För 34 år sedan spelades en match som får djurgårdarna att dra på smilbanden än idag.
När Expressen delade ut betyg efter utklassningen av Hammarby fick samtliga spelare i hemmalaget femmor och samtliga i bortalaget ettor.
Det här är historien om tidernas derbykross i Stockholm.
✓ Reportaget är en av våra favorittexter som vi låser upp under jul/nyår.
Text: Jacob Ruderstam
Annons
I Djurgårdskretsar är 9-1 klassiska siffror. Alla, eller i alla fall de flesta, vet vad de syftar på: krossen mot Bajen i Allsvenskan 1990.
När det spelas derbyn mot Hammarby är det inte ovanligt att det dyker upp 9-1-banderoller för att påminna bajarna om matchen som de bara vill glömma. I vårderbyt 2015 hade prydde en jättelik målning hela Djurgårdens läktare där en resultattavla med de smått mytomspunna siffrorna var avbildad.
Så vad var det egentligen som hände i matchen på Råsunda för snart 35 år sedan?
Derbyflagga från 2015. Foto: Bildbyrån
1990 var visserligen en säsong när det var klasskillnad mellan lagen. Djurgården kom femma och Hammarby åkte ur Allsvenskan, men Bajen vann samtidigt två derbyn (4-1 mot AIK, 3-0 mot Djurgården) på ett övertygande sätt under våren. Båda lagen tillhörde de mer målglada i serien, men överlag var fotbollen målfattig i början av 1990-talet.
Djurgården kom emellertid till matchen den 13 augusti i toppform. Laget hade fem raka matcher utan förlust i ryggen och hade dessutom lyckats slå Örgryte med uppseendeväckande 7-1 för bara några omgångar sedan. Hammarby hade nyligen förlorat ett derby mot AIK med 0-2 men hade i sin senaste match studsat tillbaka och lyckats vinna mot IFK Norrköping.
För spelarna i Djurgården var uppladdningen inför matchen samma som i alla andra derbyn: laget åkte till en bowlinghall för att lätta på nerverna.
– Vi hade alltid sköna uppladdningar inför derbyna, både mot Hammarby och AIK. Det var ett roligt gäng att spela med, minns anfallaren Mikael Martinsson, en av lagets stjärnor.
– Vi hade en väldigt bra sammanhållning i laget och vi umgicks mycket med varandra, fyller den tongivande mittfältaren Ken Burwall i.
Martinsson och Burwall i DIF-tröjan. Foto: Bildbyrån
Även i Hammarby var stämningen god inför matchen, minns den hårdföre backen Magnus “En plåtis från Bagis” Lefvert. Att det skulle bli storförlust fanns inte på kartan.
– Jag minns att vi hade en bra känsla i laget. Vi skulle gå ut och vinna helt enkelt, säger Lefvert.
Domare Håkan Lundgren blåste igång matchen och det tog inte mer än en minut förrän den första bollen plockades ut ur Hammarbymålvakten Per Fahlströms kasse. Ett självmål signerat Bajen-kaptenen Bo Larenius hade gett Djurgården ledningen. Sedan var det Mikael Martinssons tur att presentera sig i matchen. Efter dryga halvtimmen dunkade han in 2-0 och efter att ha gjort sitt andra i matchen bara några minuter senare kunde han inte hålla sig. Med uppsträckta armar ställde han sig framför Hammarbyklacken och firade sitt mål, varpå uppretade supportrar rusade ner mot planen.
Martinsson säger sig inte minnas händelsen när Fotboll Sthlm påminner honom, men blir heller inte förvånad när han får förloppet beskrivet för sig.
– Ja, det är möjligt att jag gjorde det, säger han.
Däremot minns Martinsson ett annat målfirande i matchen då en av hans lagkompisar av någon anledning drog ner shortsen mitt i euforin.
– Han drog ner byxorna framför den egna klacken och visade könsorganet. På den tiden kom han undan med det, det fanns ju inte kameror på samma sätt då.
– Det kom nog bara impulsivt.
Såg domaren något?
– Nej, han var nog vänd åt andra hållet.
När domaren blåste för pausvila stod det 4-0 till Djurgården. Vissa Hammarbysupportrar hade vid det laget fått nog och lämnat nationalarenan, men på den andra sidan var det full fest.
– Man trodde inte att det var sant. Det var en otrolig skön känsla att vara inne i ett sådant flow, det var overkligt, säger Ken Burwall.
Trots överkörningen i första halvlek var Djurgårdens tränare Lennart Wass inte helt nöjd. Mikael Martinsson minns en oväntad avhyvling i omklädningsrummet.
