SUNDSVALL. Efter uppbrottet med Giffarna har Linus Hallenius känt sig bitter, vilsen och ofärdig med fotbollen. Sedan kom målet mot AIK i cupen. Fotboll Sthlm följde den förre Hammarbysstjärnan under veckan då allt plötsligt föll på plats. [show_ad id=3] Linus Hallenius värmer på en ugnsform med lasagne. Runt köksbänken i villaområdet Mårtensro söder om Sundsvall virvlar sönerna Louis, 9, och Dante, 7. Det är sommarlovets sista dag, vilket har sin betydelse både för sönerna och för Linus Hallenius. – Imorgon måste jag börja tänka på vad jag ska göra, konstaterar 35-åringen. Vintern 2023 vändes Linus Hallenius tillvaro upp och ned. Då meddelade Gif Sundsvall, föreningen han vuxit upp i och nästan tillbringat halva livet i, att de inte ville ha kvar honom. För Linus Hallenius som precis kommit tillbaka från en fotskada var det ett smärtsamt beslut. Han såg inte alls framför sig att lägga av som elitfotbollsspelare. Den här säsongen har det istället blivit spel med Kubikenborgs IF i Division 3 Mellersta Norrland. De leder serien stort med 15 vinster på 15 matcher och i våras fick Gif Sundsvall en knäpp på näsan när Kuben tog en oväntad straffseger i distriktsmästerskapet. Linus själv har bombat in 27 mål på 14 matcher i serien. Ändå finns det ett vemod i hans kroppsspråk och tonläge den här onsdagseftermiddagen när karriären kommer på tal. Visst är han glad att det gått bra i år, men han har närmare till andra känslor. – Sedan vi tvålade dit Gif i DM-semifinalen har det stått om oss i lokaltidningarna efter varje match. Det har blivit en liten hajp. Vi har fått en egen liten klack ungdomar som kommer och hejar på oss också. Det känns ju väldigt, väldigt kul. Jag hoppas att den här matchen också lägger grunden för en bra ekonomi inför nästa år så att vi kan spänna bågen ytterligare. Lever du som en fotbollsspelare, även nu när du är amatör? – Ja, tyvärr gör jag ju det fortfarande. Jag har alltid sagt till min fru och mina barn att jag kommer bli bättre den dagen jag inte spelar fotboll längre. Att allt inte längre kommer kretsa om mig och hur jag ska förbereda mig på bästa sätt inför match och träning. Jag läste någonstans om en fotbollsspelare som sa att han kände sig så sjukt självcentrerad. Då tänkte jag att vad skönt att det inte bara är jag som känner så. Man kan ju tycka att nu när jag spelar lokalfotboll kan jag vara ute på gården och spela fotboll med barnen, även på matchdag. Nu behöver jag inte köra mitt rörlighetsprogram som tar en timme varje dag. Men jag kan inte sluta, för fotbollen är en så stor del av den jag är. Precis innan du kom var jag nere på fotbollsplanen med barnen. Det var ju inte bara för att de skulle spela fotboll. Det var ju för att jag skulle köra min stretch som tar typ 45 minuter. Jag har till och med fixat så att vi har ett isbad nu i Kuben. Hänger det ihop med att du själv känner att du inte fick bestämma när karriären skulle ta slut? – Ja, så är det säkert. Då hade jag kanske kunnat sluta rakt av. Med mitt fotbollsspelande idag tränar vi tre kvällar i veckan och har dessutom en match, så jag är ju borta fyra kvällar i veckan. Jag möter min fru i dörren. Jag kan inte vara med och coacha min grabbs lag på samma sätt som de två tidigare säsongerna. Det är nästan som att jag offrar mer för fotbollen nu, och nu är det en ren hobby. Nu tjänar jag noll kronor på det. Förut var fotbollen mitt yrke. Jag spelade på normala arbetstider och var borta varannan helg. Dessutom fick jag betalt för det. Till nästa säsong måste jag fundera på hur jag ska få ihop livspusslet. Inse att jag inte är professionell fotbollsspelare längre. Under året har Linus Hallenius försökt hitta sin väg fram i livet efter karriären. Han har hoppat in på en skola med idrottsinriktning och funderat på att gå en tränarutbildning eller ledarskapskurs. I våras drog han tillsammans med ex-giffaren Pontus Silfwer igång ungdomsföreningen Roots, som med hjälp av sponsorer lyckades organisera två gratis fotbollscamper för barn och ungdomar i Sundsvall. I det projektet