MARBELLA.

Mot Brann släppte laget in fem bollar, förlängningen med Besara blev en medial följetong, den önskade vänsterbacken hamnade i Schweiz.

Var står egentligen Hammarby med en vecka kvar till tävlingssäsongen? 

Fotboll Sthlm slog sig ned med Jesper Jansson.

Ölglaset är till tre fjärdedelar urdrucket. Rösten är som vanligt släpig, men mer gladlynt än oftast. Runt bordet där han sitter står medarbetare på Stabæks marknadsavdelning, som också de bor på lyxhotellet där Hammarby är inkvarterade. Några av dem är gamla spelare – före detta lagkamrater till Jesper Jansson, faktum är – och de är glada att stöta på honom här i Marbella.

Staden så här års är en vallfärdsort för fotbollsarbetare som söker inspiration och nya möten. I hotellrestaurangen uppenbarar sig plötsligt Jörgen Lennartsson, för närvarande klubblös, och byter några ord med Jansson och norrmännen. Stämning är utelämnande lycklig på det där sättet den bara är när män som upplevt saker tillsammans oväntat träffas.

Jesper Jansson tömmer ölglaset och erkänner att han först inte kände igen sina lagkamrater från tiden i Stabæk, som nu går klädda i strukna jeans och kaschmirullströjor. Själv har han samma frisyr som när han sprang runt på mittfältet och han bär en likadan uppsättning jacka och shorts som Hammarbys spelare tränar i. Trots att klockan är middagstid har han inga problem med att slå sig ned och berätta länge om sportchefstillvaron. Det är uppenbart att kärleken till fotbollen fortfarande är intakt. Ikväll är han på gott humör och leverar anekdoter från åren som spelare och sportchef med ett leende, men en utläggning om oansvariga journalister, hala agenter och upptrissade spelarpriser på den inhemska marknaden är alltid bara en motfråga bort. Det är en typiskt jesperjanssonsk klagosång, men den är lätt att sympatisera med. Särskilt när han säger att han inte är någon fotbollsnörd, att han inte sätter sig in i statistikanalys, när han framstår som en gammaldags fotbollsarbetare. Jag tänker på det som förbundspresidenten Frank-Walter Steinmeier en gång sa om sitt lands mörka förflutna, att man bara kan älska Tyskland med brustet hjärta. Det passar in på Jesper Janssons förhållande till fotboll.

– Jag vet inte, säger han.

– Hammarby älskar jag bara. Men med fotbollen idag, ja, där är det kanske så.