Djurgården går in i Svenska cupens gruppspel under lördagen då Falkenberg kommer till Stockholm. Hur ser den troliga startelvan ut i cupen? Vilka spelare har utmärkt sig på försäsongen? Och vilken hierarki råder i truppen? Fotboll Sthlm synar den blårandiga spelartruppen i sömmarna och summerar intrycken inför starten av tävlingssäsongen 2026. [show_ad id=3] Det har varit en händelserik vinter för Djurgården. Nästan halva startelvan har försvunnit – och med den också mycket rutin och ledarskap. I tomrummet som uppstått har nya röster tvingats kliva fram. Samtidigt har Bosse Andersson navigerat ombyggnaden metodiskt. Utan att spränga budgeten har Djurgården förstärkt med Max Larsson, Leon Hien, Peter Langhoff och Kristian Lien. Här går vi igenom hela laget och blandar spaningar från träningslägret med profetior inför våren. Målvakter Jacob Rinne Är det här året då det lossnar för Jacob Rinne? Försäsongen lovar gott. Han är först fram bland målvakterna, inleder övningarna och hörs mest. När han, Nikos, Manojlovic och Eide drillar bryter Rinne ofta för att ställa frågor: ”Vad är syftet med den här övningen?” ”Vill du att vi gör så här – eller så här?” Han visar, testar och justerar. De två senaste säsongerna har det talats om att han inte riktigt varit sig själv efter åren i Saudiarabien, men nu ser det bättre ut. Mycket talar för att han går in i tävlingssäsongen som Djurgårdens etta. Frågetecknet är hur situationen hanteras om han petas. Rinne är ingen spelare som sitter tyst och det lär märkas om han sätts åt sidan. Filip Manojlovic Serben är på många sätt Jacob Rinnes motsats. Där svensken gärna tar ton i media håller Manojlovic en låg profil. Han är lugn, metodisk och trivs bäst med promenader med sin fru och middagar på favoritkrogen Tapir. Även på planen är de varandras kontraster. Manojlovic är stark på linjen och en skicklig reflexmålvakt, men har haft större utmaningar i spelet med fötterna. Det är något han, Jani Honkavaara och laget arbetat med under försäsongen. Med tanke på hur central uppspelsfasen är i Honkavaaras sätt att spela gör det att serben i nuläget får ses som andravalet. Samtidigt är han en uppskattad figur i gruppen. Nästan varje träning ekar ett högljutt ”brate” över planen – ibland från honom, ibland från någon annan. Det säger en del om hans plats i omklädningsrummet. Han kanske inte hörs mest utåt, men i laget är han en självklar del av gemenskapen. Det visade han inte minst mot Viking, när han rusade hela vägen från bänken in på planen för att markera mot en motståndare. Bernard Eide Inför träningslägret bekräftade Jani Honkavaara för Fotboll Sthlm att den 17-årige norrmannen är Djurgårdens nya tredjemålvakt. Jämfört med tidigare lösningar på positionen – där Max Croon haft rollen – är Eide en större talang. Han har storlek, räckvidd och ett lugn som inte alltid är självklart i den åldern. Någon påtaglig nervositet märks inte. I stället lyssnar han noggrant på Rinne och Manojlovic, samtidigt som han vågar ta plats och slänga iväg en och annan gliring. Som tredjemålvakt fyller han en funktion redan nu, men framför allt är han ett namn att lägga på minnet inför framtiden. Malkolm Nilsson Säfqvist Den skadade målvakten följde inte med till Gran Canaria och har ännu inte kunnat träna fullt ut med laget. Nilsson Säfqvist har fått nöja sig med att springa vid sidan av och agera tillfällig anfallare under avslutsövningarna. Djurgården har varit förtegna kring statusen, men signalerna är inte särskilt positiva. Mycket talar för att 2026 snarare blir ett rehabiliteringsår än ett år i matchtruppen. I nuläget känns vägen tillbaka till spel lång. Försvarare Piotr Johansson Tillbaka på riktigt efter ett och ett halvt år vid sidan. Utanför planen har Johansson blivit pappa för första gången – något som gett honom ny energi. Med en hel försäsong i kroppen är det en starkare och bättre