STOCKHOLM/ENSCHEDE. 40 timmar på knaggliga säten, tre nätters sömnunderskott och torsk med 0–1. För ett femtiotal bajare var det livets resa. Fotboll Sthlm hängde med på årets längsta busstur för att ta reda på vad det är som driver några av Hammarbys mest trogna supportrar. [show_ad id=3] – Saknar nån nån? – Mamma! – Banka inte i rutorna, spill inte på sätena och spy i plastpåsarna. – Måste man spy? Bussen hinner inte ens lämna Gullmarsplan innan högstadiestämningen slagit rot, men bussvärden Jacob håller god min och fortsätter säkerhetsgenomgången. Det är mest för sakens skull, men han trycker lite extra på att resesällskapet ska hålla sig för goda för att slå sönder inredningen. Bussbolaget Nordisk Buss är Bajen Fans nya, och de har dessutom varit gentila nog att ordna med egen högtalare. Dessutom kommer ju den här resan ta lite tid i anspråk. De flesta inbitna supportrar orkar med en Bajen Fans-resa till Norrköping eller Örebro några gånger per år. Den som kan tänka sig avstå ytterligare bekvämlighet åker gärna till Göteborg eller Kalmar, och kommer hem till Gullmarsplan på småtimmarna. Malmö, Helsingborg och Östersund borta hör till konnässörernas domän – där får man kallt räkna med minst åtta timmar i långsamma och obekväma bussar, ibland utan fungerande toalett, innan man kommit fram till resedestinationen. Enschede borta är nästa nivå. 19 timmar kommer den här bussresan att ta, men i rondellen på Gullmarsplan är det som att vi alla är lyckligt ovetande. I högtalarna spelas eurodance, dansband och punk, en kombination av musik som man bara hör i bortabussar: "Heut’ ist mein Tag", "Jag vill vara din, Margareta" och "Beväpna er", och stämningen stiger. De första ölen är uppdruckna redan innan Telefonplan, starkspriten åker fram innan Botkyrka, i höjd med Nyköping skvalpar bara några klunkar kir kvar i den flaska som passas runt. Längst fram slår sig Jacobs pappa Ulric till ro. 58-åringen är bussvärd tillsammans med sin son, och han som började resa med Bajen Fans på det vilda 80-talet, var ett tag orolig för hur resan skulle gå. Han grubblade på allt som kunde gå snett, hur skulle de göra om någon kom bort under resans gång, hur skulle de stå ut om någon blev åksjuk och kräktes på ett säte? Med kvällssolen i skägget kan han pusta ut. Han har en förutbestämd plan för alla möjliga och omöjliga dråpligheter. – När jag började resa var det hur grisigt som helst. Folk krökade bortom alla gränser, rökte gräs och slogs. På en resa var det slagsmål i bakre bussen. Några minuter senare såg jag en kille gå förbi i gången med en gaffel djupt i ryggen, säger Ulric. [caption id="attachment_101005" align="alignnone" width="1000"]

I mitten: Joppe, 19. Till höger: Ulric, 58.[/caption] Annat är det nu. Resenärerna på bussen är en ung och vänlig skara: som 19-åringen Joppe, som ber mig fotografera honom och hans fem polare (som alla bär matchande "Enskede Originals"-tröjor); eller lika gamla Dante och Milla, som sågs på en Hammarbymatch förra året och blev ihop; eller Filip, som är 22 år men flyttat “typ 17 gånger” i Söderort och vars juniortränare brukade ställa in söndagsträningarna för att ta med sig knattelaget till Söderstadion om Bajen hade hemmamatch. Alla i bussen har Hammarbykläder: de flesta bär supportergruppernas souvenirer, andra har äldre, snygga matchtröjor. Årets säsongs vita matchtröja eller supporterartiklarna med Craftlogga på axeln, som man kan köpa på Intersport, är det här gänget för inbitna för. Ulric blickar ömt mot sina adepter och smuttar på kaffegroggen. Sedan vänder han sig mot Jacob. De senaste åren bodde Jacob i Köpenhamn, men intresset för Hammarby har hållit ihop far och son, och bortaresorna är ett bra sätt att få kvalitetstid ihop. – Fast jag har aldrig pushat dig till att bli bajare, säger Ulric. – Jag var på min första bortaresa när jag var tre månader gammal, kontrar Jacob. [caption id="attachment_101004" align="alignnone" width="1000"]