fanns det mening, kände Linus Hallenius, han trivdes med att ragga upp företag och träffa ungdomar, med att göra något bra för staden Sundsvall. Problemet är bara att han inte vet hur han ska kunna omvandla sådana projekt till ett heltidsyrke. Ungdomstränare i Gif Sundsvall, kanske? Nej, den dörren är just nu stängd. När klubben inte ville förlänga med Linus brottades han hela vintern med “ilska, besvikelse och hopplöshet” och i år har han inte sett en enda match på NP3 Arena. Dessutom är klubben i rask takt på väg ut ur Superettan. Det är inte givet att någon i Giffarna ska hitta budgetutrymme för en akademisatsning och jobb åt Linus Hallenius i närtid. Någon annan elitklubb, då? De närmaste ligger tio, nitton eller tjugotvå mil bort. Att rycka upp familjen nu när sönerna hunnit rota sig känns inte aktuellt. – Jag har fått förfrågningar om jag är beredd att röra på mig, men det är jag inte riktigt just nu. Ser man till åldrarna på mina barn så är de rotade i Sundsvall nu. Det är basen. Och ska man jobba med fotboll i Sundsvall, då blir det den enda elitföreningen som finns här och det är Gif. Så det är en svår nöt att knäcka. I sina bästa stunder var Linus Hallenius en sensationell anfallare. Som 21-åring smällde han in 18 mål på 23 matcher i Hammarby. Som 29-åring i Sundsvall gjorde han 24 poäng på 29 matcher i Allsvenskan. Samma höst spelade han mot Sevilla, Ajax och Basel i Europa League för Apoel FC på Cypern. För bara tre år sedan snittade Linus Hallenius mer än ett mål varannan match i Superettan med ett stundtals ganska tröggående Giffarna. Ändå fastnade han inte i utlandet, spelade aldrig i landslaget och vann ingen titel. Avskeden till de två klubbar där han presterat som bäst, Gif Sundsvall och Hammarby, var infekterade. Det vilar något ofärdigt över hela Linus Hallenius karriär. Som liten spelade Linus Hallenius i flera olika klubbar i hemstaden Sundsvall. Han började i IFK Sundsvall, gick över till Sund IF, fortsatte i Kubikenborgs IF och landade till sist i Gif Sundsvall. Idag har Linus kommit till slutsatsen att klubbytena berodde på en kombination av att ligga långt fram i utvecklingen och ett stort ego. Som liten var Hallenius alltid bäst i laget, en giftig anfallare som gjorde många mål och lite vad han ville med bollen. Han ville gärna bli behandlad därefter. Passade inte en miljö sökte han sig till nästa. 2008 hade Linus Hallenius slagit sig in i Gif Sundsvalls a-lag. Som 19-åring gjorde han 28 matcher och tre mål i laget som åkte ur Allsvenskan. Men redan mot hösten kände han hur det började skava med klubben. – Jag hade ett jättestort ego. Det har jag väl fortfarande, men idag har jag blivit en lite visare person. Där och då var jag ju jäkligt less på hur Giffarna hade behandlat mig. Varför då? – 2008 var jag ordinarie i Allsvenskan som 19-åring och spelade i U21-landslaget. Jag jämförde mig jättemycket med Rasmus Jönsson, Denni Avdic, Agon Mehmeti och John Guidetti, som var något år yngre än oss andra. När säsongen 2008 tog slut hade jag ett år kvar på kontraktet och jag kände att Giffarna borde ha visat tydligare att de trodde på mig, men det kom aldrig något kontraktsförslag och de värvade Jonas Wallerstedt från IFK Göteborg på min position. Samtidigt fick jag bekymmer med benhinnorna, för vi tränade på en jättedålig plan i Nordiahallen under vintern, och kände att Sundsvall lite glömde bort mig. Sören Åkeby kunde inte ge mig besked om jag sågs som anfallare eller ytter, heller. Jag fick spela tre minuter i premiären mot Falkenberg 2009 och var vansinnig efteråt. Kom in i omklädningsrummet, gjorde armhävningar och slog i skåpen. Jag kände bara att vad fan är det frågan om. Under våren växte Linus Hallenius beslut fram i takt med att anfallspositionen i Giffarna försvann. Det utgående kontraktet med Gif Sundsvall skulle inte förlängas. Efter en bortamatch mot Ljungskile klev han av spelarbussen hem mot Sundsvall i Stockholm, sov över hos Mikael Klots Rubin lantställe och gjorde läkarundersökningen dagen därpå. – Bara namnet