förberedd högerback än den vi såg under hösten. Adam Ståhl hålls högt av Honkavaara och konkurrensen är påtaglig, men vi vet vilken nivå Johansson kan nå när allt klickar. Får han kontinuitet kan han bli svår att hålla utanför. Adam Ståhl Albin Ekdal, Rasmus Schüller och Marcus Danielson har lämnat. I deras frånvaro har nya ledare klivit fram. Adam Ståhl är en av dem. Efter en träning på Gran Canaria stod han kvar i tio minuter med unge Carl Selfvén och gick igenom detaljer i försvarsspelet: fotarbete, tyngdpunkt och hur man ska positionera sig i vissa ytor. Det säger en del om hans roll i gruppen. Säsongen inleddes till vänster, men med Max Larsson på plats kan Ståhl återvända till sin naturliga högerkant. Han är en av kandidaterna till att bli ny lagkapten. Carl Selfvén Flera av de unga spelarna som lyfts upp från akademin ser mer redo ut än tidigare där Carl Selfvén är en av dem. Han har en fin speluppfattning, är snabb i fötterna och visar mod i sitt beslutsfattande. Samtidigt är han bara 18 år. Fysiskt finns det mer att hämta innan seniorfotbollen på allvar blir aktuell. Under lägret fick han täcka upp som både vänster- och högerback och gjorde det fullt godkänt, vilket visar på en användbarhet som tränarna uppskattar. Men med fyra ytterbackar före i hierarkin pekar det mesta på att 2026 främst blir ett utvecklingsår i P19. Miro Tenho Från uträknad till självklar? Det är känslan just nu. Många supportrar räknade nog med att Miro Tenho skulle lämna i vinter, samtidigt som Mikael Marqués och Leon Hien skulle ta över. Men den som har följt försäsongen noggrant ser något annat. Finländaren är uppskattad av Jani Honkavaara. Mittbackarna har roterat, men när det har varit dags att formera något som liknar en startelva har Tenho ofta funnits där. Passningsspelet är inte det mest progressiva i truppen och han kommer inte vara den som bryter linjer med bollen varje match. Däremot är han stark i duellspelet, trygg i eget straffområde och erbjuder en offensiv närvaro på fasta situationer som ingen annan mittback riktigt matchar. Mikael Marqués Förväntningarna på Marqués är höga – och visst finns det potential. Men alla skulle må bra av att dra lite i handbromsen. Fjolåret blev en mardröm, och på Gran Canaria var han en av flera som drabbades av sjukdom. När han väl var på planen visade han vad han kan där flera viktiga brytningar mot Viking vittnar om hans kapacitet. Samtidigt är det inte säkert att Jani Honkavaara ser honom som en av de två självklara mittbackarna. På träningarna har han ofta parats ihop med Une, Granström eller till och med Selfvén. Man ska inte dra för stora slutsatser av försäsongsträningar, men det säger ändå något om hur tränaren resonerar. Höjden finns hos både Marqués och Hien, men frågan är om de inte är för lika varandra. I dagsläget verkar Honkavaara föredra att spela med en av dem och då är det inte självklart att valet faller på Marqués. Han har dock stora chanser att göra platsen till sin i Hiens skadefrånvaro. Leon Hien Inledningen på året har varit speciell för Leon Hien. Han startade mot både BP och Viking, men missade sedan matcherna mot VSK och Vålerenga på grund av en skada. Däremellan har han tränat på bra och ingått i Djurgårdens tilltänkta startelva. Frågan är om han är redo att starta i cuppremiären, efter att inte ha spelat match sedan den 24 januari. Det kan alltså bli en situation där Hien får jaga och återta sin plats i startelvan innan tävlingssäsongen ens hunnit komma igång. Jacob Une Han är fortfarande lagkapten, men det kan förändras. Jani Honkavaara har meddelat att han i år själv kommer välja kapten, utan fjolårets röstning som grund. Om Une får fortsatt förtroende återstår att se. Oavsett beslutet fortsätter mittbacken att ta ansvar som ledare, och flera yngre spelare har lyft fram honom som viktig för att hitta in i gruppen. På planen har trotjänaren