Vilket är Stockholms egentliga arbetarlag, och vilken klubb hör hemma hos överklassen?

Många har nog ett instinktivt svar på frågan, men ämnet är snårigare än vad man skulle kunna tro.

Viktor Asp söker efter 08-klubbarnas klassidentitet från deras grundanden fram till idag.

✓ Reportaget från 2021 är en av våra favoritexter som vi låser upp under jul/nyår.

Den 9 november 2003 besökte riksdagsledamoten och djurgårdaren Lars Ohly en bandymatch mellan Hammarby IF och Djurgårdens IF på Zinkensdamms IP. I andra halvlek ställde en reporter från Aftonbladet honom frågan om det inte vore naturligt för Ohly att “som profil i Vänsterpartiet hålla på arbetarlaget Bajen?”.

Ohly avfärdade frågan med att Djurgården faktiskt grundades av arbetare 1891. 

Frågan var måhända något klumpigt formulerad, men inte helt oväntad. Tanken att Djurgården skulle vara en klubb för Stockholmsaristokratin är en av Stockholms fotbollsmytologis mest upprepade legender. 

Vid en närmare betraktelse är dock identiteten otydligare. Språkbruket runt Djurgården gör föreningen svår att definiera som överklass: idrottshistorikern Torbjörn Andersson poängterar att slagord som “utan offer ingen seger” närmast för tankarna “till en proletär bruksort”. Vad gäller det folkliga AIK utnämnde föreningen under 1900-talets första decennium greve von Rosén och kronprinsen Gustaf Adolf till hedersledamöter. Knegarlaget Hammarby har sin andliga bas på östra Söder, en av Stockholms rikaste stadsdelar.

Så vilket Stockholmslag är egentligen överklassens?

Idrottsföreningars identitet skapas inte över en natt. De mejslas ut under decennier av tiotusentals människor. Ska man resonera kring vilket av Stockholms tre allsvenska fotbollslag som är starkast präglat av en viss samhällsklass måste historien tas i beaktning.

Den första fotbollsmatchen i Stockholm spelades av AIK 1896 och tre år senare tog Djurgården upp sporten på agendan. Det dröjde inte länge innan de två föreningarna befäste sig i Stockholmshierarkin: AIK vann sitt första SM-guld 1900 och Djurgården vann Sveriges första fotbollsserie 1902. Jonas Cederquist skriver i Stockholms Fotbollshistoria 1880 – 2010 att de två lagen “hade övervägande arbetare som medlemmar under sina första levnadsår” men att de båda runt 1800-talets slut blev något mer medelklass. Detta framgår av föreningarnas medlemsregister: av AIK:s 97 medlemmar 1901 var 41 kontorsanställda och tio kroppsarbetare. Även Djurgården fick en viss statushöjning: Cederquist skriver att spelarna på 1900-talets första decennium kunde ha “titlar som ingenjörer, kontorister, studerande” med mer. 

Under 1900-talets första decennier var AIK särskilt framgångsrika på bygga broar till makthavare och förmögna. 1907 utnämnde man Prins Gustaf Adolf till beskyddare och 1932 blev den borgerliga statsministern Carl Gustaf Ekman hedersledamot. Att AIK-visan från 1929 förkunnade att “här blandas lyx med lump” är knappast förvånande. Det fanns pengar i AIK, så pass mycket att man kunde bekosta byggandet av Råsunda med 100 000 kr. Idrottsforskaren Nils-Olof Zethrin, som även är ordförande i Stockholmsalliansen och har skrivit en avhandling om AIK:s mellankrigsperiod, instämmer i bilden att just AIK hade ett sällsynt starkt nätverk. 

– Hur nära de egentligen var hovet kan man inte veta. Men något säger kopplingarna. AIK var också välrepresenterade i kulturlivet. Det skrevs sånger och sattes upp revyer där AIK figurerade. I praktiken var AIK den enda storklubben i Stockholm vid den tiden, det var naturligt att de fick det genomslaget, säger Nils-Olof. 

För mig framstår AIK som borgerligare än DIF under 1900-talets tre första årtionden. De kopplingar till hovet, företagare och makthavare som fanns kring AIK, hittar jag helt enkelt inte i litteraturen som finns om Djurgården. AIK:s borgerliga prägel understryks av det här citatet, yttrat av en djurgårdsspelare under andra världskriget om ett besök på Råsunda, som återfinns i Spela fotboll bondjävlar!:

“Men när vi bjöds på kaffe efter en träning och ledarna tilltalades med ‘herr’ och ‘direktör’ förstod vi att vi kommit fel. Vi åkte iväg till Stadion och hos Djurgården tilltalade man varann utan titlar och fick säga ‘du’.” 