Hammarby. Kultstatusen runt klubben. Pappa hade alltid pratat så mycket om Nacka Skoglund och mitt första inhopp i Allsvenskan var på Söderstadion. Jag minns att jag stod där med rysningar under Just idag är jag stark. Jag skulle aldrig ha kunnat säga nej. Linus Hallenius kom till ett nästan unikt rörigt Hammarby. Ekonomin var körd i botten och styrelsen skakades av interna stridigheter. Pengar från försäljningar försvann till transferintressenter, supportrarna jagade bort styrelsen från hedersplatsen på Söderstadion i en match och klubben publicerade ett öppet brev som inleddes med orden “de kallar sig supportrar men är sabotörer”. Vintern innan Linus Hallenius kom till Hammarby lämnade Erkan Zengin och Paulinho Guará klubben. På sommaren såldes Louay Chanko, Charlie Davis och Mikkel Jensen. Också Lasse Eriksson lämnade som fotbollschef som en del i ett sparpaket. Kvar var ett brandskattat lag utan självförtroende och en klubb i fritt fall. – Jag hade väl inte gjort någon research på hur dåligt Hammarby låg till. I min första match fick jag hoppa in i en ångestmatch mot Örgryte, som låg sist. Vi förlorade den med 1–0. Efteråt fanns det inte en chans att vi skulle bli utsläppta. Vi satt kvar i två–tre timmar, det var kalabalik. Vad var det som hände? – Supportrarna var vansinniga. De ville ställa ansvariga till svars. Det var inte först och främst mig, men det var några andra som skulle få höra ett och annat. Fullt förståeligt när en storklubb går så tungt. Efter debuten fick Linus Hallenius vänta på första segern i en månad. Han gjorde åtta matcher, fyra från start, den tunga hösten då Hammarby åkte ut. Att säga att han vantrivdes utanför plan är en underdrift. – Jag mådde inte alls bra. Det var tufft på träninganra och jag är väldigt beroende av att känna mig trygg, kunna vara mig själv. Jag bodde på Rica Hotell inne vid Hötoret och ringde hem till min tjej, som nu är min fru, och grät varje kväll. Jag sa att hon måste komma ner, att hon fick säga upp sig, att jag behövde henne som stöd. Jag klarade inte av omställningen själv. Sen fick vi en lägenhet i Hammarbyhöjden och Stockholm började kännas som hemma. Jag fick några nära vänner i laget: Simon Helg, Maic Sema, Johannes Hopf och Vlado Zlojutra. Det kändes bättre och bättre. Mot slutet av säsongen bytte Hammarby tränare. Thom Åhlund kom in. – Jag kände mig inte som en viktig del av laget, men jag började i alla fall njuta av dagen efter match-träningarna, när man är i en mindre grupp och spelar fem mot fem. Sen kom Thom Åhlund och då minns jag att jag gjorde en bra period på träningarna. Det var precis innan vi blev klara för nedflyttning som han höll ett snack med laget. Han sa att alla hade sett vad jag kunde göra på träningarna och jag skulle få chansen som forward. Laget skulle försöka sätta mig i lägen så att jag fick jobba med bollen. Det var första gången som jag fick höra det av en tränare. Men det var inte alla som var övertygade om Linus Hallenius. Norrlänningens trygghetslängtan och svåra acklimatisering till Stockholm var inte självklara drag i den anfallare som Hammarby hoppades skulle skjuta upp klubben till högstaserien. Efter året tog Per Apelgren, styrelseledamot i Hammarby, ett snack med Linus. Han ville att Linus skulle ägna semestern åt att fundera på om han verkligen ville spela i Hammarby. Klarade han av det här? Var han av rätt virke? Linus Hallenius åkte hem till Sundsvall och grubblade sig igenom december månad. Kanske var det hemstaden som gjorde att han landade i slutsatsen att ge Hammarby en ordentlig chans. Här i Sundsvall fanns ju Giffarna som han inte tyckte trodde på honom och tvivlarna på stan. Linus hittade tillbaka till revanschlusten och bestämde sig. När han kom tillbaka till Stockholm var matchvikten 86 kilo. Linus Hallenius kände sig bitig och rapp i steget. På en träning satte han sig i respekt genom att ge Monday James en så hård tackling att tuffingen rullade flera varv i gräset. Nu satt också målskyttet där det skulle. Sex baljor blev det på försäsongen, med hattrick i