När Panos Dimitriadis kom till AIK säsongen 2014 tog han Solna med storm. I sex matcher var han dominant, sedan kom det stora bakslaget.
– Jag grät i dagar efter det, berättar han i Fotboll Sthlms podcast.

Annons

Inför säsongen 2014 värvade AIK en högerfotad vänsterback från BP. De som sett honom spela menade att Panajotis Dimitriadis var en underskattad spelare som kunde axla nästan vilken roll som helst, men förväntningarna var lågt ställda. Säsongspremiären mot Göteborg inledde han på bänken och fick hoppa in sista halvtimmen i 0-2-förlusten. Matchen därpå fick han spela vänsterback, som han gjort i BP, och gjorde ingen match som direkt gått till historien. Sedan kom det stora lyftet. Trots att AIK hade Celso Borges, Robin Quaison och den spektakuläre Ibrahim Moro att tillgå valde Andreas Alm att spela Panos på mittfältet, och det blev succé. I derbyt mot Djurgården i den femte omgången var han kanske bäst på plan.

Men de blev bara totalt matcher för Panos den försäsongen, för kort efter derbyt kom korsbandsskadan.
– Det var det värsta som hänt i min fotbollskarriär. Från att känna att man var hemma, skrivit på ett drömkontrakt för den klubb man älskar, man blir matchens lirare i ett derby… Och sedan åka på en korsbandsskada. Där och då kände jag att allt jag byggt upp bara… det var det, säger han i Fotboll Sthlms podcast.
Panos berättar att han fick beskedet medan han var ute och åkte bil med sin agent.
– Det var en total blackout. Jag hörde ingenting och än idag kommer jag inte ihåg hur jag kom hem. Jag kommer ihåg att jag satt i bilen, men inte om jag släppta av min agent eller hur jag kom hem. Det var en total blackout.
I en period efter det grävde han ner sig totalt. Det var hans första riktigt allvarliga skada i karriären och den kom när han precis klättrat upp till toppen.
– Jag grät i dagar efter det men det var bara en kort tid. I någon vecka tyckte jag att det var riktigt tufft men sen så kände jag att “fan, det här löser sig”. Jag hade ställt in skallen på att nu börjar nästa resa. Jag borrade in mig i gymmet och rehaben.
Panos berättar att han flera gånger efter det tänkt “tänk om det inte hade skett, var hade jag varit då?” Men slutsatsen han ständig kommer fram till är att karriären nödvändigtvis inte hade blivit bättre om han gått skadefri 2014.
– Om det inte hade skett kanske det hade varit positivt, men det kanske varit så att jag istället råkat ut för någonting värre. Det är lätt att tänka “om det inte hade blivit så så hade det blivit mycket bättre”, men vi lever inte i en sådan värld. Allting händer av en anledning och det kanske var meningen att det här skulle hända mig för att jag skulle bli ännu bättre.
Istället var Panos tillbaka till försäsongen året därpå och startade i premiären mot Halmstad, spelade 90 minuter och stod för en assist. Den våren blev det bara nio matcher innan han flyttade utomlands för spel med Genclerbirligi och uppfyllde sin dröm om spel i en storliga.

Här läser du mer och lyssnar på podden med Panos!

FOTO: Bildbyrån