Bartozs Grzelak hade rätt. Det blev tydligt när hans lag tog en rättvis derbyrevansch. [the_ad_placement id="under-ingress-aik"] Det här var dagen när Allsvenskan skulle ta slut på sätt och vis. Strax efter att den här texten publicerats är det dags för Malmö FF att kliva ut på scenen och säkra ett SM-guld på en poäng som i fjol räckt till en sjätteplats. Nu var det där inte direkt något som kändes i särskilt många supporterhjärtan bortom de himmelsblå. Oavsett vilket har det varit klart länge att det är där guldet hamnar och vi har inte trott något annat sedan IFK Norrköpings ras påbörjades för vad som nu känns som en evighet sedan. Dessutom har sådant aldrig spelat någon större roll i huvudstaden när det är dags för derby. Det tycks inte spela någon roll någonstans i vårt Allsvenska land. Det är ändå dit blickarna dras och det gäller även om det är så att den ena eller båda de aktuella kombattanterna inte har något särskilt att kämpa för. Lagen i fråga väcker något hos alla som bär på minsta lilla känslor för det som är vår serie. Så också denna gång. Djurgården och AIK kom till matchen med olika mål i sikte. För hemmakämparna en möjlighet att krympa avståndet till andraplacerade Elfsborg, fyra poäng före inför start, och att slå fast att man verkligen är ett topplag även 2020, ett antal steg före den argaste av rivaler på alla sätt och vis. För AIK ett tillfälle att fortsätta sin imponerande resa uppåt i tabellen, säkra derbykronan 2020 och ta revansch för den sommarförlust som kom att innebära slutet för Rikard Norlings experiment. Olika ingångar, olika säsonger, olika möjligheter. På något sätt syntes det i matchen också. Båda lagen ägde olika delar av spelet inledningsvis. Ena stunden var kontrollen Djurgårdens då man utnyttjade utrymmet som fanns på kanterna och pumpade in inlägg. AIK hade inget emot att söka den längre centrala djupledsbollen när tillfälle väl gavs. Inför kampen var det mycket snack om fasta situationer. Gästernas offensiva, hemmalagets defensiva. Det var just på en sådan som Per Karlsson höjde pulsen i matchen något när hans nick räddades fint av Tommi Vaiho. Nicklas Bärkroth kontrade med ett riktigt tungt skott, men annars var det mest en kamp om millimeter och och vad ett sådant utrymme kunde erbjuda. Blåränderna försökte finna vägar framåt, de svartgula bjöd inte på något. Enock Kofi Adu hjälpte backlinjen att att hålla rent på ett sätt som andades 2018. Det borde ha öppnat upp sig rejält när Sebastian Larsson tappade huvudet och frustrationstacklade Fredrik Ulvestad bakifrån i offensivt straffområde efter att ha förlorat bollen till norrmannen i duellen precis innan. Att det inte blev rött kort där kan Larsson tacka sin stjärnstatus för. Det syntes också i hans ansikte och i hans agerande att han fruktade färgen som Kaspar Sjöberg skulle visa upp även om han i halvtidsintervjun försökte låtsas som det motsatta. Landslagsveteranen fick vara kvar. Det i sin tur gjorde att förutsättningarna var oförändrade inför den andra halvleken. Elva mot elva, inga mål och alla möjligheter kvar på bordet inför årets sista derby-45:a. Djurgården kom ut från vilan klart bäst och rev sönder AIK:s vänsterkant ett par gånger om. Kalle Holmberg var någon av de där millimeterna ifrån att glidtackla in 1–0 när det precis bara börjat. Ytterligare ett par tillfällen dök upp på liknande sätt och det väckte Gnaget som valde att svara genom att gå framåt. De kom tillbaka med full kraft när de ockuperade offensiv planhalva under några minuter som kulminerade när Henok Goitom sköt tungt mot en trygg Vaiho. Där förändrades hela matchens känsla. Plötsligt började det svänga fram och tillbaka och millimeterna blev det meter. Här fanns en möjlighet för den som var villig att ta vara på den. AIK-tränaren drog först. Bartozs Grzelak på detta valde att byta in en spelare som gjord för matchbilden. Nabil Bahoui. Denne var också med i uppbyggnaden av anfallet som gav hans lag den bästa chansen hittills, men Paulos Abraham sköt knappt utanför. Det signalerade dock att det här var AIK:s match. Tryckte fortsatte och DIF hade problem att svara. Thomas Lagerlöfs och Kim Bergstrands kontring på övertaget blev ett trippelbyte, men dessa hade knappt hunnit innan just Bahoui via Jakob Une Larsson placerade in 0–1 med en kvart kvar att spela. Därmed var matchen över. Djurgården ville givetvis något, men de saknade fullständigt förmågan att trycka på eller skapa chanser. Trippelbytet gav noll effekt och inte heller Magnus Eriksson kunde hjälpa till att bryta sitt lags dödläge. Det blev en uppvisning i kontroll. Inte förrän i allra sista sekunden svedde det till lite grann i gästernas straffområde, men riktigt nära var det aldrig och segern var i slutändan helt rättvis. Hemmalaget har givetvis all rätt att tycka att de bestals på en möjlighet som kunde ha getts dem av domare Sjöberg, men för ett lag med ambitioner bortom den fjärdeplats man nu innehar duger inte det som bortförklaring. Efter misslyckandet senast mot Falkenberg var det här en chans. En chans man inte tog vara på. De var en besvikelse. AIK däremot fortsätter att pumpa på uppåt. Laget är nu bara två poäng bakom Hammarby och fyra bakom Djurgården. Orkar de hålla koncentrationen i avslutningen är det mycket möjligt att de slutar ovanför båda två i tabellen vilket är en rejäl bedrift med tanke på hur det såg ut när det senast var tvillingderby. Grzelak gjorde för en och en halv månad sedan ett uttalande om resan hans lag gjort. "Mentalt sett är vi ett topplag", sa han. Det kändes tidigt då. Uppenbarligen var det inte det. De bjuder inte på någon fantastisk fotboll, i tabellen skvalpar de i mittens rike, men nio raka seriematcher utan förlust, sex segrar och härmed derbykungar. Det är bara att ta hans ord för sanning. Foto: Bildbyrån LÄS MER: AIK vann derbyt efter Bahouis mål – spelarbetyg i Gnaget LÄS MER: Djurgården föll i derbyt – spelarbetyg efter förlusten [the_ad_group id="566"]

Följ Fotboll Sthlm i sociala medier