genrepet. Lagkamraterna visste inte vad de skulle säga. Den där blyga norrlänningen som hoppade in som ytter hösten 2009, var det samma person som kraftpaketet till forward med det giftiga skottet? – Jag skaffade flickvän precis innan studenten och hon flyttade ned till Stockholm. Det var några spelare i laget som skojade om det: “Blir du kung i Bajen kan du gå in på vilken krog som helst på Söder och bara peka på den tjej du vill ha”, säger Linus Hallenius. I bortapremiären mot Ängelholm “på en studsig jävla jordåker” blev det två mål. Matchen därpå, hemma mot Sundsvall, fick hans familj jubla på läktaren över ett 2–0-mål. I tredje matchen för säsongen, Trollhättan borta, kom det tredje raka målet. – Jag kände mig hemma. På något konstigt sätt fick jag den där känslan jag borde ha fått i Sundsvall från första början. Där kände jag mig ung och missförstådd, men jag hittade hem i Hammarby. Hammarby blev min första förening som jag verkligen trivdes bra i, det är fortfarande den klubben som ligger närmast hjärtat efter Giffarna. – Jag älskade att spela på gamla Söderstadion. I Sundsvall hade jag nog känt att det var skönare med bortamatcher. Jag kände inte uppskattningen och energin på publiken. Men när det började gå bra i Hammarby, då njöt jag av att springa framför norra läktaren och känna energin från supportrarna. Innan hade jag drivits mycket av prestationsångest och nervositet. Jag var ju sjukt nervös inför matcherna i Hammarby också, kunde inte vara med spelarna i ringen i omklädningsrummet utan satt på toa fram till startsignalen, men när jag väl klev ut fick jag så mycket energi. Det var en fröjd att spela på den arenan, att känna allt det där adrenalinet. Så har jag nog inte känt någon annanstans, om jag tänker efter. Nu väcktes också en annan sida av Linus Hallenius till liv. Om han första halvåret i Hammarby hade varit den grubblande, inåtvände Sundsvallskillen med stora behov av trygghet och bekräftelse kunde han nu få utlopp för det han kallar sitt ego. – Jag har alltid varit sådan. Jag tar ingen skit. Jag vill liksom inte plocka in bollar eller skrubba några skor. Jag vill bli sedd och känna att det finns respekt åt båda håll. Jag har alltid varit den som säger vad jag tycker och har ett behov av att berätta sanningen. Det är på gott och ont, jag har aldrig riktigt lärt mig att filtrera. Blev det någonsin ett problem i Hammarby? – Några gånger blev det väl det. Jag blev uppvisad i omklädningsrummet en gång på en matchgenomgång med Borken och Blomqvist. Jag höll inte med om vad de sa, det var bara Furuseth som backade upp mig, och då kände jag att jaha, då skiter jag i det här. Vad var det som hände? – Vi hade gjort en jävla plattmatch borta mot Brage. Ingen visste vad de skulle göra på plan och då kan det se vilset ut. Då kan det se ut som att ingen jobbar och att spelarna inte ger allt. Borken och Blomqvist var väldigt mycket inne på det här med inställning och hårt jobb, sa att det måste komma först och fråga om det var någon i laget som inte höll med. Jag räckte upp handen. “Om ingen där ute vet vad fan vi ska göra, då är det svårt att kräva att vi ska jobba hårt. Vi kan springa i full fart, runt-runt-runt, men det kommer fortfarande att se förjävligt ut. Om vi kan sätta en struktur först kan vi ställa krav på inställning sen”. “Det där så jävla fel”, sa tränarna. “Nej, det tycker inte jag”, svarade jag. Sen fick jag be om ursäkt. Man måste inte säga allt framför hela gruppen, särskilt inte om man är en bärande spelare. När Jesper Blomqvist bytte in sig själv, vad tyckte ni spelare? – Jag vet inte vad jag ska säga. Till en början tyckte jag att det var coolt att få Jesper Blomqvist som tränare, att han skulle kunna lära mig rörelsemönster och avslut. Ju längre säsongen gick kändes det mer och mer som att han ville vara spelare. Han startade sig själv i kvartsfinalen mot BP. Han måste ju ha känt att han inte höll redan på uppvärmningen, för efter två minuter signalerade han för byte. I sjunde klev han av och pekade mot baksidan. I tolfte