De må vara mästare ännu, men en ny titel känns oerhört avlägsen. Efter den uddlösa onsdagsinsatsen är det dags för Djurgården att rikta blickarna mot söndagen och nationalarenan. Där finns möjligheten att göra något som kan rädda mycket av 2020. [the_ad_placement id="under-ingress-djurgarden"] Jag vänjer mig aldrig. Det spelar ingen roll hur mycket tid viruset stjäl ifrån oss, hur länge det ovanliga förväntas vara vardag. Tystnaden skär i mig och jag saknar det som är Allsvenskan mer och mer för varje match jag ser. Vi är en tredjedel in i den märkligaste av säsonger trots att det bara är drygt en månad sedan vi sparkade i gång allting. Den senaste tiden har avsaknaden av publiken märkts oerhört tydligt i att det har börjat klagas på kvaliteten på spelet. Visst är det sant att den läktarmässiga världsnivån har en tendens att sminka över vissa spelmässiga brister i den 21:a bästa(!) ligan i serien. Den kanske främsta anledningen till att vi är så förälskade i det som är vår egen fotboll är givetvis passionen som den föder. Sant är dock också att det där konstanta vrålet föder en intensitet som omöjlig att återskapa i den sterila miljö vi nu befinner oss i. På ingen plats har detta känts mer än i Stockholm. Ingen ökad sistakvart ackompanjerad av välbekant åskådarbröl. Ingen som överröstar Å vi e AIK när det marscheras in. Ingen som sjunger för vackra Djurgården när spelet rullar som bäst. Endast det där ekot av spelare som försöker hitta rätt hets i stillheten. Jobbet ska ju göras och det gäller oss alla. Mitt i semestern, men hemma från diverse öar och bilresor kors och tvärs i vårt Allsvenska land, satte jag mig därför framför tv:n för att se på fotboll igen. För att se Djurgården försöka skaka av sig tyngden av förlusten senast när det norsk-svenska samarbetet längst bak havererade så till den milda grad att de som såg det hade svårt att komma överens om vems fel det var, PK Bråtveits eller Jacob Une Larsson. Båda var på banan i jakt på revansch när Östersund kom på besök med den mest omskrivne assisterande tränaren sedan IFK Göteborg plockade in Ferran Sibila. Amir Azrafshan skickade till synes ut sina mannar med uppgiften att pressa högt i försvarsspelet. Det började väl, men snart nog var det hemmalagets passningsspel som vann mark. Millimeter för millimeter åt sig blåränderna in på offensiv planhalva samtidigt som gästerna sjönk djupare och djupare till dess att till och med Jordan Kadiri agerade defensiv mittfältare. Vid de få tillfällen som ÖFK åtminstone orkade tjonga upp bollen på nämnde Kadiri stötte antingen Une Larsson eller Jesper Nyholm rejält och vann allt som oftast bollen vilket ledde till att man kunde bibehålla trycket. Den sistnämnde är alltså tillbaka på fotbollsplanen på allvar och det är en comeback värdig all beundran. Att den sker är i sig mer osannolikt än att den sker i Djurgården. Sannolikheten i kombinationen får vi lämna över till någon vinnare av Fieldsmedaljen att räkna ut. De första 45 minuterna spelade han som någon som längtat hit i mer än två år och bidrog även till offensiven, men det tunga spelövertaget översattes inte i tillräckligt med chanser, trots 9-1 i avslut och 4-0 i avslut på mål, och därför var 0–0 ändå ett fullt logiskt pausresultatet. Hade publiken varit på plats är det endast resultaten som plingade in från Hisingen som skänkt någon större glädje. Känslan var ändå att en fortsättning i samma stil skulle ge svenska mästarna utdelning och en fullständigt nödvändig trepoängare om man ska hålla liv i något slags hopp om att reprisera fjolårssuccén. Thomas Lagerlöf och Kim Bergstrand vände sig till bänken för att finna lösningen på måldilemma. Curtis Edwards byttes in för att låsa upp sina forna lagkamraters mangranna försvar. Det var dock Emir Kujovic som kom närmast inledningsvis med ett par tunga skott som satte tonen. Pressen mot Aly Keita ökade. Det är i det här läget vi skulle ha hört sången. Vi skulle ha känt av trycket på mer än ett sätt och 1–0 hade känts givet. I tystnaden finns andra regler och samtidigt som serieledande IFK Norrköping ökade på till 2-0 hemma mot Varberg och säkrade ännu en trepoängare smög sig gästerna upp och skrämde lite grann med ett par avslut. Mer krävdes inte för att tvivlet skulle slå sina klor i en mästare som darrat hela säsongen. ÖFK skapade plötsligt ytterligare lägen. Åter hoppades Lagerlöf och Bergstrand att lösningen fanns bakom dem. In med Kalle Holmberg i stället för Kevin Walker som tvekat bort en jättechans strax innan. Det kontrollerade övertaget var dock förlorat. Östersund fortsatte att hota med vassa kontringar och hjälterollen erbjöds varje intresserad spelare och chanser saknades inte, men närmare än nära kom ingen. Det skrevs inget Falkenbergsslut och jakten på mästarformen går vidare i tystnaden. Det skiljer tio poäng upp till IFK Norrköping. På vägen dit ska ett Malmö FF som vaknat till liv passeras. Bland annat. Nej, det är svårt att tro att pokalen stannar i huvudstaden när den viskande säsong sammanfattas. Det finns dock viktigare saker att koncentrera sig på närmast. Nu väntar närmast derby mot en sårad motståndare till synes vilse i jakten på en ny identitet. Många gånger genom åren har det konstaterats att Djurgården har ett gyllene tillfälle att begrava den dystra derbystatistiken med en seger bara för att konstatera efteråt att profetian åter kom på skam. Nu lär det göras igen. Djurgården må vara sargat och långt ifrån det som räckte hela vägen i fjol, men AIK är ett lag i kaos. Ska man väcka 2020 finns därför inget bättre läge. Allt annat och vi har ett fiasko som hotar att bli minnet från året då man var regerande mästare i silentium. Foto: Bildbyrån LÄS MER: De var bäst i Djurgården – spelarbetyg efter 0-0 mot ÖFK LÄS MER. Silly season-bloggen: DIF nära att plocka hem Kerim Mrabti [the_ad_group id="567"]

Följ Fotboll Sthlm i sociala medier

Create a free account, or log in.

Upgrade your subscription