varken imponerat eller varit dålig. Redan i fjol började Honkavaara skifta ut mittbacken. Känslan är att det är lite som talar för att 31-åringen helt plötsligt slår sig in i elvan när alla är friska. Gideon Granström Den fysiske försvararen är kanske mest rutinerad när det gäller träningsläger på Gran Canaria. Fem gånger har han varit med. Ändå står han fortfarande på noll a-lagsminuter i tävlingssammanhang i Djurgården. Granströms mångsidighet har blivit både en styrka och en nackdel. Han kan spela central mittfältare, mittback och ytterback. På försäsongen har han slängts in lite överallt och fått fylla ut när truppen saknat spelare. Kontraktet går ut vid årsskiftet, och i nuläget ser det ut som att 20-åringen får ytterligare en säsong utan speltid i blårandigt. Max Larsson Nyförvärvet hann med några träningar i värmen innan det var dags att bege sig till kylan i Västerås. Där blev det ett återseende med gamla lagkamrater – och han gjorde direkt avtryck med en assist. Målet är en fingervisning om vad supportrarna kan vänta sig i år: en vänsterback som springer från kortsida till kortsida. Han är inte lika spelskicklig som Keita Kosugi, Samuel Dahl eller Elias Andersson, men han löper mycket och har en fullt godkänd vänsterfot. Melvin Vucenovic Persson Den främsta konkurrenten till Max Larsson – om vi inte räknar någon av högerbackarna – är Melvin Vucenovic Persson. Han gjorde debut på Stamford Bridge och har varit en självklar del av truppen under försäsongen. Vänsterbacken har fortfarande mycket kvar att lära sig, vilket visade sig på en träning förra veckan då han blev tunnlad två gånger till de rutinerade spelarnas stora glädje. På vänsterkanten är han ett utmärkt andraalternativ, och som 19-åring utvecklas han varje vecka – något Djurgården kan dra stor nytta av i framtiden. Mittfältare Daniel Stensson Efter ett tungt 2025 har Stensson knutit näven i fickan och arbetat sig tillbaka. Tillsammans med Adam Ståhl är han den som tagit störst ledaransvar under försäsongen. Djurgårdens egen version av Förrädarna, som mittfältaren drog i gång, är ett exempel på hur han försökt svetsa samman gruppen. Mot Viking klev han emellan när det hettade till kring Ahmed Saeed, och på en träning röt han ifrån när Mikael Anderson kom sent in i en duell med Carl Selfvén. Stensson är utan tvekan en kaptenskandidat. Sportsligt balanserar han kring en startplats. Spelar DIF med två sittande mittfältare lär Peter Langhoff gå före om positionen bredvid Matias Siltanen. Matias Siltanen Finländaren är kanske den som imponerat mest under försäsongen. Han driver upp tempot i varje övning och spelar stundtals på en eller två nivåer över omgivningen. Samarbetet med Mikael Anderson blir allt mer synkat och nu handlar det om att hitta rätt balans med den tredje mittfältaren. Fortsätter Siltanen på samma spår under våren väntar garanterat en flytt i sommar. Potentialen är uppenbar och intresset lär följa därefter. Så passa på att njuta – snart springer Siltanen runt i en ny tröja. Peter Langhoff Hugo Berggren har jämfört honom med Fredrik Ulvestad – en parallell som direkt skruvar upp förväntningarna. Langhoff anslöt bara några dagar före träningsmatchen mot Vålerenga och gick in från start direkt. Det som redan syns är arbetskapaciteten. Han springer mycket, är aggressiv i presspelet och kliver gärna in i dueller. Det är egenskaper som passar väl in i Honkavaaras sätt att spela. När dansken är uppe i full matchform talar mycket för att han bildar mittfält tillsammans med Siltanen och Anderson. Mikael Andersson Det är få spelare det skrivits så mycket om i vinter som Mikael Anderson. I en intervju med Aftonbladet riktade han kritik mot Bosse Anderssons lagbygge och menade att truppen saknade ett par spelare av hög allsvensk klass. Sedan dess har han tagit ett steg tillbaka och avböjt flera intervjuer. På planen råder det dock