Stulna banderoller, avbrutna matcher och flört med högerextremism. Reymersholms IK–IFK Aspudden-Tellus är rivaliteten som inte liknar någon annan i de lägre divisionerna. Fotboll Sthlm lärde känna supportergenerationen som gjort Division 3 Södra Svealand till övningsyta inför ett liv på läktaren. [show_ad id=3] Den 12 maj 2023 blev det stökigt när Reymersholms IK mötte IFK Aspudden-Tellus i Division 3 Södra Svealand. På Zinkensdamms IP slängdes knallskott och bengaler in på plan. Mellan läktarna skedde rusningar mellan lagens supportrar och på läktarna brändes en flagga. Innan matchen, som fick avbrytas flera gånger, var över hade polis behövt tillkallas – händelser som uppmärksammades i Expressen. Efteråt lades det ut bilder från matchen på sociala medier, från konton med namn som Reymers Ultras och Tellus Inferno. Ett av kontona lade ut en skärmdump på en privat konversation som bjöd ut motståndarsidan till en "ren fight 10v10". Vad är det egentligen som händer i Division 3 Södra Svealand?

[caption id="attachment_115601" align="alignnone" width="1000"]

Montage från Instagram.[/caption] På Aspuddens IP härskar lugnet när IFK Aspudden-Tellus sparkar igång hemmamötet mot FC Brandbergen. Längs med ena långsidan står Björn Thuresson, en nästan två meter lång man med vitt skägg ned till bröstet, och Hanna Bergander, styrelseledamot och kommunikationsansvarig. – Det är 15 grader varmt och solsken, 250 pers i publiken. Ingen aggressivitet alls. Det här är vår vardag, säger Thuresson. Publiksiffror i den storleken är regel när IFK Aspudden-Tellus spelar. Klubben är en utpräglad ungdomsförening och satsningen på A-laget är minimal. Får man pengar för den egna produkten Viktor Gyökeres klubbyten går slantarna åt att hålla knattelagens träningar avgiftsfria och skicka så många lag som möjligt på ungdomscuper. [caption id="attachment_115591" align="alignnone" width="1000"]

Hanna Bergander och Björn Thuresson.[/caption] Ändå är det kring IFK Aspudden-Tellus som de mest hängivna supportrarna i Division 3 samlas. För något år dök det plötsligt upp instagramkonton med namn som “Aspudden Ultras”, “Aspudden Boyz” och “Tellus Inferno”. Där lades det ut bilder från Division 3-matcher där tonårskillar stod med bengaler och banderoller, likt en allsvensk hejarklack i miniatyr. – Vi har alltid haft supportrar. Det har alltid funnits ett engagemang kring föreningen. Det har sett lite olika ut genom åren, de har sprejmålat och gjort stora banderoller och tågat till någon match, säger Hanna Bergander glatt. Sen kommer konstaterandet. – Förra året tog det lite annan form. Hanna Bergander berättar om matchen som spårade ur, den på Zinken mot Reymersholms IK. – Det var pyro på båda sidor och ganska stora klackar. Det stals en flagga åt ena hållet, en flagga åt andra hållet och det brändes. Matchen avbröts två eller tre gånger på grund av det. I halvtidsvilan skulle poliserna som var där gå och ta en korv. Då passade Reymersklacken på att försöka rusa över till den andra sidan. Då vart det lite stök och bråk. Enligt Björn Thuresson var det inte oväntat att det var just mot Reymers som det blev oroligt. Lagen har en rivalitet som blossar upp från gång till annan. – Det har hållit på i flera decennier. Det är ungdomar som valt att tycka illa om varandra, men det finns ingen rimlig förklaring till varför, säger Björn Thuresson. – Vi har ju legat i samma divisioner också. Det bidrar ju också till det, så att säga, flikar Hanna Bergander in. – Men även utanför har det funnits. Kids har i decennier tyckt illa om varandra. Nu har det kommit en ny generation som upptäckt det och förstått att man kan göra något av det, säger Björn. Supporterkultur kring IFK Aspudden-Tellus är egentligen ingenting nytt: redan på på 00-talet fanns en självutnämnd ultrasgrupp med det italienskklingande namnet Fedayn Aspudden, som följde laget i Division 5. Det händer också att spelare i ungdomslagen dyker upp och hejar på a-lagets matcher. Egentligen tycker både Bergander och Thuresson att engagemanget är positivt, men de menar att klackarna nu lockat till sig ungdomar utan koppling till varken stadsdelen eller laget, som föreningarna inte känner sedan innan. Sedan matchen mot Reymers finns det också ett annat allvar i rivaliteten. På sociala medier har båda lagens supportrar hetsat mot varandra och grupperingen Aspudden Ultras har lovat “stora planer” inför 2024. – Det här är en helt ideell förening som drivs på föräldrabasis. Vi måste vara överens om att vi inte ska göra några dumheter här, för annars kommer det här spåra. Man kan inte använda kidsens pengar för att betala vakter. Vi klarar inte av ett sånt arrangemang. I förlängningen vore det fruktansvärt tråkigt. Då skulle inte vi klara av att hålla matcher, säger Björn Thuresson. Allra jobbigast tycker Thuresson det är med vissa av de egnas supportrarnas stickers. Förra året blev han uppmärksammad på att det fanns ett klistermärke med texten “GOOD NIGHT LEFT SIDE – ANTI-ANTIFA TELLUS”. Uttrycken är sprungna ur högerextrema och nynazistiska miljöer, och har blivit allt vanligare sedan Black Lives Matter-demonstrationerna i USA. Anti-antifa är ingen politisk organisation i Sverige och eventuella kopplingar till IFK Aspudden-Tellus supportrar är långsökta, men för Björn Thuresson är de våldsromantiska budskapen obehagliga. Han känner sig maktlös inför situationen. – Det är ju inte våra egna spelare som gjort dem. Det är någonting som någon hijackat oss för. Det är oförståeligt och väldigt, väldigt frustrerande, säger Thuresson.