Gaddat. Några i Joppes gäng har tatuerat in Södermalms siluett. Strecken markerar gator som de har bott på.[/caption] Det går lätt att konstatera att Bajen Fans fått tag på rätt bussbolag. Nordisk Buss taggade chaufförer bränner ner till Småland utan mankemang och snart är det dags för resans enda inplanerade stopp i Sverige: legendariska McDonalds på A6 i Jönköping. Längst bak i bussen har ett grabbgäng slitit av sig tröjorna och skrålar glatt läktarramsor. Jacob påminner alla om att beställa mat i McDonalds-appen innan den stänger om tio minuter. Ingen hinner. Den sista kvällssolen spelar i Vättern. Inne på McDonalds blir det snabbt liv i luckan. En barbröstad bajare med tröjan knuten runt huvudet böjer sig över luckan, in i fritösångorna, och undrar var maten är. I entrén börjar några resenärer skojbråka med lokalinvånare. – En av bönderna sa “heja Gnaget!”, säger en ung bajare med ond blick. Vet han inte vilka vi är eller? Men den här bussresan består inte av några våldsverkare. Som hetast blir det när bajarna sjunger “en jävla massa bönder” i kör till tre lokalbor som sitter i en raggarbil. Smålänningarna skrattar till svar och slår i någon sorts självironi på “Rid mig som en dalahäst”, vilket bajarna önskat. Sedan, utan att det känns hotfullt, omringar bajarna bilen, klättrar upp på bagageluckan och tvingar raggarna att spela Kentas “Bajen”. På en öde bensinmack i den småländska natten studsar bilen upp och ned. Kentas skrovliga röst sjunger om livet som pulserar ibland stöket.

Än är det ingen som riktigt kan ta in att Hammarby ska spela i Europa. När bussen har anlänt till Helsingborg är det som att folk väntar på att få gå av och gå in på Olympia. Inne på färjan som ska ta oss till Helsingör vandrar fulla bajare runt, glada i hågen och inspekterar omgivningen. – Åh, Jack Vegas! utbrister någon. – Funkar det även om man har spelstopp? frågar någon annan. I cafeterian slår sig 22-årige Patrik ned med en Tuborg och en rød pølse. Han konstaterar att han är den mest rutinerade i sällskapet, eftersom han faktiskt åkt Öresundsfärja till en Hammarbymatch förut. Ingen vill dock hålla med om att en inklämd dagstur till Helsingör när man är i Helsingborg räknas på samma sätt som det här. Men det tar inte ifrån Patrik någon supporterkredibilitet, för sedan coronapandemin var över har han bara missat fyra matcher, hemma som borta. Perfect seasons, säsonger då han ser varenda match på plats, är en vanesak. Om vinterhalvåret hinner han gå på en hel del Hammarby Hockey. – Jag gjorde min första perfect season när jag var sex år, säger han. Hur funkade det ens? Behövde du inte vara i skolan? – Jag vet inte om det funkade, egentligen. Men pappa ringde upp skolan och sa att jag inte kunde komma, och så åkte vi någonstans. Sen har jag hållit i det. I år lägger jag tre semesterveckor bara på bortamatcherna. När inte spelschemat läggs i tid måste jag begära ut två dagars ledigt, för att vara på den säkra sidan. Men det löser sig. När de andra bajarna runt bordet diskuterar om de ska gå ner och hämta sin medhavda öl, istället för att behöva betala 57 danska, erbjuder sig Patrik att bjuda. Med fast jobb som rörmokare har han en större, och mer pålitlig, månadsinkomst än gänget runt bordet som nyligen tagit studenten. Nu ska han och tjejen flytta ihop i Nacka. Nyligen gjorde han också upp med sitt spelberoende, som en månad kostade honom 30 000 kronor, och reggade sig på spelstopp.se. Han vill inte gärna klaga, men tillvaron är lite väl inrutad. På jobbet är varje dag den andra lik. Det var som att vuxenlivet trängde sig på plötsligt och oåterkalleligt, och Patrik delger ingen lust att flytta utomlands eller studera. Det är runt Bajen som han planerar sitt liv. – Jag hann inte söka ledigt för den här resan, så jag åkte bara ändå. Vad ska de göra? Det är inte som att jobbet går under för att jag missar en dag eller två. Det värsta som händer är väl att de skickar en skriftlig varning. Det värsta som kan hända är att du får sparken och måste söka nytt jobb i tidernas lågkonjunktur, tänker jag, men säger inget. För inte ens det skulle kunna få Patrik att missa Bajen i Europa. Samtidigt