Daniel Sjöberg: Jag ser ett mönster från förr upprepa sig

Den här texten skulle ha handlat om Hammarby.
Sedan gick Djurgården och sålde Marcus Danielson.
Nu?
Tja, låt oss bara säga att den borde komma med svartgul varningstriangel.

Fotbollen har en förmåga att få en att känna sig väldigt gammal. Så mycket handlar ju om historia och det är svårt att föreställa sig att det idag finns vuxna människor, ja, supportrar som åker på bortaresor, står i klackar och har fullt utvecklade blårandiga hjärtan som inte var det minsta medvetna om den allsvenska revolutionen som påbörjades i samband med att AIK ståtade högst upp på den svenska fotbollstronen. Året var 1999. Nebojsa Novakovic chippade bollen över Ruud Hesp, miljonerna ramlade in och även om det slutade som det gjorde just där och då var det ingen tvekan om vilka som var fotbollskungarna i huvudstaden. Ja, i hela riket. Djurgården var på väg ur serien och Hammarby … ja, Hammarby hade året innan missat en gyllene chans att äntligen bli mästare.

Där och då fanns ingen spåkula som kunde ana vad som komma skulle. Hammarbys SM-guld två år senare, visst, det var en skräll, men mer än något annat var det DIF-lyftet som förändrade allt. Två tränare som ingen utanför den mest invigda fotbollsfamiljen visste något om fick ta hand om det sjunkande skeppet och några år senare tvingades det tidigare så mäktiga AIK abdikera bara för att försöka jaga ikapp genom att bryta det defensiva tänket och istället våga allt framåt vilket slutade med nedflyttning och ekonomisk kris.

Mycket har hunnit hända sedan dess. AIK kom tillbaka, de har vunnit två SM-guld och upplevt såväl ekonomiska svårigheter samt sprängfyllda plånböcker. De har – väldigt förenklat – spelat allsvenskans roligaste fotboll med Rikard Norling som tränare och allsvenskans tråkigaste fotboll med Rikard Norling som tränare.

Nu är vi här. Att jämföra årgångar låter sig inte göras helt enkelt och att peka ut eventuella revolutioner när de pågår är vansinnigt, men på många sätt ser jag ett mönster upprepa sig och jag kan inte låta bli att sätta det på pränt.

Hammarbys 2018 chockade nog de flesta. Ungefär som Djurgården 2001. Vi förstod inte fullt ut vilka bra spelare det trots allt handlade om. När de placerades i ett system som skapat för dem blev det tydligt. 2002 satt allt på plats för Sören Åkeby och Zoran Lukic och deras blåränder vann guld. Bajen, som också satsade på en instruktör utan särskilda meriter, var uppenbarligen inte redo att knäcka titelkoden i fjol. Den knaggliga starten var till slut omöjlig att ta igen. Ändå är det klubben jag tror de flesta riktar avundsjuka blickar mot.

Publiken såklart, men mer än något annat handlar det här om spelet. Vi kan absolut tala om konstgräset och jag ställer mig gärna först i det ledet, men den fullständigt hänsynslösa offensiven går inte att värja sig mot. Vare sig för åskådare eller motståndare. Underhållningen är total även för någon som gärna förälskar sig i den taktiskt perfekta defensiven. Jag hade tänkt skriva att Djurgården må vara mästare, Malmö FF rikast, men Hammarby är laget alla jagar. Det var så den här texten skulle gå. I en enda grönvit riktning. Sedan sålde Djurgården Marcus Danielsson och nu … nu är jag inte lika säker längre.

Bosse Andersson och kompani har en otrolig chans här. Ett verkligt tillfälle att spetsa truppen med ett par riktiga toppnamn. En möjlighet att inte bara chansa på att bli bättre utan se till att man faktiskt blir det och skaffa sig ordentliga förutsättningar att gå vidare i Europakvalet och på så sätt närma sig Malmö FF ekonomiskt och ta en särställning i svensk fotboll som liknar den de nådde när vi klev in i det nya millenniet. Det är någonstans där det här landar. 2020-talet har bara börjat och på frågan vilka som leder oss framåt måste jag svara Hammarby eller Djurgården.

Skönt då för en AIK:are att veta hur oerhört snabbt det svänger. Särskilt nu när det verkar som om deras målsättning är att komma ikapp genom att byta försiktighet mot mod.