För nyansernas skull bör återges att AIK vann publikligan varje år under hela 30-talet. Föreningen lär därför ha lockat fler människor än bara de mest bemedlade. Jonas Cederquist menar att “Djurgården var överklassens lag och AIK medelklassens” under 50-talet, men resonemanget får mothugg från Torbjörn Andersson som skriver att “bägge föreningarna hade en rejäl folklig bas sprungen ur den arbetarklass och lägre medelklass som bebodde stora delar av Norrmalm”.

Det finns många bud kring vilket som var det folkligare laget vid 1900-talets mitt. Djurgårdaren Lars-Gunnar Björklund menade att AIK var societetens och DIF “folkliga i allra högsta grad”. AIK:aren Hasse Möller menade tvärtom. AIK:aren Henrik Holmer, som driver Instagramkontot AIK Kulturhistoria, har läst in sig på historien om AIK under 1900-talets mitt. 

– Jag har träffat lite äldre djurgårdare från Birkastaden där jag är uppvuxen, som verkligen ser sig själva som den folkliga klubben. De betraktar AIK som en etablissemangsklubb och DIF som slående underifrån, säger Henrik. 

Om bilden kring AIK:s klassidentitet under 40-talet och framåt är otydligare, beror det förmodligen delvis på flytten till Solna 1937. Omlokaliseringen från det chica Östermalm till det proletära Hagalund stärkte AIK:s relationer till socialdemokratin. Man hyrde in Stockholms Arbetares blåsorkester till matcharrangemangen och spelade 1945 träningsmatcher mot SSU och Industrifacket Metall, som då låg i storstrejk. Publikintäkterna från den senare matchen skänktes till Metalls strejkande medlemmars familjer. Andersson sammanfattar 1900-talets första hälft med orden: “Mitt huvudintryck är att Djurgården nog hade ett tydligare medelklassinslag, medan AIK tycks ha varit både snobbigare och folkligare än sin rival”. Resonemanget får visst stöd från Henrik Holmer.

– För mig är AIK vad vi heter. Vi är den Allmänna Idrottsklubben. Här är alla välkomna. Mångfalden är vad jag uppskattar med AIK: det finns AIK:are från Östermalm, AIK:are från blåa linjen, AIK-punkare. Vi förenar människor från alla olika samhällsklasser. 

Av dagens tre allsvenska Stockholmslag fick Hammarby upp fotbollen sist på agendan, och detta på ett utfattigt Södermalm. Att man stod arbetarklassen nära står klart. När Stockholms Hamnarbetarefackförening strejkade 1903 erbjöd Hammarby fackföreningen att hålla en stödfest på Kanalplan. Under Götgatskravallerna 1948 delade man ut flygblad till ungdomar som uppmanade till välja “idrottsplatsen” istället för att “drösa på gatorna”. I den mån man kunde försökte Hammarby ta hand om sin fattiga stadsdel. 

Jämför man tvillingklubbarnas nätverk med Hammarbys blir det slående hur eftersatt Söderklubben var. När föreningen 1948 stod på randen till konkurs fanns ingen mecenat eller sponsor som kunde rädda skeppet. Istället fick man hyra ut Kanalplan till speedwayklubben Getingarna, pantsätta pokalskåpet och organisera en syjunta bestående av 20 kvinnor för att få in likvida medel till föreningen. 

Bilden av Hammarby som arbetarförening försökte man också upprätthålla under 70- och 80-talen, då namnet Bajen hade blivit allmängods. I Bajen Fanzines första nummer skriver Gunder Andersson att “alla jag känner som regelbundet går på Hammarbys matcher arbetar i produktionen. Alla är också politiskt intresserade, aktiva i facket och har anknytning till vänsterpartier”. Hammarbyaren Katarina Kuick, som började gå på Söderstadion under 70-talet, menar att Hammarby präglades av Södermalms historia och dess arbetsmarknad. 

– Mats Franzén har undersökt det här i Vem vinner i längden?. Han jämför Hammarby med Malmö FF, som också är en arbetarklubb från en arbetarstad, men med en helt annan kultur. Södermalm förut var fullt av mindre företag, verkstäder och små fabriker. I Malmö å andra sidan fanns det några få stora arbetsgivare som snackade med varandra. Fick du sparken från ett jobb kunde du förmodligen inte få ett nytt. Men på Södermalm kunde du säga: “passar det inte så drar jag!”. Det skapade en arbetarklass som var jävligt stöddig.