börjar samtalet runt bordet på den guppande färjan gå i stå. Åtta timmars supande, snabbmat och sömnbrist tar ut sin rätt. Jag ställer frågan som det här reportaget är tänkt att besvara. Vad betyder egentligen Hammarby för det här killgänget? Varför lägger de tusentals kronor och den lilla semester de har på att åka buss till en match som ingen av dem tror Hammarby ska vinna? – Jag stakar bara när du tar fram det där blocket, säger en av killarna och pekar på mitt anteckningsblock. Så jag lägger undan det och låter killarna tala fritt. De berättar om att misslyckas med att nå Bajens a-lag, men ändå känna att de bidrar till klubben när de skriker sig hesa på bortaläktarna. Om kompisgäng som hållit ihop när gymnasieval och flickvänner borde ha splittrat dem, eftersom de ses varje vecka på samma läktare. Om att stå och skrika på Davor Blazevic i paus, för att man ju vet att han kan så mycket bättre än de där insläppta skitmålen och så jävla gärna vill att han själv ska känna det. Jag frågar killarna igen vad Bajen betyder för dem. Deras tuborgdimmiga blickar förmedlar ordet “allt”.

Tillbaka i bussen fortsätter festen efter ett kort stopp i södra Lolland. Patrik är insjunken i ett samtal med en 19-årig supporter om de tvås respektive fotbollskarriärer. 19-åringen var ganska lovande som ung och spelade i Bajens P17 med Liam Källman och Marcus Rafferty, men la av när inte kom med i P19-laget och sen skadade knät. Division 7-spelaren Patrik har aldrig varit en talang, men kontrar med att den före detta Bajenspelaren Christoffer Hansebjer spelar i samma Division 7-serie som hans lag. – Men just mot hans lag var inte jag med. Jag var petad, säger Patrik. Det blir de sista orden jag minns innan jag somnar på mitt obekväma säte i Bajen Fans-bussen.

I arla morgonstund, någonstans i norra Tyskland, väcks jag av doften. Ingen har duschat sedan avresan, och det märks. En del öl har också spillts ut på sätena, som luktar härsket. Långsamt vaknar bussen till liv och på en rastplats utanför Hamburg köper 19-årige Max en enlitersburk med tioprocentigt Faxeöl till frukost. – Jag kan fortfarande inte ta in det. Det känns helt sjukt att vi ska se Hammarby spela i Europa ikväll, säger han och korkar upp. Några i Max, Liam, Joppe och de andras gäng har gjort grabbresor till Kreta och Magaluf tidigare, men den här utflykten blir mer speciell. De var för unga för att trotsa reseförbudet och åka på resorna till Maribor, Cukaricki och Basel senast Bajen var i Europa och har laddat sen november. – Det är ju främst polarna som driver en. Att veta att vi alltid ses varje vecka, det är det som är grejen. Man hade ju kunnat ha ett annat intresse, men inget som binder samman oss på det här sättet, säger Liam. – När vi vann nere i Helsingborg sa vi till varandra att vi skulle åka på Europaresan var det än blev, säger Joppe. – Det är ju kul att åka till Norrköping och gå runt i stan med 700 bajare. Visa dem supporterkultur. Men det här är något annat. Det här känns mer, säger Liam. Inne i bussen går telefonerna varma. Killarna i gänget följer intensivt uppdateringarna från kategori c-kontot Sthlm Södra, som först hänvisar alla bajare till Enschede, sedan till Hengelo. Snart dyker ryktet om att polisen beslagtagit vapen från en supportergruppering upp. Det är oklart vilket lag vapnen tillhör, men killarna utgår från att det är Twente. När ryktet bekräftas av en lokaltidning i Enschede lägger Liam pannan i veck. – Fan, jag vill ju inte bli knivad innan matchen. När bussen når Enschede ställer sig bussvärden Jacob upp för att ge en uppmaning om att alla ska ta det lugnt, så att inte poliskåren fattar intresse för sällskapet. Den följs inte. Vi rullar in i ett grådaskigt Enschede och ramsorna ekar. – Vi hatar Twente! Vi hatar Twente! Den första synen av Enschedes deppiga industriutkanter skulle kunna få Årsta partihallar att se ut som en världsmetropol. Den gråa stadskärnan och det kalla regnet är inte heller särskilt inspirerande. Tilltufsade stapplar bajarna ut i Enschede, får med sig jackor och flaggor, och highfivear lite förstrött varandra. 