ingen tvekan om hans betydelse. Anderson är Djurgårdens bästa och viktigaste spelare. Han driver tempot, kräver mycket av sin omgivning och ställer höga krav – både på sig själv och andra. Ibland tippar det över. Under en träning på Gran Canaria kom han sent och vårdslöst in i en duell med Carl Selfvén, vilket fick lagkamrater att reagera. Han var dock snabb med att be om ursäkt. Temperamentet är en del av paketet. När det kanaliseras rätt är han lagets tydliga motor. Hampus Finndell 2025 blev inget roligt år för Hampus Finndell. När Albin Ekdal och Rasmus Schüller lämnade inför året öppnades en lucka på det centrala mittfältet, men den fylldes snabbt av andra. Jani Honkavaara tycks föredra andra spelare, samtidigt som Peter Langhoff värvats in. Finndell är ofta bra på träning, men får inte alltid ut det i match. Kanske är det något han själv brottas med. På träningslägret satt han kvar i tio minuter efter ett pass för att prata med Agon Mehmeti. Vad som sades vet vi inte, men det är lätt att föreställa sig att den tidigare spelaren delade med sig av några råd. Med sju centrala mittfältare i truppen är konkurrensen stenhård och just nu befinner sig Finndell en bit ned i hierarkin. Patric Åslund Patric Åslund befinner sig i en knepig sits. Det finns mycket fotboll i honom som väntar på att få blomma ut – men den eviga frågan är var han egentligen passar in. Han kan spela både centralt och på kanten, djupare ned i planen eller närmare motståndarnas straffområde. Själv trivs han bäst med frihet. Frågan är om den friheten finns i årets Djurgården. Med Langhoff på plats talar det mesta för två sittande mittfältare, vilket placerar Åslund i direkt konkurrens med Mikael Anderson i en mer offensiv roll. Den bästa chansen till speltid kan vara på högerkanten, vilket han visade mot Vålerenga då han levererade en assist. Men där söker tränarna ofta andra egenskaper. Risken är att Åslund ännu en gång hamnar mellan positioner – och därmed i kläm. Bo Hegland Tillsammans med Carl Selfvén vann han Djurgårdens version av Förrädarna. Hegland höll låg profil, spelade sina kort rätt och överlistade till slut resten av truppen. Nu är ambitionen att göra samma resa – in i startelvan. Norrmannen är en intressant spelartyp. Han erbjuder något som få andra i truppen har: lekfullhet och förmågan att bryta mönster. Där Honkavaara ofta värderar fysik, löpstyrka och tempo, sticker Hegland ut på ett annat sätt. Han är som bäst på små ytor och har en teknisk nivå som få andra i laget matchar. Det gör honom till en potentiell joker under säsongen, vilket syntes när han avgjorde träningsmatchen mot Västerås SK. Samtidigt är konkurrensen tuff – och vägen förbi Mikael Anderson är allt annat än enkel. Nino Zugelj På pappret är Nino Zugelj den typ av spelare Djurgården har saknat på högerkanten: en vänsterfotad ytter med förmåga att avgöra matcher. I praktiken har det ännu inte blivit så. Slovenen har stundtals haft svårt att matcha tempot och kraven i spelet utan boll. I defensiven krävs ofta påminnelser om press och löpvilja – detaljer som är centrala i ett Honkavaara-lag. När han väl får läget är han däremot klinisk i avsluten. Frågan är om helheten räcker. Just nu känns det som att både spelaren och klubben skulle kunna må bra av att gå skilda vägar. Ahmed Saeed Många spår en lysande framtid för Ahmed Saeed. Nordin Gerzic har till och med pekat ut 17-åringen som ett möjligt stort genombrott i Allsvenskan. Att Djurgården redan nu har honom i a-laget säger en del om potentialen. Samtidigt finns det anledning att skynda långsamt. Det Saeed bidrar med i år får snarare ses som en bonus. Honkavaara ser honom främst som en tia, men med hård konkurrens centralt har han flyttats ut till kanten. Värvas ingen ytterligare ytter lär talangen få sina inhopp. Oskar Fallenius Allt var i princip klart för en flytt till Schalke 04. Men när spelaren