2020-talet kommer bli årtiondet då subkulturerna försvinner för gott, tror Johan Wanloo i Göteborgs-Posten. I samma tidning reagerar Karin Pihl på att alla alternativa subkulturer tycks ha försvunnit ur gatubilden: “Indiekidsen, emo-tjejerna, punkarna, gotharna, skejtarna, hippierna, syntarna – vart tog de vägen?” Slutsatsen är inte obekant. De flesta tillskriver subkulturernas död till internets likriktning. När ens kulturkonsumtion mer styrs av algoritmer än medvetna val blir det svårare att använda sig av tycke och smak för att sticka ut. Följden blir att tonårskulturen har svårt att använda sig av kulturella uttryck för att positionera sig mot äldre generationer. Därför nattgibbar inte dagens tonåringar på Inferno Online och klistrar heller inte stjärnor bredvid ögat med Broder Daniel i hörlurarna. Sannolikt vet knappt någon under 18 år var Kafé 44 ens ligger. Samma slutsats finns i Ungdomsbarometerns senaste rapport. Där slås det fast att unga idag “beskriver sig själva främst utifrån sina intressen, snarare än värderingar eller subkulturer” och att ungas identiteter drivs av “konsumtion och flyktiga trender snarare än tillhörighet i traditionella subkulturer”. Men det finns en sak som unga faktiskt tycks vara intresserade av, förutom Tiktok och styrketräning: fotboll. 2017 visade undersökningen Sportnavigatorn att fotbollen var 15–29-åringarnas favoritsport, med större marginal än i andra årskullar till tvåan ishockey. Och det är Allsvenskan som är mest populär: 66 procent av de som svarade i den senaste enkäten uppgav att de hade något sorts intresse för ligan. Och längst upp i Ungdomsbarometerns rapport, där organisationen sammanställer de etiketter som ungdomar använder om sig själva, står det skrivet "supporter" i tredubbelt så stort typsnitt som “emo” eller “raggare”. Kanske är ståplatsläktaren den sista subkulturen, den enda platsen för högstadiekids dit algoritmerna inte når.