19 timmars eurodance, fylla och bristfällig sömn har tagit ut sin rätt, men nu är de här. Plötsligt andas de optimism. De har grejat 19 timmars buss, då ska väl Bajen greja 90 minuters fotboll. Några timmar senare är torget i Hengelo, en liten grannstad till Enschede, fullt av Hammarbysupportrar. Efter oräkneliga turer där törstiga bajare blivit förvisade från krog till krog är det här som de har hamnat. Uteserveringarna är hårt övervakade av piketpolis: ingen som inte noggrant visiterats får göra bajarna sällskap. En grupp på två, tre bajare i de äldre tonåren får sin lilla grönvita flagga genomsökt i flera minuter innan en Hammarby-SLO griper in och lyckas få dem insläppta. – De ville kolla om den kunde användas som ett vapen, säger en av killarna och himlar med ögonen. – Jag fattar inte vad polisen håller på med. De stannade till och med mig och hotade om att jag skulle gripas om jag var på stan igen. Jag är ju här och jobbar! säger Hammarbyfunktionären. På det regniga torget är stämningen på sina håll uppsluppen, supportrar skålar och dricker billigt holländskt öl. På andra håll är den mest behärskad, där trötta och besvikna bajare står och blänger surt mot piketpoliserna som omringar torget. Det är inte utan grund. De som kom under gårdagen fick inte vistas i Hengelo förrän idag, Enschede har de inte sett mycket av, och vissa spärrades under gårdagskvällen in på sina hotell när de hade velat gå ut och äta mat. Andra har blivit ID-kontrollerade, fotograferade och fått sina uppgifter registrerade, samt hotade med arrestering om de visar sig i Enschede igen. – Hur i helvete funkar det med GDPR? suckar en trött bajare på torget. Den känslan som Liam pratade om på bussen, samma som supporterveteranen Anders Jutterström beskrev för mig några dagar tidigare på en krog i Hammarbyhöjden, av att få invadera en motståndarstad och visa upp vad Hammarbys supportrar går för, infinner sig inte riktigt. Nu är rivaliteten utbytt mot ett solkigt förakt mot FC Twente, staden Enschede och nationen Nederländerna. Att i timmar ströva runt på regniga gator i jakt på en uteservering att forcera sig in på och käka Pringles till middag kan ha den effekten. Men några timmar senare har stämningen stigit. Ytterligare hundratal supportrar har anslutit till folkmassan på torget, som nu marscherar i duggregn mot arenan. I lilla Hengelo stannar stadslivet upp. En supportermarsch med ett stort antal – 500? 1000? – främmande gäster väcker förvåning. Det slängs bangers, tänds bengaler, ramsor ekar bland de låga husen. Marschen kommer ta en timme, men supportrarna är beslutsamma. Längst fram går ett hundratal organiserade supportrar, enhetligt klädda i vita tshirts, svarta jackor och kamouflagemönstrade militärhattar. “Ge oss ett vapen så skjuter vi – Bajen militär!” skallrar i fönstrena på uteserveringen där jag slagit mig ned. Ett gäng Twentesupportrar i casualkläder filmar nyfiket marschen. Fick du några bra bilder, frågar jag en av dem, som med ett flin visar mjukporr på sin telefon. Det dröjer en bra stund innan de kommer in på läktaren. I en WhatsApp-grupp följer jag hur supportrar stannas av polis (det är något av ett tema för den här resan) och hamnar på olika bussar, som alltid verkar välja de absolut krångligaste vägarna till arenan. På Grolsch Veste är läktaren inte ens halvfylld med en kvart kvar till avspark. Var fan är alla? Sedan sveper en tjock, grön rök in över arenan. Den fastnar under arenans låga tak och plötsligt kan jag inte längre se längre bort än tio stolsrader. När den skingrats ser jag hur bortaläktaren, utan att jag märkt det, fyllts till bredden. Tifot är enkelt och kaotiskt, röda facklor lyser upp den mörka holländska kvällen, flaggor vajar vakande över den gungande, hoppande folkmassan. Och så ljudet. Herregud, ljudet. Den tysta minuten blir inte särskilt tyst. Ramsorna bryter ut från Hammarbysektionen som en lavin över ett berg, kramar ihjäl Grolsch Veste som en boaorm med en försvarslös skogsmus. Här är alla.