omgången, mot Syrianska FC, kom också Målet. Det som ingen hammarbyare glömt och som skulle sätta Linus Hallenius på samma fotbollsgala på Leo Messi till hösten. Det var i den 66:e minuten. Linus Hallenius, som stod felvänd sig till vänster om straffområdet, i ett rätt oansenligt läge, fick en passning på frispark från Andreas Dahl. Bollen var lite för hög, han fick hoppa för att ta ned den med bröstet. Sedan, utan att bollen nuddat marken, slog han den bakom sin försvarare i en båge och skapade sig yta. Läget var egentligen dåligt, vinkeln var snäv, men högerfotade Linus Hallenius drämde till med vänstern. De 5 587 åskådarna på Södertälje fotbollsarena förstod direkt att de hade sett årets mål när bollen gick i en båge över Dwayne Miller och in i nätet genom bortre stolpen.

Stillbilder gör inte Målet med stort M rättvisa. Men Bildbyråns fotograf fångade skottögonblicket. För Linus Hallenius är målet talande för hur mycket han hade förändrats på ett år i Stockholm. – Ju mer jag ser det målet, desto konstigare tycker jag att det är att Dahl ens slår den på mig. Men det säger väl lite om vilken status jag hade och hur hierarkier fungerar i fotbollen. Ett halvår tidigare hade jag väl knappt vågat tigga efter den där bollen. Hammarby måste ha reagerat på din förändring, det där första året. – Christian Traoré gjorde det. Han gick på lån våren 2010. När han lämnade visste han knappt vad jag hette, men när jag kom tillbaka kände han skillnaden. Då gick jag längst fram i ledet. Jag tror inte att han hade sett min förändring framför sig. Jag själv blev inte chockad, för jag har alltid tyckt att jag har det i mig, att jag är en bra fotbollsspelare. Jag måste bara ha en miljö där jag trivs. Mot sommaren var det uppenbart att Linus Hallenius snart skulle spela sin fotboll någon annanstans än Hammarby. Turerna kring övergången var många. Hammarbys styrelse var splittrad i beslutet att sälja, några av ledamöterna var transferintressenter och hade ekonomiska intressen i övergången, en italiensk advokatbyrå kopplades in och skulle ha åtta av de 26 miljoner som Genoa betalade, utan att någon riktigt begrep varför, innan de drog sig ur. När Linus Hallenius till slut blev klar för Genoa hade ordförande Henrik Wesslén och styrelseledamoten Per Apelgren avgått och transferfönstret hunnit stänga. Hallenius, som dessutom hade blivit knäskadad, skulle få vänta ett halvår på flytten. På verandan i Mårtensro tar Linus Hallenius ett andetag när utlandsåren kommer på tal. Han grämer sig fortfarande över att det inte gick bättre. Att det bara blev 45 minuters Serie A-fotboll och två lånesejourer i Genoa trots tre år i klubben. – Jag fick aldrig riktigt bukt med mitt hopparknä. Jag var på en rehabklinik de tre första månaderna, sen fick jag gå på lån till Lugano under våren. När jag kom tillbaka på sommaren sa klubben till mig att bara vila och träna lite på egen hand. Jag fick vara med på en försäsong med Genoa, det kändes jäkligt bra, jag hade Granqvist att hänga med, men då var klubben redan överens med Padova om en utlåning. Men jag fortsatte ha problem med knät, så jag gjorde inte många matcher där heller. På vintern drog jag baksidan för första gången i mitt liv. Jag tror att det hade med knät att göra. Mådde du dåligt i Italien? – Ja, det gjorde jag. Det kan jag tycka är jävligt trist i efterhand. Jag önskar att jag hade kunnat njuta mer av tiden i Italien, att jag hade tagit hjälp att tänka annorlunda, att jag inte var så beroende av att fotbollen skulle gå bra. Men jag blev lite den här personen som jag var första halvåret i Hammarby på nytt. Jag vill känna mina lagkamrater, jag vill känna trygghet, jag vill bo på ett och sammma ställe. Inte på hotell som första halvåret i Genua. Den sista klubben under Hallenius första utlandssväng blev FC Aarau. Inte heller där fick Linus ordning på kroppen. – Den var trasig. Vi gjorde undersökningar överallt, men de hittade inget fel på mig. Det gick så pass långt att de ville skriva ut antidepressiva. Jag mådde sjukt dåligt, men det var för