– Vi fick en utskällning. Hela hans halvtidssnack gick ut på att vi hade varit för offensiva. I efterhand har man tänkt på att han hade ju varit i Hammarby tidigare. Han tyckte kanske att det räckte med 4-0, säger Martinsson.
Hammarby hade heller inte gett upp, enligt Magnus Lefvert.
– Vi kände i halvlek att vi skulle gå ut och vända den här matchen. Vi var motiverade att göra det, säger han.
Den låga av motivation som fortfarande brann hos Bajenspelarna slocknade dock fort i andra halvlek. Efter bara ett par minuter petade Nicklas Karlström in 5-0.
– Man peppar upp varandra och går ut med inställningen att man ska vända en match, sen kommer det här. Det var ett skitmål men det spelade ingen roll där och då. Efter det blev det bara parodi av alltihop, säger Magnus Lefvert.
Med en halvtimme kvar av matchen ledde Djurgården med 7-0. Rivalerna var förnedrade. Trots att gästerna lyckades trycka in ett mål för att slipa till siffrorna var avslutningen av matchen en lång väntan på att domaren skulle blåsa av tillställningen.
– Det var ett kollektivt hjärnsläpp, det var helt uppgivet. Man ger ju upp, det handlade om att inte släppa in det tionde målet. Men det kändes som att de gjorde mål på allt, jag kommer inte ihåg hur matchbilden såg ut men det kändes ungefär som att de hade tio skott på mål och nio gick in, säger Lefvert.
Målkalaset fortsatte och under den sista minuten jublade fansen varje gång Djurgården slog en passning rätt, allt för att göra förnedringen ännu värre för rivalerna. När domaren stoppade pipan i munnen och blåste av matchen visade resultattavlan 9-1. Blåränderna hade slagit sitt eget målrekord (det tidigare rekordet var en 8-1-seger mot Hammarby 1972) och förnedrat sin stadsrival. Efter slutsignalen var DIF-spelarna snabbt nere vid de egna fansen vid kortsidan och bjöd på en liten segerdans för att tacka supportrarna för stödet.
Hammarby tackade och bad om ursäkt till sina fans men försvann fort till omklädningsrummet där det rådde begravningstämning.
– Det var helt tyst och man kände sig tom, ett tag efteråt så var det som att man befann sig i ett vakuum. Jag körde hem med en bil som det stod Hammarby på, det var många som tutade och gjorde tummen upp hånfullt när jag körde hem över Centralbron. Det var inte så kul där och då kan jag säga, säger Lefvert – som än idag kan bli påmind om den förnedrande förlusten.
– Den dyker upp ganska ofta. Det finns ju med mig än idag att jag var med och torskade med 9-1. Mina kollegor brukar påminna mig men jag har varit väldigt noga med att fotbollen var då och nu är nu. Det sitter liksom inte i mentalt, men jag minns den väl.
Resultatet fick feta rubriker i kvällspressen den 14 augusti 1990.
”ÅH VILKEN JÄTTESMÄLL” löd Expressens överskrift till en intervju med Hammarbys lagkapten Bo Larenius – som två gånger fick påminnas av reportern Göran Söderlund att det inte “bara” blev 9-1 och inte 10-1.
– Nu har man varit med om allt, konstaterade Hammarbys tränare “Kenta” Ohlsson i samma artikel.
Expressens tyckte inte att det var lönt att ge spelarna individuella betyg, utan delade kollektivt ut femmor till samtliga i Djurgården och ettor till alla i Hammarby. Aftonbladet höll däremot inte alls med och gav endast Mikael Martinsson högsta betyg. Djurgårdens försvarare Leif Nilsson, som varnades för “sabotage” med fem minuter kvar, fick blygsamma två av fem i betyg i 9-1-segern.
– Det var han inte nöjd med. Han fick nog höra någon liten kommentar om det. Vi fattade ju ingenting. Jag tyckte att han var hur bra som helst i den matchen, säger Ken Burwall med ett skratt när han påminns om Leif Nilssons omdöme.
Västerbottningen Burwall spelade i Djurgården till 1993 och hade en fin karriär med spel i bland annat Öster, Kalmar FF och Admira Wacker. När han ser tillbaka på karriären, som även innehöll fyra landskamper, sticker 9-1-derbyt 1990 ut som ett av de bästa minnena.
– Vissa som man pratat med genom åren har kommit ihåg ens namn bara på grund av den matchen. Det är hur häftigt som helst, säger Burwall och lägger till att han blev glad av samtalet.
– Det var kul att du ringde så att jag fick minnas tillbaka.
Annons