Det är en grådaskig eftermiddag i april när 15-årige Jacob, som egentligen heter något annat, styr stegen genom entrén till Aspuddens IP. På plan värmer några knattar upp för fotbollsträning, bredvid dem ställer en förälder upp koner för småttingarna att springa runt. Hit, till den rätt anspråkslösa idrottsanläggningen med kaffestuga, omklädningsrum och en låg betongläktare, har Jacob gått hundratals gånger. Först som spelare, de senaste åren också i en ny roll. – När vi började gå på matcher var vi alla 13, tror jag. I början av säsongen gjorde vi lite klibbor och så, det är ju ett stort intresse för sånt här. Alla är intresserade av Allsvenskan. Sen hade vi sett att folk i England följer sina lokala lag på lägre nivå, så då ville vi ha samma grej här, liksom, säger Jacob. För två år sedan startade Jacob och en jämnårig kompis supportergruppen Aspudden Boyz, inspirerade av ett gäng lite äldre killar som höll på med samma grej. Delvis bestod lockelsen i att heja på IFK Aspudden-Tellus i de låga trösklarna: att gå på matcherna är gratis och det finns ingen annan som bestämmer vad som ska hända på läktarna. Dessutom gick det att samla kompisgänget. På Aspuddens matcher kunde killarna, som håller på olika lag i Allsvenskan, stå på samma läktare och heja ihop. – Vi stod längst ut på kanten på läktaren. Vi hade fått tag på pyro på något sätt. Det var jag och en kompis som hade startat allting. Det var han som brände, så han fick ta rollen som ledare. Det var kanske tio pers bakom oss, så då skapade vi en grupp. Vad får du ut av att tillhöra en ultrasgrupp? – Det roliga är ju umgänget. Att få träffa nya vänner, jag har väl lärt känna 15–16 personer. Det är kul. Jag är engagerad i Hammarby också, jag åker på de flesta bortamatcherna. Det är kul att kunna se fotboll 15 minuter hemifrån. Man tröttnar aldrig på fotboll, oavsett om det är Champions League, Allsvenskan eller Division 3. Vad gör ni som grupp? – Vi engagerar oss för att dyka upp på så många matcher som möjligt. Åker lite på bortamatcher. Tar fram halsdukar, klistermärken som vi kan dela ut. Det har även de äldre varit intresserade av. Vi kör flaggor, banderoller, sjunger… Det är mycket planering. Men det är ju ingenting jämfört med de stora lagen. Men det är det som är grejen. Vi är ett litet lag. Vi kanske inte är 300 personer, utan 20 personer, men det är en rolig grej att samlas kring. Och så rullade det på under Aspudden Boyz första levnadsår. Killarna gick på matcher när spelschemat klaffade med övriga åtaganden, gjorde stickers och vågade sig någon gång på att måla lite graffiti. Sen hittade de den kanske viktigaste ingrediensen för en levande supporterkultur: en tydlig rival. – Det var 2022, en lördag och vi hade samlat oss. Vi visste att de hade supportrar, men det var inte klassat som ett derby. Det hade ju inte hänt något. Vi var där på Zinkensdamm, stod på läktaren, sjöng lite, “hata Reymers”, lallade runt egentligen. Det var några av Reymers killar som cyklade runt på arenan, man kunde snacka med dem. Men mot slutet av andra halvlek blev det stökigt. Då var det en av våra som började tjafsa mot Reymers. Sen blev han sur och slog honom. Vem slog vem? – Reymers slog Aspudden. Men då slog han tillbaka och han… manglade ju sönder honom, lite. Det var där som hatet började. Då kom det liksom ordningsvakter och allting. Sedan den dagen fick rivaliteten mellan klubbarna en mindre skämtsam klang, åtminstone i utomståendes ögon. När lagen möttes året därpå blev det uppjagat på riktigt. Matchen på Zinkensdamm fick avbrytas flera gånger efter att knallskott slängdes in, händelser som blev uppmärksammade i Expressen. Jacob, som är verserad för sin ålder och genomgående trevlig, deltog själv inte i stöket. Men han erkänner att det ändå var en adrenalinkick bara att vara på plats. – Jag tror att många kände att shit, det är så här det känns. Fatta hur det känns när det är på riktigt! För Jacob är supporterskapet till IFK Aspudden-Tellus både på allvar och inte. I ärlighetens namn gör det inte honom jättemycket om Aspudden kommer sjua i Division 3 eller åker ner i fyran. Om något år kommer han känna sig för stor för Division 3 och då söka sig till Hammarbys organiserade läktarkultur. På så sätt är ändå Aspudden förenat med viss seriositet. – Alla vi som engagerar oss här hejar ju också på Hammarby, Djurgården eller AIK. Det är nog ingen som har det här som enda lag. Jag tror många ser det som en mellanlandning, för många är intresserade av ultrasgrejen. Många kör nog här i ett år och går sedan vidare till en grupp i ett större lag. Finns det något särskilt land där du tycker att läktarkulturen är särskilt intressant? – Vi tar mest inspiration från andra lag i Sverige. Vi har sett flera banderoller mot Reinfeldt. Då till Reymersmatchen gjorde vi också en sån banderoll “avgå Reinfeldt”. Det är inte som att det påverkar oss, vad som händer högst upp i SvFF, men det är en rolig grej. Kul att hålla sig uppdaterad. Det mesta med supporterlivet i Division 3 låter oskyldigt när Jacob berättar om det. Någon gör en klibba, någon annan