att jag hade fysiska problem. När jag väl skulle tillbaka till Sverige fanns det andra klubbar som kunde locka med mer pengar, men jag kände att Hammarby var det enda valet. I Hammarby hade jag en historia. De visste vem jag var som person och hur jag funkade som fotbollsspelare. Jag får tacka Mats Jingblad som introducerade mig för (fysioterapeuten) Simon Bakkiaoui. Han räddade min karriär. När Linus Hallenius vände hem var han 25 år. Inte längre ung och lovande, men långt ifrån en föredetting. I debuten spelade han från start och assisterade Kennedy Bakircioglus 2–0-mål borta mot Värnamo. Sen gick han och gjorde fem poäng på fem starter och fyra inhopp, fullt godkänt efter tre och ett halvt år med för det mesta oregelbunden speltid och skadeproblem i utlandet. Ändå kände sig inte Linus Hallenius som en viktig spelare i Hammarby. Han gick direkt hem från segerbanketten efter uppflyttningen till Allsvenskan, följde aldrig med laget ut i natten. – Hela den hösten kände jag att nästa år, då jävlar. Men jag kom hem från Italien och Schweiz med en av de konstigaste skador som jag haft i min karriär: Mortons neurom. Det är tydligen något som främst drabbar kvinnor som går i högklackat, en nervbildning mellan andra och tredje eller fjärde och femte tån. Det började i Italien. En period hade jag alldeles för trånga skor och sen åkte jag på en stämpling som träffade precis mellan lederna. Det gjorde att foten klämde ihop sig, det var som att någon tryckte en kniv mellan tårna om jag kom åt. Jag minns att när jag åkte och hämtade vänner på flygplatsen körde jag bil barfota, för det kändes så obehagligt i foten. Men jag trängde bort det. Jag kunde ju inte komma till klubbarna i Italien och klaga på mer saker, jag hade ju redan problem med knäet, problem med ljumsken, problem med höfterna. I Schweiz tog jag kortisonsprutor ganska ofta. Blev det värre i Hammarby? – I Italien sköt jag bara med vristen, som man gör på naturgräs. Jag är inte känd för att kunna placera bollen, jag bombar bara in den. Men när man går från naturgräs till konstgräs, då märker man snabbt att man inte kan skjuta som vanligt. Det enda sättet att göra mål är egentligen att rulla in bollen. Det märkte jag direkt 2014 att jag kunde fan inte ens avsluta med insidan, för det gjorde så ont. Det var ett jätteproblem. Det löste sig inte förrän efter säsongen 2015, då jag opererade. Efter säsongen 2014 åkte Hammarby på ett extra träningsläger i Västerås och byggde fys inför återkomsten till Allsvenskan. Det passade Linus Hallenius, som trivs med att lägga på sig muskler och ha en fysik att använda sig av mot motståndarbackar, och försäsongen inledde han lovande. Han ordnade straff i hemmapremiären mot Häcken, gav Hammarby ledningen i bortapremiären mot Elfsborg och bidrog med viktiga mål mot Åtvidaberg och Kalmar. – Hemma mot Djurgården, det derbyt som Nahir avgör med att klacka in bollen till 2–1, har jag ett öppet läge i ställning 1–1. Jag skjuter men Jesper Arvidsson räddar med stortån. Det hade blivit mitt enda derbymål. Trots det kändes det ändå bra, efter de första tre matcherna låg vi i toppen. Men sedan gick det sämre. Hammarby avslutade vårsäsongen med åtta matcher utan seger, två poäng från negativt kval. Till sommaren värvades anfallaren Jakob Orlov och Hallenius förlorade sin startposition. Liksom med Michael Borgqvist skar det sig med Nanne Bergstrand. – Jag vägrade spela en U21-match och ställde väl till med en scen. Vad hände? – En kväll fick jag ett sms från Patrik Hansson, tredjetränaren, om att jag skulle spela en U21-match dagen därpå. Jag svarade att jag inte tänkte göra det, eftersom jag kände mig i full form och inte såg någon anledning till det. Då svarade han att Nanne hade bestämt att jag skulle spela den och jag tyckte att om Nanne ville mig något kunde han höra av sig personligen. Så jag åkte till samlingen som vanligt för att träna med laget. Mats Jingblad kallade in mig på sitt kontor och frågade vad fan som hände. Jag tyckte att Nanne behandlade mig respektlöst, Jingblad sa