Sedan dess har Södermalm förändrats. Infödda rörmokarna är idag färre än inflyttade copy writers. Men Kuick menar att det framför allt är en generell utveckling kring fotbollen som lett till att bilden av Hammarby förändrats.

– Jag har inte siffror på det men, jag gissar att 80 procent av fotbollspubliken under 80-talet var arbetarklass eller födda i arbetarklassen. Sedan kommer en publikökning med start i EM 1992 och VM 1994. Sådant har påverkat Hammarby mer än att just Södermalm gentrifierats.

Därmed är vi framme vid 80-talet. Här blir bilden än mer otydlig, på grund av klackkulturens framväxt och nya sponsornätverk.

För AIK:s del innebar den framväxande klacken på Hovet ett skifte i hur klubben uppfattades utåt. Om man under 1930-talet hade varit “de guldkantade” eller “smokinglirarna”, blev man nu förknippade med en våldsamt röjande ståplatspublik. Klackgenerationen tog fram ett fanzine i punktstil, anammade Millwalldevisen “No one likes us, we don’t care” och sprayade en kameralins svart i protest mot att klubben stängt kortsidan i hemmamötet mot Elfsborg 1979.

Black Army var numerärt få – i Va för jävla pack e ni? säger AIK:aren Magnus Medelberg att Black Army sällan var fler än “trettio, femtio, hundra” på Norra ståplats – fick man ett enormt medialt genomslag. En stor del av AIK-bevakningen lär således ha ägnats åt den här nya generationen supportrar, som gick i total clinch med AIK:s tidigare rykte som ett förnämt gäng. Nils-Olof Zethrin, som började gå på AIK under 70-talet, minns Black Armys tidiga år. 

– På Norra stå kunde Black Army leva i en relativ autonomi från övrig AIK-publik, resonerar Nils-Olof. De kunde utvecklas på andra premisser och var lika influerade av punken som av AIK-stilen. 

AIK:aren Henrik Holmer menar att punkarvet i någon mån lever kvar idag.

– Det skapades en kultur av “vi gör vad vi vill”, menar Henrik. När man sprejade kameralinsen 1979, det var AIK-punk: “vi ville inte ha några jävla kameror här”. I viss mån finns det kvar.

Även Djurgården fick under 80-talet en stark läktarkultur. Enligt djurgårdaren Lars “Berra” Eisjö, bestod klacken av ungdomar från Söderort snarare än Östermalm. Han citeras i Va för jävla pack e ni?: “Djurgårdens överklasstämpel är bara en myt – man var omgiven av folk utan farsor, folk från Hagsätra, från förorten”. Tommie Arvidsson minns 80-talets slut, då han själv blev aktiv djurgårdssupporter.

– De jag åkte på bortamatcher med, herregud, det var knappast någon högadel. För mig framstår den där överklassmyten som verklighetsfrånvänd. Jag är uppvuxen i Hagsätra, och så såg nästan allas bakgrund ut. Djurgårdsfästen har alltid varit ställen som Sundbyberg och Haninge, jag känner inte till någon DIF-buss som har rullat från exempelvis Djursholm till bortamatch.

Inför återkomsten till Fotbollsallsvenskan 1986 rustade Djurgården och hade ambitioner om att “bli landets första förening med en professionell marknadsföring”. Man anställde sponsorjägare varpå reklamintäkterna steg från 800 000 till fyra miljoner kr och finansbolaget Stockholm Finansor lånade ut pengar till DIF för att värva åtta spelare. 

Enligt Torbjörn Andersson är det här som en bild av DIF som ett överklasslag börjar skapas”. Från att ha varit en företrädesvis folklig förening präglades man allt mer av yuppierna på Stureplan. Stockholm Finansor-åren kulturhistoriska påverkan på Djurgården var enligt Andersson stor, och det kan nämnas att det är först här som begreppet “Stockholms Stolthet” lanseras, en devis som helt saknas från Djurgårdens jubileumsbok 1991. Alla var inte helt nöjda. Urdjurgårdaren Lars-Gunnar Björklund konstaterade syrligt att Djurgården hade varit en folklig förening fram tills 1980-talet, “då allsköns direktörer som bara ville synas dök upp runt föreningen”.