målar en banderoll, de flesta tycker att det ger en kick när det blir stökigt, men de egentliga våldshandlingarna verkar vara ytterst få. Men hur är det med de där anti-antifa-klistermärkena? Vill Jacob och hans kompisar ge IFK Aspudden-Tellus stämpeln av att vara en uttalat högerextrem förening? Nja, blir svaret. Jacob ligger inte bakom motivet, men tror att det handlar om att göra en markering mot tidsandan. – Här i förorterna är det ju inte världens tryggaste plats, säger Jacob som bor i Bredäng. – Men vänstern och antifa verkar inte vilja göra något åt det. Så då antar jag att de som vill göra något åt det är anti-antifa. Fast jag är inte så gammal att jag får rösta, jag kanske ändrar mig helt om tre år. Föreningen tycker inte om motivet. Har du förståelse för det? – Absolut. Vi är helt öppna för att folk har olika åsikter. Politiska åsikter skapar ju i princip alltid kaos, så vi kommer inte att lyfta det här budskapet utåt. Jag kan fatta att de inte är så positiva, men det är inte de som styr oss, liksom. Jacob tror att försöken att få killarna i Aspuddenklacken att sluta sätta upp klistermärkena kan få motsatt effekt. – Det är ju som i skolan. Om man gör något och lärarna säger till, då vill man kanske göra det ännu mer. Bara för irritera, liksom. Framöver kommer inte tyngden att ligga på politiska budskap heller, säger Jacob. Fokus för högstadiekillarna i Aspudden Boyz kommer istället vara att göra verksamheten lite mer seriös. Häromåret hände en dråplig incident, när en av medlemmarna råkade bjuda in en Reymersanhängare till Aspudden Boyz interna chattgrupp. Några krav för att bli medlem finns heller inte, vilket Jacob medger har lett till lite problem när det börjat dyka upp folk som saknar koppling till föreningen eller stadsdelen. Lockelsen i det fria supporterlivet i Division 3, där det inte kostar att gå på fotboll, där ordningsmakten sällan är på plats, där det inte finns några vuxna supportrar som säger åt killarna att rätta in sig i ledet, är stark. – Absolut. Utan tvekan. Det är vi som bestämmer, liksom. Det här är vår läktare, om man säger så. Det är kul också att det är vi som planerar och gör saker, säger Jacob glatt. Och framöver finns en mer akut fråga. Derbyt mellan IFK Aspudden-Tellus och Reymersholms IK har flyttats till måndag 19:00. Det passar dåligt för killarna som vill gå på matchen. – Vi ska ta kontakt med klubbarna och försöka få den flyttad tillbaka till lördag, säger Jacob beslutsamt. För måndag kväll passar inte någon. Men får vi en bra tid tror jag att vi kan dominera Reymers på läktaren. Under veckorna som går mellan att vi ses och att matchen spelas gör killarna runt Aspudden och Reymers försök att på instagram skapa opinion för att flytta matchen. Men det är inte till någon nytta och dagen innan match dyker ett nytt inlägg upp, signerat av både Reymers Ultras och Aspudden Ultras. “Nej till supporterfientliga avsparkstider!” lyder rubriken till kommunikén: “Båda klackarna från både Aspudden och Reymers ska vara tysta i 10 min där inget tifo och inga bengaler tänds som en protest mot SvFF och polisen” Inne på Zinkensdamms IP har ett hundratal högstadieungdomar samlats på ena läktaren. En grönvit flagga viftas med i luften och några hinkar sand står utställda längst ned på läktaren. Några Aspuddensupportrar syns inte till: “Bojkott från oss”, hälsar Jacob på sms. Mina försök att få kontakt med Reymers Ultras har gått om intet. "Får ja para för dehära eller?" har en skrivit till svar när jag bett om en intervju. Istället blir det Reymersholms klack som tar över ljudbilden. “Yksi kaksi kolme – Reymersholme!” ekar över Zinken. Hemmalaget har storsatsat på säkerhetsapparaten, för runt tonåringarna står ett tiotal poliser, fältassistenter och Reymers egna publikvärdar. Det är egentligen först där, omringad av hundra högstadieungdomar, som jag begriper hur små alla är. Ramsorna låter inte så skräckinjagande när hela klacken befinner sig i målbrottet. Intrycket förstärks också av att Reymersholms IK delat ut godisklubbor till alla som kommit till matchen. På plan tar bortalaget Aspudden ledningen. Reymers kvitterar, men är tillbakapressade, och snart står det både 1–2 och 1–3. Stämningen på läktarna påverkas inte: längst ned på räcket sitter en kille med ryggen vänd mot plan och agerar capo. Som bäst tryck blir det i “vi hatar Tellus”, mer avancerade ramsor är svårt att få folk att hänga med i. På läktaren bär några av killarna Reymershalsdukar, men de är i minoritet. Flera har storklubbsattiraljer: en AIK-mössa eller en Bajenhalsduk. Det som Jacob berättat, att IFK Aspudden-Tellus är någon slags övning på att vara ultras innan det är dags att bli det på riktigt, verkar stämma även i Reymers fall. I halvtid utryms läktaren som på given signal. Ett femtiotal tonåringar springer över Zinkensdamms löparbanor i prassliga vindjackor. Är något i görningen? Har de fått syn på en förlupen Tellussupporter? – De ska gå till Coop och köpa godis, förklarar en publikvärd. Samtidigt hör jag två Reymerskillar viska upprymt. – De ska bränna i andra, väser den ene.