att det var onödigt av mig att agera så och jag svarade att han väl fick tycka det. Linus Hallenius gör en paus, markerar att han är medveten om att det han berättar låter hårt mot Nanne Bergstrand. – Jag ska inte säga hur det var, jag kan bara berätta hur jag minns det ur mitt perspektiv. Och missförstå mig inte, jag tycker att Nanne Bergstrand var en otroligt kunnig fotbollstränare. Alltså otroligt kunnig. Hans syn på fotboll, hans fasta situationer och hans nytänk, han var ju duktig på att använda sig av psykologi, har jag stor respekt för. Men i det sociala… när man träffade honom på morgonen visste man inte om man skulle säga god morgon eller inte. När jag fick mitt första barn var han den enda som inte gratulerade på Årsta, jag tror inte att han tittade upp ur morgontidningen när jag kom dit till frukosten. När han plockade in Orlov och vi gick över till mer inläggsfotboll, då tog mitt stora ego stryk igen. Jag kände mig bortkastad från min egen klubb: “Hammarby var min förening långt innan den var din”. – Det växte fram en bitterhet under hela den hösten. Vi tog ett snack efter säsongen och då gjorde han klart för mig att han inte såg mig som anfallare, men kunde tänka sig mig som ytter. Jag sa att “helt ärligt, det förstår jag, för det finns ingen i det här laget som tar mig en mot en, varken offensivt eller defensivt. Det har du sett på träningarna”. “Ja, det har jag sett”, sa han. ”Men grejen är att jag ser inte mig själv som ytter”. Jag frågade om han ville använda mig regelbundet som ytter eller om jag var anfallare som skulle spela ytter ibland. “Nej, ska du bli ytter måste du träna som ytter. Det är ett helt annat sätt att löpa och du kommer behöva bygga om din spelstil”. “Nej, det är jag inte intresserad av”, svarade jag, “och om du ser mig som tvåa som forward, då…”. “Nej, jag ser dig inte som tvåa heller, snarare som trea”. Om du hade fått göra om det där, hade du varit ytter då? – Bra fråga. Nej, jag tror att allting har en mening. Jag har gjort det som känts rätt i varje situation och lyssnat på min magkänsla. Nej, jag hade inte kunnat göra annorlunda. Då hade jag förmodligen aldrig hamnat i Gif Sundsvall, efter ett jävligt taskigt år i Helsingborg, och lärt mig så mycket från Ferran Sibila.. För det var i Gif Sundsvall 2017 som Linus Hallenius hittade tillbaka till målformen. Sedan kom explosionen 2018, med 18 mål på 29 matcher i mittenlaget Giffarna. Laget hade köpt in konsulttjänster från ett företag i Barcelona, som varje vecka djupstuderade Linus insatser på plan. – Jag fick lära mig mycket om rörelsemönster och att läsa av ytor. Det finns ett sätt som jag rörde mig på innan och ett sätt som jag rörde mig på därefter. Det ser man om man tittar på mina mål i Hammarby 2010, det var många löpningar som kunde gå centralt ut mot kanterna, därifrån kunde jag skapa saker på egen hand och ta mig förbi spelare en mot en. Ferran lärde mig att alla löpningar man gör som forward ska gå mot mål så att alla bollar kan komma mot målet. Det var den största skillnaden. Men kanske framförallt kände Linus Hallenius osvikligt förtroende. Han njöt av både uppmärksamheten och att bidra till ett lag som Sundsvall kunde vara stolta över. Om han 2009 var den missförstådda ynglingen som ville bort från uppväxtorten, var han nu frälsare i sin egen hemstad. Här fick Hallenius både och: både stjärnan i laget och trygga räkan. Du återkommer till att du har ett stort ego och inte är rädd för konflikter. Samtidigt är du en känslig person som vill vara i rätt miljö. Jag ska inte säga att det är en dubbelnatur, men… – Jo, men det är det nog. Om jag ska förklara hur jag fungerar så… Jag vill vara omtyckt. Jag vill att folk ska tycka om mig och tycka att jag är schysst. Jag hatar egentligen att ligga i konflikt med människor. Jag är mellanbrorsan i familjen och har alltid varit medlare. Jag är egentligen ganska principlös som människa, tragiskt nog. Samtidigt har jag en förstareaktion på saker och ting som är väldigt känslostyrt. Jag är ingen aggressiv person och har