Derbyt hade ingen vinnare. Däremot en klar förlorare. [the_ad_placement id="under-ingress-generell"] Smittan ökar i huvudstaden och hur ogärna vi än tjatar går det inte att undvika att se och höra den Allsvenska verklighet vi levt i den här säsongen. Vi vet inte och kommer aldrig få veta hur det hade gått med allting om det här varit ett vanligt år så därför är det ingen idé att spekulera heller. Förutsättningarna är i vilket fall som helst lika för alla lag, ingen har några fördelar de inte skaffat sig själva genom sportslig utveckling eller ekonomisk styrka. Tabellen berättar 2020 års sanning och den säger att Malmö FF är Sveriges bästa lag, att huvudstaden mest halkat omkring i ingenmansland (förutom AIK som hittat en spänning i varje match, något man gärna undvikit såklart) och derbylogiken i stort sett är intakt (om man räknar bort den blårandiga triumfen mot de svartgula). Således var det i allra högsta grad läge för Hammarby när de stod som hemmalag på söndagen och Djurgården agerade besökare på Tele 2 arena. Här fanns möjligheter för båda klubbarna att närma sig medaljerna rejält. Tabelltoppen är rejält svag i år rent poängmässigt. Som chefredaktör Månsson filosoferat, 14 av 16 lag i serien har misslyckats. Nåväl, vi är kvar i den där verkligheten och den sa alltså att tabellklättring stod på menyn för den som var redo att göra det som krävdes. Inför matchen var det givetvis en mängd uttalanden som sig bör, men jag fastnade för det här av Jeppe Andersen i Expressen. – Vi är inte nöjda med den här säsongen, absolut inte, men om vi vinner på söndag går vi förbi Djurgården. Men det är fler som pratar om att vi har haft en dålig säsong än att de har haft det. Jag vet inte varför, men så är det. Att kliva upp ett pinnhål är inte bara kul. Det kommer med krav. Ännu en gång återkommer jag till det faktum att att Hammarby haft svårt med just detta de senaste åren. Förväntningar har inte hanterats. I år var de tillsammans med Malmö FF laget med flest guldblickar riktade mot sig inför starten. De hade byggt för det, pratat om det, jobbat sig till det. När de åter misslyckas med att leverera är det inte särskilt märkligt om de märker av detta. Jämförelsen med huvudstadskonkurrenten fungerar inte heller. Djurgården må ha varit regerande mästare, men tron på att de verkligen skulle kunna försvara sin titel var inte särskilt stark vilket märktes i förhandstipsen. När supporterbesvikelsen endast hittas i kommentatorsfält, forum och i sociala medier i dessa tomma läktares tid får den journalistiska bedömningen större tyngd än vankligt och då måste Hammarby vackert finna sig i att livet som underhund är över. Det gäller sedan ett par år vilket är en evighet i fotbollssammanhang där nuet alltid trumfar historien. Resultatet i går kan värma minnet, men det är resultatet i dag som känns i hjärtat. Med en match mer spelad än Djurgården var det väldigt mycket vinna eller försvinna över matchen för hemmalaget. Det var ändå gästerna som skapade den första chansen när Aslak Fonn Witry onödigt sprang offside och fick se sitt vackert placerade ledningsmål helt riktigt dömas bort. I påföljande anfall slog Bajen tillbaka och Alexander Kacaniklic var en lite högre frilla ifrån att nicka in 1–0. Matchbilden var satt. Båda lagen försökte finna vägar fram i offensiven med passningsspel, men hade svårt med just detta. En enda gång blixtrade det till rejält när Hammarby visade det man alltid vill vara. Det var snabbt, vackert, effektivt och mål med fem spelare inblandade inom loppet av några få sekunder. Muamer Tankovic slog in returen bakom Tommi Vaiho och allt kändes väldigt bekant. Matchen var fortsatt jämn, men DIF kom mest till halvlägen i sin jakt på kvittering trots goda intentioner vilket gjorde pausresultatet logiskt. Lika logiskt var bytet som Thomas Lagerlöf (ensam herre på täppan i sjuke Kim Bergstrands frånvaro) gjorde i paus. In med Emir Kujovic för att kunna göra mer av de där halvlägena. Stefan Billborn kontrade med att ett mer oväntat byte när han tog av målskytten och satte in Gustav Ludwigson. Om det var det som gjorde det låter vi vara osagt, men Hammarby rivstartade. Framförallt var Aron Jóhannsson pigg och endast ett fint agerande av Vaiho höll svenska mästarna kvar i matchen. Bilden cementerades och Lagerlöf agerade genom ytterligare byten och den här gången fick man effekt. Hammarbys grepp tappade kraft och initiativet gled över till Djurgården. Magnus Eriksson fick ett mycket bra läge att sätta 1-1, men han söker ännu efter målformen. "Fullträffen" mot Östersund har inte ändrat på det. Hammarby åkte ändå på en smäll när Mohanad Jeahze tvingades kliva av. Då hade redan Simon Sandberg lämnat planen i den första halvleken. Skulle den trasiga, grönvita defensiven stå emot in i mål med tjugo minuter kvar att spela? Första hälften av de där minuterna gick det enkelt. Djurgården hade svårt att skapa något tryck överhuvudtaget samtidigt som Hammarby vågade pressa högt. Som på en given signal blev det bättre fart på kvitteringsjakten och genast kändes det som att ett mål hängde i luften. Att det skulle komma som det gjorde var dock en skräll. En frispark ramlade ner framför Jesper Nyholm som drog till direkt. Efter all tvekan, efter alla halvhjärtade försök var det denna osannolika mittbacksvärvning som gjorde det som krävdes. Efter målet återstod ingen tid för någon att göra något. Vi fick ett kryss, derbyt fick ingen vinnare, däremot en klar förlorare. Det är lätt att säga när ett lag tappar segern i slutminuten, men Hammarby behövde tre poäng på alla sätt och vis. Återigen misslyckades de med att leverera det som krävdes när det krävdes. Detaljer, millimeter, skador. Må så vara, men det var hit de ville. Det är hit de tagit sig, återstår att se om de kan omfamna det. Foto: Bildbyrån [the_ad_group id="569"]

Följ Fotboll Sthlm i sociala medier

Create a free account, or log in.

Upgrade your subscription