Och i början av andra halvlek kommer ögonblicket som alla väntar på. Tre taniga tonårskillar med halsdukarna uppdragna för ansiktet lyckas tända sina bengaler, varpå jublet stiger. Reymers ligger fortfarande under med 2–3, men att några har vågat bränna trots att polisen står en meter ifrån skakar liv i tonårsklacken. Plötsligt blir ramsorna mer högljudda och gänget börjar sjunga om att hela Stockholm hatar polisen. Bland poliserna är stämningen behärskad. En polis med sammanbitet ansiktsuttryck vill inte säga något när jag går fram och frågar vad han och kollegorna själva tycker om att behöva lägga ett kvällspass på att vakta ett gäng tonåringar på en Division 3-match. – Du får ingen kommentar, säger han och hänvisar till myndighetens Nationella mediecenter. Därefter är det som om fokuset på matchen helt försvinner. Tonåringarna skickar Snapchatfilmer, pratar upprymt med varandra, gör handgester mot polisen. En skakar om sin läskflaska och stänker ned de som står närmast med Fanta. Läktaren utryms. De flesta tystnar. Matchen slutar 2–3. Reymers kvitteringsjakt blir det inget av. Kvar på läktaren står den hårda kärnan Reymerskillar, resten har dragit, och ser lite smådeppiga ut i det nollgradiga vädret. Efter slutsignal springer två Aspuddenspelare fram och häcklar dem. Då tänds stämningen på nytt och killarna flyger upp på räcket för att peka långfinger och skrika förolämpningar: “RIK – sparka slå!” Men det blir inga våldsamheter ikväll. Anders, en ideellt engagerad förälder i Reymers som står och vaktar grinden i gul väst, tycker att det blev en lyckad match. – Dels var det nog avsparkstiden, måndag kväll. Då kommer det inte så många. När det också är mycket föräldrar, mycket vakter, poliser, folk från skolan, fältassistenter… Så länge det är så blir det lugnt. Det går att göra något åt det, säger Anders. Anders tillskriver också lugnet till klubbens grepp med att dela ut klubbor, som man lärt sig av fältassistenterna. Planen var att genom godis avväpna de tuffa killarna i North Face-jackor. Devisen: barn ska vara barn. – Så är det, säger Anders. De är ju barn.

Följ Fotboll Sthlm i sociala medier

Create a free account, or log in.

Upgrade your subscription