Daniel Sjöberg: VM-krönikan 1982 – en kärleksförklaring

VM-krönikan 1982.
En kärleksförklaring.

Annons

Året var 1982. Mats Wilander vinner Franska Öppna Mästerskapen och påbörjar sin resa mot att bli den främste svenske idrottsmannen genom alla tider, alla kategorier. NASA hittar fyra nya månar runt Saturnus. Iron Maiden släpper The Number of the Beast. Statsminister Thorbjörn Fälldin avgår och Fanny och Alexander har biopremiär. Mitt i allt det här och mycket annat (Falklandskriget, E.T och Bengt Fjällbergs tredjeplats i Schladming) vinner Italien VM-finalen i fotboll. Rossi, Tardelli e Altobelli. Mittenmannen som glädjens ansikte. Symbolen för oförställd lycka, uppfyllda barndomsdrömmar och kärleken till sporten.

Det var mitt VM. Det var första mästerskapet jag förstod. Min lilla fotbollshjärna, en svamp som sög åt sig av alla intryck och med barndomens förlåtande filter över alltihop håller jag det än idag som det ultimata mästerskapet. Med andra ord är det inte heller särskilt konstigt att SVT:s VM-krönika från just detta år är den som har det vackraste av skimmer kring sig.

Som ett balsam för den av fotbollsbrist just nu drabbade själen släppte Sveriges Television nyligen loss sina mästerskapskrönikor och vad som än händer i framtiden och vad som än hänt vet vi alla att det är i det statliga tv-huset som man bäst behärskar den här konsten. Det började på allvar 1982.

En kort logo och sedan Marco Tardelli som bjuder in oss med sitt firande. Det är brasilianska mål, oljeshejker och VM-bucklan i Dino Zoffs trygga händer.

“God eftermiddag och välkomna till den återuppståndna VM-studion”, säger Arne Hegerfors som tillsammans med Bo Hansson och Ove Kindvall hällts i sina kavajer och placerats i bildsköna bruna skinnsoffor uppställda mot en orange gardinhängd bakgrund bara en mor eller ett barn från då kan älska än idag. De sitter med korsade ben och Bosse förklarar kort och tydligt att här har man inte tid med tabeller eller alla matcher. Mycket ska hinnas med på en och en halv timme. Russinen ur den gigantiska kakan, som Arne uttrycker det.

Finalen från fyra år tidigare klaras snabbt av med lite snyggt slalomåkande mellan idrottsglädje och militärdiktatur av Hansson (“Bunos ajres”). Maradona, som slog igenom ett år efter finalen, är första man ut i analysen och Kindvall konstaterar att han “föregicks av ryktet av att vara världens kanske bäste fotbollsspelare.”

Bosse: “Maradona! Här har ni honom i ett drömnummer före VM.”

Vi får givetvis ännu mer Maradona. De kanske inte förstod fullt ut vad det var de hade där, men de förstod ändå att det var något alldeles speciellt. Frisparkar i ribban och ett fastställande om att han inte hade någon tur med vare sig detta eller domarna. Närbilderna visar när den store lille fotbollsguden kliver av efter utvisningen mot Brasilien, men Bosse tycker att man på sätt och vis måste “förlåta honom lite” med tanke på alla tjuvsmällar han åkte på.

Ove tar de till riktigt tunga orden när han menar att Maradona “kanske är världsbäst. Det vill jag nog anse” och det får givetvis duga som framtidsanalys.

Samtalet fortsätter på det här sättet. Som en mysig podd, full av rörliga bilder från en “rekordhet sommar i Spanien.” Ett tydligt bevis på att det här var en annan tid kommer när vi återvänder till Argentina som om samtalet om Maradona och just Argentinas VM-öde aldrig ägt rum. Argentina-Belgien. VM-premiären och mål för första gången i en premiärmatch på tjugo år när Bosses röst spricker lite i kommenteringen av Erwin van der Bergs segerfullträff mot världsmästarna.

Därpå får vi målet som gjorde mig till Manchester United-supporter. Det snabbaste målet dittills i VM-historien. Bryan Robson mot Frankrike efter 26 sekunder. Från snabbast till flest och Bosse som tycker synd om El Salvadors målvakt Luis Mora Guevara efter 1–10 mot Ungern.

Jag skulle kunna sitta i evighet och räkna upp pärlor (“Genghini skruvar och står i” eller “Österrikes målvakt Koncilia brakar rakt in i stolpen. Mycket festligt det hela” samt “Ja, det måste ju bli mål. Eder omarkerad i en hel kvart” och givetvis “Hans blick är mörk. Han ser ut som om han tänker avbryta alla oljeleveranser till Europa för alla tider”), men den här texten är redan löjligt lång och någon gång måste jag sätta punkt.

Låt mig bara nämna Ove Kindvalls reaktion av Harald Schumachers vansinniga överfall på Patrick Battiston i VM-semifinalen. I direktsändning säger experten: “Det är inte vackert. Förvånande att domaren inte beivrar ett sådant … ska vi kalla det påhopp? Det borde inbringa minst ett gult kort.”
I soffan säger samma expert: “Det var riktigt otäckt och det förvånar mig, som jag sa här, att inte domaren uppmärksammar det här för man kan se på lång väg att han satsar på spelaren och inte på bollen här.” En steppdans Donald Trump varit stolt över.

Vi vet hur det slutade (Rossi, Tardelli e Altobelli) och i studion spekulerar man i var VM 1986 ska spelas sedan “Kolumbia” avsagt sig mästerskapet. USA, Kanada och Brasilien “lär ligga bäst till” spekulerar Bosse innan man tackar för sig med den fullständigt logiska bilden av Zico som firar sin “vänsterskruvade” frispark i krysset mot Skottland.

Krönikan ett fantastiskt tidsdokument över fotbollen givetvis, men också mycket runtomkring. Det är otroliga mål, fula påhopp och ett samtal som tillåts ta tid, de fyra senaste VM-krönikorna är alla en halvtimme kortare, bara en sådan sak. Så gör som jag. Lägg undan mobilen och njut av en återblick som gör abstinensen lite lättare att hantera. Sedan kan ni börja längta efter framtiden igen.