat sätt att sportchefen i Alkmaar antagligen gick upp i vikt bara av av själva synen. Chockat hemmalag? Knäckta mästare? Inte alls. Svaret var omedelbart. Azlak Witry, Edward Chilufya och Fredrik Ulvestad avslutade i rad på tre olika sätt som alla var värdiga en kvittering, men Tim Rönning stod för ett hattrick i räddningar av sådan klass att man närapå förväntade sig att holländarna skulle komma springande med checkboken i högsta högg ännu en gång och värva även burväktaren. Känslan i halvtid måste ha varit tudelad. Upplevelsen att man gjort en bra match så långt kontra vetskapen att man låg under mot ett extremt skickligt kontringslag. En blick mot reservbänken gav också vid handen att frälsaren knappast satt där. Därför var det som hände nästan omedelbart rena drömmen för hemmalaget. Jesper Karlström kunde sätta upp för Chilufya. Den så ofta otajmade "chili" höll glöden under kontroll, satte fart och placerade iskallt in 1–1. Djurgården hade fått kontra bort årets kontringsmästare i underläge på hemmaplan och kvitterat tidigt. Det var en fyrling som bäddade för att den där revanschen kunde bli verklighet. Målet gav självförtroendet som gjorde det möjligt för DIF att fortsätta kontrollera händelserna, men med Jesper Karlsson som motståndare och Boråsgängets omställningar var man hela tiden tvungna att vara medvetna om risken som en full satsning på seger innebar. Elfsborg var också mycket riktigt nära att återta ledningen vid ett par olika tillfällen när just Karlsson glänste under den grå himlen. Så vad var viktigast? Tre poäng och hålla hoppet om jakten på MFF vid liv eller säkra fortsatt kontakt med medalj- och Europaplatserna? Liknande tankar torde ha funnits i Elfsborg. I sanning en vattendelare. Det sistnämnda alternativet tycktes gälla när ingen gick för fullt framåt. I slutändan var Djurgården närmast segern, men återigen stoppade Rönning Azlak Witrys avslut från nära håll och vi står kvar där vi stod när allting började. Modet saknades helt enkelt. Malmö FF tog därför ytterligare ett kliv närmare guldet utan att spela och endast en osannolik AIK-seger kan förändra den bilden. Sommaren må vara på väg, men i vårt allsvenska land är har hösten anlänt. Djurgården visade spelmässigt att man är redo att slåss i toppen, men samtidigt att spetsen saknas för att hå hela vägen ännu en gång. Foto: Bildbyrån LÄS MER: Djurgården kryssade trots en bra insats – spelarbetyg efter matchen [the_ad_group id="567"]

Följ Fotboll Sthlm i sociala medier

Create a free account, or log in.

Upgrade your subscription