Daniel Sjöberg: Ingen tid för startsträcka – AIK måste rusa in i 2020

Akropolis-AIK 3-0.
En match utan svar.
Först när säsongen sparkar igång vet vi om Solnagänget är på rätt väg i transformationen till det vilda gäng som ska jaga livet ur motståndet.

Annons

Ingen Ebenezer Ofori. Ingen Kolbeinn Sigþórsson, inga nyheter, ingen spänning. Det svartgula genrepet var inte till nytta för oss som tittar på. Inte till för oss som försökte upptäcka något om “nya” AIK. Inte heller till för den motståndare som eventuellt ville göra en sista spaning inför tävlingsstarten. Vi tvingades istället använda oss av vårt inre teleskop och blicka bakåt i tiden, närmare bestämt till den 15 februari, till Spanien och 1–1-matchen mot FK Rostov. Nu var inte förutsättningarna de bästa då heller.

Åtminstone inte för mig.

Dels satt jag med 70 procent av blicken riktad mot tv:n där Djurgården begick försäsongspremiärmatch, dels fanns såväl tekniska som fysiska utmaningar.

Som om en minst sagt tveksam produktion inte var nog visade det sig nämligen att de båda lagen blandat ihop tvätten kvällen innan. Det dröjde säkert tio minuter innan jag fick klart för mig vilka som anföll åt vilket håll och därefter fortsatte förvirringen så snart det var mer än två spelare inblandade i en duell. Det höll på ända till andra halvlek då ryssarna åtminstone lyckats gräva fram fram ett annat matchställ som gjorde färgskillnaderna tillräckligt tydliga framför datorn för att jag skulle kunna ana nyanser även i taktik och tankar.

Det var faktiskt första gången jag såg 2018 års mästare spela fotboll i år och efter allt jag läst och hört blev jag ändå positivt överraskad. Överraskad över att skillnaderna var så enorma i jämförelse med det AIK vi lärt oss känna igen, det AIK som, för att låna orden av Stefan Billborn, var lättast att läsa in sig på. Det nästintill vilda försvarsspelet lockade fram minnen av pojklagsåren när blicken på bollen var allt vi kände till. Där fanns ingen tvekan om att man Jag hade hoppats få fördjupa mig i detta på onsdagskvällen, men ack nej.

Vi fick se ett lag främst bestående av juniorer med inslag av A-trupp i form av Budimir Janošević, Rasmus Lindkvist, Heradi Rashidi, Robert Lundström, Stefan Silva och Eric Kahl. Många önskade nog åtminstone att under försäsongen osynliga deltagarna Ebenezer Ofori och Kolbeinn Sigþórsson skulle göra någon form av insats, men icke. Statusen på dessa båda är fortsatt oklar, men det hänger säkert ihop med något slags problem med överkroppen. Ja, eller möjligen underkroppen. Eller båda.

Således finns det ingen anledning att göra något större nummer av själva matchen, som spelades i 3 gånger 30 minuter, annat än att konstatera att den var riktigt sömnig och långt ifrån kändes som ett genrep inför det som komma skall. Akropolis vann med 3–0 efter ett par vackra anfall, ett resultat som knappast bidrar till några känslostormar åt något håll i ens det hårdast pumpande gnagarhjärtat.

Apropå pumpande hjärtan. Rikard Norling har drillat sina mannar hårt och det var givetvis väntat det skulle vilas ben, skallar och lungor inför Jönköping Södra på söndag. Inte bara av fysiska skäl utan även av psykologiska. Ändå trodde jag länge att vi skulle få se åtminstone 45 minuter med den tänkta premiärelvan. Kanske är tanken att det ska finnas en frustande längtan efter att få spänna tävlingsnerven när det väl är dags på riktigt. Här finns inte tid för någon startsträcka. Förra årets fyra måste rusa in i 2020. Den inställningen lär också behövas om Henok Goitom och kompani ska orka jaga livet ur motståndaren och visa att “nya” AIK verkligen är redo från start. Dagens insats gav inga sådana svar överhuvudtaget.