Två timmar senare är jag klar med matchanalysen. 1–0 till Twente. Jag går ner för pressläktaren och kollar ut över nedre etage, och ser där hur svartklädda, maskerade huliganer går till angrepp mot vad som ser ut att vara en gubbläktare, och vad som sen ska visa sig vara Hammarbys sponsorsektion. Mot den plötsliga attacken har de inte mycket att sätta emot. Utrymningsdörrarna är låsta och det dröjer länge innan polisen dyker upp. Under den tiden ser jag slag riktas mot bakhuvuden och småtjejer med panik i blicken. Det är en makaber syn, som bara blir svårare att komma över när jag får det bekräftat att en närvarande förts till sjukhus med ambulans. Efterspelet blir också det solkigt. Mindre grupper brakar samman utanför arenan, ett falskt rykte om att polisen kört ihjäl en tolvårig pojke trissar upp stämningen ytterligare. Hammarbyarna buras in bakom sin läktare och släpps sen inte ut på flera timmar. När jag och kollega Marcus Bring på småtimmarna kommer fram till vårt hotell i centrala Enschede är lobbyn full av bajare utan någonstans att ta vägen. Flera bor inte på hotellet, men har ändå blivit ditvisade av polisen och tillåts inte lämna. Att få flyga hem från Nederländerna dagen därpå känns som en lättnad. I Stockholm sover jag ordentligt för första gången på två nätter. Under eftermiddagen dagen efter att jag kommit hem ser jag hur bussresans WhatsApp-grupp fylls med meddelanden. De har landat i Stockholm. “Tack för en grym resa” “All eloge till Jacob och farsan” “Tack som fan för denna resa!” [caption id="attachment_101006" align="alignnone" width="1000"]

När Hammarby Handboll spelar är 91:ans Restaurang den givna samlingskrogen. Joppe föredrar dock bandy före handboll, och ser fler matcher på Zinken än i Eriksdalshallen per säsong.[/caption] Onsdag förmiddag möter jag upp Joppe på krogen 91:an på Ringvägen. Han har tillbringat de senaste dagarna på landet och det är först nu han återhämtat sig från bravaderna på bussen. Fingrarna lämnar spår på det frostiga glaset när han tar en klunk öl. – Jag mådde ju skit när jag kom hem. Dålig sömn, dålig mat, vi åt inte en ordentlig måltid på hela resan. Sen har man krökat mycket, så jag mådde ju inte jättebra när vi kom hem där klockan tio på kvällen. Men jag gick inte hem och la mig, säger han med ett leende. Det blev en resa att minnas för Joppe och vännerna. De fick ett äventyr på vägarna, se ett nytt land och sjunga fram Bajen i Europa. De tyckte att Hammarby stod upp bra mot tufft motstånd trots förlusten, på bortaläktaren kunde Joppe vara stolt över sitt lag. – Det var den roligaste läktarupplevelse jag någonsin haft. Bästa trycket jag varit med om. Alltså, man åker ju inte till Holland för att man har en kompis som gillar Bajen eller för att man bara vill se lite fotboll, det var verkligen genuina supportrar som gav allt. Och det har ju alla skrivit om, vilken läktarinsats det var. Tittade man runt sig stod alla och skrek tills de inte klarade mer. Kändes det annorlunda att vara i Europa? – Ja, bara generellt att vara utomlands och se Bajen var väldigt speciellt. Jag tycker att det märktes på läktaren att det här är liksom… någonting annat. Det är inte att stå nere på Strandvallen, liksom. Det var på allvar på något sätt, som var så jävla mäktigt. Hur upplevde du Twentes supportrar? – Jag hörde dem inte så mycket. De hade höga ljudtoppar och vid målet var det ju jävligt högt, men annars hörde jag dem inte något särskilt. Och de såg liksom inget vidare ut. Ser man en ultrasgruppering i Sverige så har de ju ofta enhetliga kläder. Det hade inte Twente, så jag vet inte, det såg liksom inte så maffigt ut. Efter matchen blev Hammarbys klack kvarhållen i flera timmar innan de eskorterades in i stan. Då hamnade Joppe och hans kompisar på InterCity Hotel, där