– Men jag kan inte säga att jag märkte av det där, säger Tommie Arvidsson. Jag var för ung. Men när vi började bli bra på 2000-talet, då minns jag att vi började locka en annan publik. Djurgården arrangerade en fest på Stadion bakom fondläktaren dit det kom en massa yuppiedjurgårdare. Det störde vi i klacken oss på något enormt. Vilka är de här?, liksom. De dyker upp här och nu men var var de när de behövdes? De kanske uppfattades som brats av utomstående, men man ska veta att såna människor aldrig varit drivande i kulturen runt Djurgården.

Enligt Tommie är överklasstämpeln påklistrad utifrån.

– Det passar bra för hammarbyare att sprida det. De vill se sig som arbetarklass och då blir DIF en lämplig motpol. 

Hammarbyaren Sven Fridéns minnen av 80-talets Djurgården är av ett överklasslag.

– På 80-talet kunde du se en djurgårdare på hundra meters avstånd. De hade alltid lammullströjor, det hade aldrig bajare. Djurgården var överklass. Det är ett faktum, säger Fridén. 

Katarina Kuick är något mer nyanserad, men erkänner att hon som Hammarbysupporter under 80- och 90-talen kunde betrakta Djurgården som mer bemedlade.

– De hade sin koppling till Östermalm. Jag upplevde att deras supportrar anammade den profilen, säger Kuick.

Kanske finns det inslag i djurgårdsjargongen som påminner om överklass? Om AIK sjunger man “inga brudar, inga pengar” och på 80-talet fanns en ramsa som löd “ni letar i soptunnan efter er mat, och tycker att den är delikat, i er AIK-slum”. Men Tommie Arvidsson menar att ramsorna feltolkas. 

– Slumramsan är direktöversatt från engelskan. “In your Liverpool slum”, sjunger de. Jag tycker inte att den säger något om klass. Och det där med “inga pengar”, det kommer från när AIK var panka som klubb, inte om att AIK:are skulle ha dåligt med pengar. “Lite finare, lite bättre” kommer förresten från en snubbe från Rågsved som satt på F-läktaren med ett djurgårdsgäng som rökte braj. Jag tror inte han såg sig själv som överklass.

Såväl hammarbyarna Fridén och Kuick som djurgårdaren Arvidsson håller med om att AIK har inslag av att vara överklass, men att det nyanseras av föreningens koppling till Västerort. AIK:aren Henrik Holmer instämmer helt.

– I Rinkeby är AIK överlägset störst. Jag tror att AIK-mentaliteten lockar människor som har annan kulturell bakgrund än den svenska. Vi har hybris, vi vill alltid vara bäst och kräver alltid guld. Om man inte känner sig hemma i jantelagen känner man sig nog hemma i AIK.

Förortskopplingarna utgör en till nyans på AIK:s breda palett, menar Henrik.

– Per Albin är hedersordförande, Tage Erlander likaså, samtidigt som Wallenbergarna är AIK:are! Ibland på årsmöten brukar jag tänka att det är helt makalöst att vi ändå lyckas hålla ihop.

Min generella bild är att det är svårt att svara på frågan om vilket Stockholms överklasslag är. Det hade varit lockande att kora AIK till överklassens lag, om året var 1936. Sedan dess har man haft ungefär lika starka band till socialdemokratin som till societeten. Djurgården hade varit en kandidat, men föreningens identitet under sina 70 första levnadsår går helt emot den överklassbenämningen. Hammarby är provokatörens kandidat, men då måste väldigt mycket historia negligeras. 

Är frågan olöslig? Ett möjligt svar finner vi kanske i föreningarnas förhållande till Stockholms näringsliv. Enligt rapporten Det globala Stockholm är Stockholms ekonomiska ställning i förhållande till övriga landet stark även i europeisk jämförelse. 53 procent av huvudkontoren i Norden ligger i Stockholm (kan jämföras med ex 24 procent i Öresundsregionen), vilket ger Stockholm en tredjeplats på listan över flest huvudkontor, strax bakom London och Paris. I Stockholm finns huvudkontor för Handelsbanken, Spotify och Klarna – men trots detta springer Stockholmslagens spelare runt med reklam för byggföretag och gymkedjor.

Om Stockholm verkligen hade haft ett överklasslag borde det ha funnits tillräckligt starka band till stadens näringsliv för att slå mynt av den extremt gynnsamma situationen, men så är alltså inte fallet. 

LÄS MER: Tretton utvalda talanger – Fotboll Sthlm rankar potential i AIK, DIF och Hammarby