En semifinal med en kvalitet som jag inte sett maken till tidigare. En fotbollsfest att minnas, men också ett avbrott som fick mig att bli smått förtvivlad. Av två anledningar. [the_ad id="69588"][the_ad id="69590"] För ett par veckor sedan hälsade jag på en gammal vän som numera bor i Stavanger. Min kompis, som vi kan kalla Axel eftersom han heter det, håller på Malmö FF och ser de flesta matcherna på tv. Som MFF:are på avstånd är det lätt att bli bortskämd, vilket märktes när vi pratade om rivalitet. För Helsingborgs IF, som konkurrerade med MFF om att vara landets bästa lag i början av tiotalet, är tämligen irrelevanta nuförtiden. IFK Göteborg, tvåan i landet vad gäller historiska framgångar, har varit på dekis länge. Men när Djurgården kom på tal tände Axel till. ”Om det finns en spelare som jag tycker genuint illa om så är det Haris Radetinac”, utbrast Axel (som dock drog tillbaka åsikten när jag berättade hur sympatisk Haris är). Bakgrunden är förstås den sällsynt stygga tacklingen på Arnor Traustason i det allsvenska toppmötet 2019, men att just Djurgården har seglat upp som en riktig rival lär också spela roll. 2019 snuvade DIF som bekant MFF på guldet och året innan dess vann DIF cupfinalen. Det betyder inte att Djurgården eller någon annan har rubbat MFF:s dominans, att det inträffat ett maktskifte, men det betyder att det alltid hettar till när lagen möts, och det var med en härlig, pirrande känsla i kroppen som jag bänkade mig på Tele2 arena igår. Enter: en cupsemifinal med en kvalitet som jag inte sett maken till tidigare. Malmö FF var bra, Djurgården var bättre i första halvlek. När Sören Rieks snodde bollen av Pierre Bengtsson och hittade in mellan Hjalmar Ekdal och Isak Hien hade jag just suttit och väntat på ett 1-0-mål för hemmalaget, men istället blev det Isaac Kiese Thelin som förde upp Malmö FF i ledning. Varken målet, avbrottet på 20 minuter eller det faktum att Magnus Eriksson tvingades lämna planen med en hjärnskakning stillade Djurgårdens energi. I en spelmässigt underbar semifinal böljade spelet fram och tillbaka, men jag tycker att hemmalaget var något skarpare. Till och med Joel Asoro, som startade som nia, såg riktgt intressant ut även om han inte fick till sina avslut. Efter att ha följt en trög försäsong har jag börjat tvivla på om det kommer att lossna i Djurgården för 22-åringen, men den här insatsen var ett steg i rätt riktning. Att det inte räckte till i slutändan bör vi tillskriva marginalerna och landets tyngsta lag stod på andra sidan. Att spelare som Dennis Hadzikadunic, Sören Rieks, Sergio Peña och Malik Abubakari satt på bänken inledningsvis säger en del om kalibern på MFF:s trupp. Även om Djurgården sällan släppte taget lyckades Malmö FF både freda sig och sticka upp med chanser med jämna mellanrum. Visst hade Djurgården både kunnat kvittera och avgöra, men ett annat utfall hade varit att Malmö FF stängt matchen i andra halvlek via en kontring. På slutet, sista 10-15 minuterna, fick MFF så kontroll på händelserna. Efter en frenetisk insats tappade Djurgården till sist ork och riktning – inhopparna Albion Ademi och Gustav Wikheim som skulle ge offensiven en extra dimension var bleka – och MFF:s sjönk långt ner med en robust fembackslinje. Hetsigt blev det också. Till en början var Haris måltavla för MFF-supportrarnas hån, men efter den fula tacklingen på Magnus Eriksson tog Martin Olsson över rollen som hackkyckling. Två bangers kastades in, en från vardera klack, och det var det enda som drog ner upplevelsen. Lyckligtvis är det sällsynt med knallskott nuförtiden, men det innebär inte att problemet är ur världen. Den här gången råkade DIF-fotografen Johan Sahlén – en eldsjäl som gör så mycket för sin älskade klubb – illa ut och jag hoppas innerligt att det går bra med honom, att han slipper hörselskada vilket är den uppenbara risken med bangers. Att knallskotten ska bort är de allra flesta överens om, men att stoppa matchen i 20 minuter för att vänta på… ingenting… framstår som kontraproduktivt. Tanken lär vara att visa att man tar saken på allvar och att sätta press på kollektivet, men den processen har varit igång länge. Nästan alla tar avstånd nuförtiden, så var det inte för fem-tio år sedan, och riskerna med ett matchstopp ser jag som uppenbara. I bästa fall slår man ett slag i luften, i värsta fall eldar man upp känslorna och ökar sannolikheten för ytterligare incidenter. (Framförallt handlar det om tidsaspekten. Ett kortare avbrott gör inte så mycket, ett längre avbrott kan i värsta fall bli kritiskt.) Det kan också lätt bli en slippery slope där en enskild person kan straffa ut 20 000 andra eller påverka den sportsliga utgången (för vad är nästa steg: bryta matchen efter tre bangers…? Avgöra matchen utifrån vilken klack som kastade senast…?) Nej, lösningen bör vara självklar när någon kastar ett knallskott: fokusera på individen. Om Polisen prioriterar utredning, om klubbar och myndigheter samarbetar, om kamerorna på arenorna är tillräckligt bra bör det inte vara några svårigheter att identifiera den skyldige i de allra flesta fall. Under tiden fortsätter vi att samtala om normer och rimlighet för att på så sätt förflytta attityder och beteenden. Få ska bli färre, och det lilla fåtalet som återstår ska lagföras och stängas av från fotbollen.

Följ Fotboll Sthlm i sociala medier

Create a free account, or log in.

Upgrade your subscription