Han kom som ett yrväder en junidag, redo att springa hjärtat svart och gult.
Han vann guld och fansens kärlek, men lämnar ändå som en dyr parentes.
AIK torde ha mycket att lära av affären Nicolas Stefanelli.
[the_ad_placement id=”under-ingress-aik”]
Allt var som skapt för succé. Där fanns den moderne legendaren Ivan Obolo i bakgrunden som någon slags mentor samt kvalitetsgarant, TV-teamet åkte med för att bidra med bakom kulisserna-filmer, Björn Wesström la upp en rejäl bunt Isak-pengar, talade om en tränare som skulle vara kvar länge vilket kunde översättas till speltid och så snart de där argentinska trumpinnarna till ben väl spurtade ut på Friends Arena var det supporterkärlek vid första ögonkastet. Argentina-ramsan ljöd än en gång från ståplats och snart dök han upp i varenda AIK-sammanhang. Det var innebandy, ishockey och det skulle inte förvåna mig om det finns några bilder på honom från någon boulematch på sociala medier. Ständigt leende, ständigt redo och alldeles, alldeles otajmad.
Knappt hade målfattiga Gnaget fått sin tilltänkte pytsdoktor på plats innan en oväntad återvändare dök upp för att göra sin andra av det som totalt blev tre comebacker i Solna. Chinedu Obasi var omöjlig att tacka nej till och genast var prestigevärvningen och den framtida storförsäljningen förpassad till att spela tredjefiolen. Ingenting av detta syntes utåt. Stefanelli agerade professionellt i alla lägen och fortsatte dessutom charma fansen på Instagram och i de få intervjuer som gjordes. Här fanns inte minsta spår av divafasoner och för varje nät han spände ut växte bara kärleken från ståplats.
Sedan kom hösten, matchen mot Malmö FF och även om ingen av de inblandade parterna någonsin erkänt något är det omöjligt att inte fundera på om det var där det skar sig definitivt mellan Rikard Norling och den ettrige forwarden. Reaktionen vid sidlinjen när bytet inte skedde visade att det ändå fanns en frustration inom argentinaren och tränaren hanterade det på ett sätt som skapade rubriker. Norling sa sig vara överraskad över sin egen reaktion, men om han verkligen var det vet vi inte..
Kanske var Nicolas Stefanelli helt enkelt aldrig Rikard Norlings man. Det fanns flera tillfällen att ge honom speltid och kanske få det att lossna rejält, men tränaren valde hellre poängväktaren Denni Avdic. Det är svårt för någon att klaga över det sportsliga utfallet och ändå ha på fötterna. AIK slutade tvåa 2017 och vann guldet 2018. Den klurige sidlinjefilosofen satsade på rätt häst, vann guldet, men i kärleksmatchen förlorade han mot Stefanelli. Det fortsatte att ropas på honom även efter matcher där han inte gjort något särskilt intryck. Det var som om en majoritet mer än något annat hoppades på att anfallaren skulle bevisa tränaren fel, men så blev det aldrig och nu är han borta för gott.
En utdragen skilsmässa gör att den omedelbara smärtan säkerligen inte är särskilt svår att bära för stunden. Fansen har hunnit vänja sig och visste att det enda som möjligen kunde ha lett till en återkomst var om Norling lämnat. Noring blev kvar och därmed var Stefanellis öde beseglat.
Klubbar gör dåliga affärer. Det är en del av verkligheten. Minns Quirino för att ta ett geografiskt närliggande exempel. Hur man än räknar på det fick man dessutom ett antal mål ur argentinaren under den senaste pokalsäsongen och han startade i matchen som säkrade titeln. Dessutom kan jag tänka mig att Björn Wesström gärna återkommer till det faktum att det fortfarande kan bli en pengavinst om det skulle visa sig att anfallaren exploderar i Chile. Men oavsett är det nog läge för AIK att se över hur man agerade i det här fallet och lära sig av misstagen, vilka de än månde vara. En tränare som inte kunde hantera en spelare? En spelare som inte passade tränaren? Ett tjafs som blev för stort? Eller något helt annat? Fler affärer som den här har man hur som helst inte råd att göra.