de flesta bajare bodde, dock inte de själva. De beställde mat via Uber Eats som inte kom fram, fick låna toaletter av boende, någon somnade på lobbyns golv. – Vid kvart i tre sa poliserna att vi kunde få eskort hem. De körde en buss bakom oss med fem, sex poliser och en som gick framför. Det kändes helt jävla sjukt, som att man var en terrorist. Sen kom vi hem. Vi hade bara två sängar, så vi sov fem pers i dem och en på en pläd på golvet. Det var ju ingen skönhetssömn, direkt. Resan hem beskriver han som “luddig”, men på något inverterat sätt ändå fin. De höll igång hela vägen hem med hjälp av taxfreesprit och technomusik, och dagen efter hemkomsten sågs hela gänget igen på matchen mot Norrköping. – Vi hängde ju verkligen ihop från 19:00 på onsdagen till lördag kväll. Konstant liksom, vi var inte längre än några meter ifrån varandra under hela de timmarna. Så det är intensivt, men det är väldigt kul, säger Joppe. Har ni ledsnat på varandra nu eller tror du resan svetsat samman er? – Alltså, flera av dem som åkte är jag väldigt tajt med, men alla är inte lika nära, när vi åkte var det väl jag som var den centrala punkten, som kände alla. Men nu är vi absolut tajtare. Fan, man ligger fem pers i en säng och sover, då blir man tajta. Man hinner prata många timmar. Nej, ni kommer inte glömma den här resan i första taget heller. – Det är det som alla har sagt också: “det här kommer vara ett minne för livet”, “jag är så glad att kunna berätta det här för mina barn”, allt det där. Det är liksom, det är inte vem som helst som sätter sig i en buss till Holland för en match. Pratar jag med folk på jobbet är de så här, “fan Joppe, du är sjuk i huvudet som åker till Mjällby en söndagkväll i november”. Men det är det som jag ser fram emot under veckorna. Även om det är Varberg hemma i oktober kan jag gå runt och tänka på hur kul det ska bli med match på söndag. Att det var just de närmaste polarna som följde med gjorde att allt kändes ännu mer speciellt. – Bajen har varit med så länge i mitt liv. För vissa låter det helt sjukt att åka 20 timmar ner för en match och 20 timmar hem, men för oss är det liksom… “Klart som fan att vi ska göra det!”. Så jag tror att… Jag vet inte. Någonstans så… Nä, jag vet inte. Det är bara något som är jävligt fint med det. 40 timmar i buss. Inte ett vettigt mål mat på tre dagar. Ingen ordentlig sömn på tre nätter, och sen match igen dagen därpå. Men för Joppe verkar det inte spela någon större roll. Det här var en resa för livet. Det var värt det. – Alla dagar! Ser man tillbaka på det tänker man att fan vad jobbigt det var på bussen, fan vad jobbigt det var att ligga på den där lobbyn. Men de jobbiga timmarna var också jävligt kul. Vi skrattade hela tiden och vi skämtade med varandra. Det är jävligt mysigt på något sätt. Åker du på nästa match om Bajen slår ut Twente? – Jag hade kanske inte bokat en Bajen Fans-resa ner till Ungern imorgon, men finns det något skönt flyg och ett hotell så… Nej, jag vill absolut göra om det. På Ringvägen är det lunchrusning. Joppe dricker upp ölen och njuter av tanken på att ha lite semester kvar i augusti. Om några veckor fyller han 20. Just nu har han ingen stress i tillvaron, jobbet på Icabutiken i Aspudden innebär gott om fritid och ett schysst OB-tillägg. Dessutom går det bra med bandet som han har med polarna. De spelar svensk pop, brasiliansk bossa nova och fick nyligen göra ett jazzgig på ett företagsevent. Han har funderat på att börja plugga, HR eller lärarprogrammet. Kanske journalistik? Det är ju inte bråttom att besluta sig. Längre bort än Uppsala blir det i vart fall inte, så mycket vet Joppe. I Stockholm finns något som han inte kan slita sig ifrån.

Följ Fotboll Sthlm i sociala medier

Create a free account, or log in.

Upgrade your subscription