2013 slutade AIK tvåa i Allsvenskan och Per Karlsson blev ligans bästa försvarare.

I nyligen utgivna Världens bästa Karlsson minns Per Karlsson maktspelet som pågick mellan Andreas Alm och Daniel Majstorovic.

[the_ad id=”77716″][the_ad id=”77714″]

Lagom till klubbhjältens avtackningsmatch ger Per Karlsson och Marcus Birro ut boken Världens bästa Karlsson (Mondial Förlag), där AIK:s meste spelare genom tiderna berättar om karriären och livet.

Fotboll Sthlm kan idag publicera ett utdrag ur boken, där Per Karlsson minns säsongen 2013. Det året slutade AIK tvåa i ligan och Per Karlsson valdes till årets försvarare.

Mindre känt är kanske det maktspel som pågick mellan Andreas Alm och stjärnbacken Daniel Majstorovic. Nedan följer utdraget.

Tidigt förklarar Andreas Alm att jag är tänkt att vara startspelare säsongen 2013. Genom alla år är det detta som varit min främsta målsättning. Många kanske tror att mina vildaste drömmar har handlat om landslaget eller proffslivet. Men min dröm har alltid varit att vara en ordinarie, pålitlig startspelare i AIK. Det är vad som betytt allra mest för mig.

Den tryggheten har betytt väldigt mycket för mitt sätt att spela fotboll. Jag har sluppit att försöka hävda mig genom att spela riskfyllt eller försöka bevisa något genom en glidtackling eller liknande.

Jag har fått göra det jag är bra på i lugn och ro.

Försvarslinjen är intakt sedan året innan. Jag är den av oss som spelar regelbundet. Sedan roterades det en del på den andra mittbacken och på ytterbackarna.

Kemin mellan spelare i en försvarslinje är av yttersta vikt. Daniel Majstorovic var en fin människa, en stark personlighet och en ledare. Men på planen klickade vi inte riktigt.

Efter matchen hemma mot Halmstad, när vi släppte in tre mål och bara fick med oss ett kryss snackade vi ut om vad jag tyckte inte fungerade.

Vi spelade högt med backlinjen och Daniel var då i en situation som mycket påminner om den jag var i under 2022. Det gick inte lika snabbt längre och ett högt försvarsspel kräver att man har tempo i hemlöpningarna, och jag upplevde inte att Daniel var tillräckligt bra där.

Jag är ingen mästare i att ta konflikter och Daniel var en väldigt högljudd, öppen, tydlig karaktär som älskade att höras och märkas.

»Vi måste hålla linjen högre, vi får inte bli för låga med laget
– vi måste våga stå högre, Daniel«, sade jag efter matchen.

Jag tyckte det kändes svårt att försöka korrigera en spelare med den erfarenheten.

Jag såg att han blev illa till mods över korrigeringen. Givetvis hade han själv känt vad som inte fungerade men det är en sak att formulera det för sig själv och en helt annan att höra det av en yngre lagkamrat.

»Jag vet det, Per«, svarade han och sedan drog ett oväder in
över hans ansikte och jag förstod att det inte var läge att prata så
mycket mer om det.

Jag har bara gott att säga om Daniel. Det var en fin kille. Han var en utstuderad alfahanne och hade nog vissa problem med andra starka personligheter eller auktoriteter.

Daniel och Andreas fungerade inte alls ihop.

Det finns ett mötesrum på Karlberg där vi har genomgångar med hela laget inför match. Det finns en projektor, video, skärmar och sådant där. När konflikten mellan Daniel och Andreas var som allra mest spänd (vilket den ärligt talat var under i stort sett hela 2013) satt Daniel alltid längst fram med benen utsträckta så långt det bara gick vilket helt enkelt gjorde det omöjligt för Andreas att röra sig längst fram när han skulle presentera något för gruppen.

Daniel rörde inte en min.

Ibland hade han benen långt utsträckta framför sig och Andreas fick snirkla sig fram och kliva över Daniel för att kunna stå längst fram överhuvudtaget.

Det skojar vi om på Karlberg än idag.

Allting exploderade vid ett tillfälle när Alex skadade sig och alla iskallt räknade med att nu sätter Andreas in Daniel bredvid mig. Vid en genomgång berättar istället Andreas att det blir Backman som kliver in i bredvid mig i laget och då brister det för Daniel.

Det är som att se en människa bli fysiskt misshandlad. Han blir först helt blek, helt vit, sedan knallröd. Han är kallad till match men dyker helt enkelt inte upp den gången.

När vi ska till Halmstad, en av årets längsta bortaresor, står Daniel uppskriven som spelare nummer 19 och kommer alltså inte få spela en sekund.

Det där maktspelet höll på från och till under hela säsongen och det dränerar nog både Daniel och Andreas på energi. Vi andra kände oss som knattar i sammanhanget. Det var som att stå vid stängslet på ett zoo och se två lejon puckla på varandra. Det tisslades och tasslades en del men det var ingen som klev in och valde sida eller lade sig i maktkampen.

Nu i efterhand kan jag även se det rörande i den där kampen. Den känns lite otidsenlig. Den känns som en rest ur en gammal ordning där män hävdar sin betydelse genom att ta plats och vara konfrontativa och vägra söka dialog.