För sju år sedan dog Ivan Turina i sin lägenhet på Ängkärrsgatan i Solna.
I Zagreb går livet vidare för änkan Senka som stolt berättar om deras tre barn.
Men att prata om Ivan gör fortsatt ont för henne.

[the_ad_placement id=”under-ingress-aik”]

Det slamras i bakgrunden när Senka Turina pratar. Senka är hemma i Zagreb och har fullt upp med de åttaåriga tvillingarna Tia, Tara och deras två år yngre bror Bruno som äter lunch.

Vardagen är ansträngande för mamma Senka i coronatider. På frågan hur läget är svarar hon “hemskt!” följt av ett litet skratt.
– Det har varit så här i 38 dagar nu. Man kan inte göra mycket när coronan styr allt.

Hur ser en vanlig dag ut?
– Jag ser till så att det funkar för barnen. Det är skola mellan nio och tio via tv. Sedan är det läxor som ska göras nästan hela dagen. Idag ska vi skriva sånger som rimmar. Efter det kan man vara lite social.

Kan barnen träffa vänner?

– Ja, de gör det. Jag vet att de inte borde, men det är en liten krets av de närmaste vännerna. Vi går inte ut annars… det är ett galet liv just nu. Mer galet än vanligt.

Familjen Turina. Foto: Privat

Det har gått sju år sedan Ivan Turina dog i sömnen i sin lägenhet i Solna. Han var 32 år gammal och stod på toppen av sin karriär när hjärtat slutade att slå. Ett nytt kontrakt var undertecknat och planen var att avsluta karriären med ett antal säsonger i AIK som han trivdes så bra i. Även Senka uppskattade livet i Sverige, men efter Ivans död var det ett självklart val att vända tillbaka till Zagreb. Tre månader senare föddes sonen Bruno.

Idag får Senka stöd av sin familj med att ta hand om barnen. Även Ivans mamma Ana är behjälplig – ibland bor barnen hos Ana över helgerna. Men för Senka handlar vardagen ändå nästan bara om tre barn med vitt skilda personligheter.
– De är väldigt olika. Bruno är en väldigt känslig personlighet, det har han alltid varit. Om någon säger något fel kan han börja gråta. Tia är mer självständig, hon gör alltid som hon vill. Jag måste tjata på henne tjugo gånger innan hon gör sin läxa, säger Senka med ett skratt.
– Tara är den som är mest lik Ivan i personligheten. Hon är väldigt empatisk, hon gör allt för sina vänner. Det spelar ingen roll vad det handlar om, hon bryr sig alltid om andra.

Vem är mest lik till utseendet tycker du?

– Svårt att säga. Alla säger olika. Man kan se drag av Ivan i alla.

Vad har de för hobbies?

– Bruno är besatt av fotboll, han älskar det.

Är han målvakt?
– Han är så ung så han spelar i alla positioner. Ibland målvakt, ibland utespelare. Men han vill alltid spela fotboll, han brukar gör det med min pappa och min bror. Han har t-shirts och dräkter från AIK som alltid vill gå i.

Så han är supporter redan?
– Haha, han är lite för ung för det. Men han gillar verkligen tröjorna.

Bruno är döpt efter Ivans pappa som också dog i ung ålder till följd av ett hjärtfel. Förutom AIK-dräkter gillar Bruno den yngre att gå kläder från Dinamo Zagreb, Kroatiens dominerande klubb där Ivan slog igenom och gjorde karriär. Flickorna Tia och Tara har däremot andra hobbies än fotboll.
– Det är inte så vanligt i Kroatien att tjejer spelar fotboll. Men de gillar att dansa. De går på pass tre gånger i veckan med modern dans, säger Senka.

Tia, Tara och Bruno. Foto: Bildbyrån

I september i fjol var familjen Turina i Solna för att se AIK-IFK Göteborg på Friends arena. Senka var fanbärare inför matchen och barnen fick med sig ett minne för livet när deras pappa hedrades av 18 000 åskådare. Besöket i Sverige gjorde stort intryck på Tia, Tara och Bruno.
– Ja, de skulle vilja åka till Sverige varje dag. Det var mycket att ta in för dem. Dels på matchen, men framförallt när vi vara hemma hos Nebojsa och Gordana Novakovic. Det var flera familjer som var där. Nisse Johansson, Bojan Djordjic, Martin Mutumba och några till. Jag tror inte barnen förstod vad de sa, men de tyckte om att leka med dem, de hade väldigt kul.

Hur mycket tog de in på matchen?
– Jag kan inte sätta mig i deras huvuden, men de förstod förstås att det handlade om deras pappa. Jag tror att de förstod det mesta som hände.

Ivan i AIK-tröjan 2011. Foto: Bildbyrån

Det är den 29 april när vi pratar. Senka berättar att hon brukar blir påmind på olika sätt om Ivans minne när det närmar sig årsdagen för hans död. Hon säger att hon inte har någon särskild kommunikation med representanter för AIK, men att hon ofta är i kontakt med familjerna Novakovic, Pavey och Johansson. Med jämna mellanrum kommer också hälsningar från supportrar. Den 2 maj brukar AIK-anhängare åka ner till Zagreb för att hedra Ivans minne, men det här året är det av uppenbara skäl inte aktuellt.

Hur Senka och barnen ska minnas Ivan på årsdagen har de heller inte riktigt bestämt.
– Det är speciellt nu med viruset. Man kan inte köpa något, inte heller vid kyrkogården. Men vi var där nyligen, så vi kan i alla fall åka dit. Vi kommer att tänka på honom, även om jag redan gör det varje dag.

Varje dag?

– Ja, varje dag, alltid.

Hur är det är att prata om?
– Svårt.

Vad är det svåraste?
– Allt… bara att tänka på Ivan är svårt.

Det blir tyst i luren en lång stund. Gråten hörs genom telefonen. Undertecknad har svårt att finna orden, men frågar till sist Senka hur hon har gjort för att gå vidare i livet.
– Jag måste bara fokusera på att ta hand om barnen varje dag. Det är svårt, men jag måste vara stark på grund av dem, svarar Senka följt av en ny tystnad.
– Men gå vidare? Jag vet inte vad jag ska säga. Jag vet verkligen inte.

[the_ad id=”29014″]

[the_ad id=”29012″]