han skulle ersätta inte klarade läkarundersökningen i sin nya klubb föll hela affären. I stället är Fallenius kvar med mindre än elva månader på kontraktet. I år är det sista chansen. Djurgården behöver se mer för att erbjuda en förlängning, och detsamma gäller klubbar utifrån. De här säsongen har han fått flytta över till sin favoritkant till vänster, något som märkts på träningarna där han varit het i avslutsmomenten. Får han upp effektiviteten finns i princip alla egenskaper Honkavaara söker i en ytter: tempo, genombrottskraft och arbetsvilja. Nu handlar det om att omsätta det i poäng. Jeppe Okkels Försäsongen har varit speciell för dansken. På lägret var han relativt anonym, mycket till följd av sjukdom. De senaste veckorna har han däremot använts både till vänster och höger – en tydlig förändring jämfört med tidigare då han uteslutande spelade på vänsterkanten. En tänkbar förklaring är att tränarstaben vill få in både Okkels och Fallenius i samma startelva. 26-åringen har en förmåga att ständigt dyka upp i poängprotokollet. Den egenskapen kan bli ovärderlig när tävlingssäsongen drar i gång, särskilt i matcher då det står och väger. Santeri Haarala I början av januari meddelade Djurgården att finländaren drabbats av hjärtmuskelinflammation. Planen är att han successivt ska stegras tillbaka i träning från och med mars. Anfallare Kristian Lien Han är nyförvärvet som hyllats av många, men hur mycket har vi egentligen fått se? Mot Viking stod han för en assist, men sedan missade han VSK-matchen på grund av skada. Hemma mot Vålerenga spräckte han målnollan redan efter en minut. På träningarna har det inte alltid klickat fullt ut. Det går däremot att förstå varför han hyllas. Lien är stor, stark, snabb och skicklig på att länka spelet. I avslutslägen har han ibland tagit någon extra sekund eller haft problem med mottagningen, vilket gjort att antalet avslut hittills varit relativt få. Känslan utifrån är att norrmannen är en forward som kan lyfta spelarna runt omkring sig, även om det är långt ifrån säkert att han når tvåsiffrigt i mål. Honkavaara, Mattiasson och Berggren verkar däremot nöjda – nu har de fått sin atletiska anfallare. Kalipha Jawla En spelare som visade framfötterna på Gran Canaria var Kalipha Jawla. I år är han rappare och bättre tränad, men trots det verkar Honkavaara inte hålla 19-åringen högt bland anfallarna. I Kristian Liens frånvaro valde tränaren att spela Bo Hegland som falsk nia mot Västerås SK – ett val som säger en del om hur finländaren ser på Jawla. Christopher Sliwo På träningslägret blev det tydligt att det fortfarande går lite för fort i Djurgårdens a-lag för forwarden född 2007. Vid flera tillfällen plockades Sliwo ur spelet för att i stället nöta avslut och rörelsemönster tillsammans med Agon Mehmeti. Ett plus är att anfallaren är skicklig med båda fötterna. Han är ett namn för framtiden, men det är högst osannolikt att han får några minuter i a-laget under den här säsongen. Trolig startelva i cupen

Jani Honkavaara ser ut att kunna mönstra bästa tänkbara elva redan mot Falkenbergs FF – med viss reservation för Leon Hien. Den sista platsen i startelvan står mellan Patric Åslund och Oskar Fallenius där den förstnämnde bör ligga bäst till. I gruppen väntar även Skövde och BP, vilket bäddar för en potentiell gruppfinal i den tredje omgången. Djurgården är favoriter och ska avancera. Men det är först när slutspelet tar vid som prövningen på allvar börjar. Honkavaara har själv talat om behovet av en x-faktor – en spelare som kan avgöra matcher. Det är svårt att säga emot. I utslagsmatcher tenderar allt att stå och väga och då krävs offensiv spets. Känslan just nu är att DIF fortfarande saknar den där sista pusselbiten för att drömmen om cupguld ska bli mer än just en dröm.

Följ Fotboll Sthlm i sociala medier

Create a free account, or log in.

Upgrade your subscription