aldrig gjort en fluga förnär, men jag har lätt att gå upp i varv och bli engagerad, sen lägger det sig lika snabbt. Det är först efteråt som jag inser att jävlar, nu har nog jag gjort fel. Det var den andra personen hade rätt. Det är de två sidorna av myntet. Du har rätt i att det är en konstig personlighet att få ihop. Ju äldre jag blir, desto mer känner jag att jag skulle vilja ha starkare principer att stå för, men också bli försiktigare i att säga saker och ting. En annan röd tråd i din karriär är brist på avslut. Det känns aldrig som att du blev klar, varken i Hammarby, utlandet eller Gif Sundsvall. – Det är helt rätt. Det har jag väl med mig från när jag var liten och bytte lag så ofta. Jag har aldrig känt mig nöjd. Och det är paradoxalt, för jag vill ju också ha trygghet. Jag trivs bäst där jag får vara kung. Så jag tror att jag alltid har haft skäl att söka mig vidare från en viss miljö. Antingen har jag velat sticka för att jag har blivit för stor, eller så är det för att jag inte känt mig uppskattad och respekterad. På så sätt tror jag att min tid i Sundsvall inte hade kunnat sluta på något annat sätt än det gjorde. Linus sista dans på den riktigt stora scenen kom i cypriotiska Apoel. Dit gick han efter två och en halv starka säsonger i Gif Sundsvall och fick vara med om att spela i Europa League. Mot Ajax och Sevilla kände han att han fortfarande kunde hävda sig. På sätt och vis var det den sista bekräftelsen han behövde på det som han hade känt på sig sedan han var liten grabb i IFK Sundsvalls pojklag. Linus Hallenius hade det. Sen vände han hem till Gif Sundsvall (efter en kort vända i IFK Norrköping) och gjorde två säsonger i Superettan. Den första, 2021, gick bra. 15 mål och tre assist var tillräckligt för att lyfta upp Giffarna i högstaserien igen. Året därpå åkte laget ut. Galjonsfiguren och skyttekungen stod vid sidan. – Jag fick hela 2022 spolierad av en korsbandsskada. Jag slet som ett djur för att komma tillbaka 2023, men det var en ännu större resa mentalt. Första halvåret efter skadan försökte jag bara ta mig tillbaka till den spelare som jag själv kräver att jag ska vara. När det började lossna på sommaren 2023 bröt jag två ben i foten på en träning. Hela hösten rycktes ifrån mig. Och sen fick jag inte vara kvar. Att Linus Hallenius lämnade Gif Sundsvall kom som en chock för staden. SVT Sport ringde upp andra spelare i laget som anonymt uttryckte förvåning och besvikelse över att den främsta målskytten sparkades ut. I Sundsvall var Hallenius uppskattad, dels för sina mål, dels för engagemanget i Gif Sundsvalls olika integrationsprojekt. Samtidigt: Gif Sundsvall behövde spara in 4,5 miljoner och Linus Hallenius hade kommit på kant med den dåvarande tränaren Douglas Jakobsen. – Ser man krasst på det blev jag utsparkad för att jag återigen räckte upp handen och sa vad jag tyckte och tänkte, säger Linus Hallenius: Vad var det som du tyckte och tänkte om? – Tränarfrågan. Du trodde inte på Douglas? – Nej. Det kan också smärta ordentligt att det var därför som jag inte fick vara kvar. Jag har ändå gjort närmare 15 år i Gif Sundsvall, både som barn och ungdomsspelare, varit i a-laget i tre olika sejourer. Jag har gett av hela mig själv för att föreningen ska bli bättre. Kan du också tänka att Sundsvall låg i Superettan och kanske behövde satsa på yngre spelare för att bygga ekonomi? – Absolut. Jag hade gärna varit kvar med fokus på att vara mentor åt de yngre spelarna och hjälpa dem att slå igenom. Vi hade kunnat hitta ett upplägg kring det ekonomiska. Jag kanske hade kunnat vara ungdomstränare men spela i a-laget? Men den dialogen inleddes aldrig, inte över huvud taget. Den här samhällsprojektsbiten kändes det inte som att de tänkte på heller. Linus Hallenius tar upp en skumboll från altangolvet. Imorgon möter han AIK med Kubikenborg och är väl medveten om att det blir sista chansen att visa upp sig på den stora scenen. Han tänker också andra saker. På fotbollsknattarna på stan som frågar hur mycket Kuben kommer slå AIK med. Han hoppas kunna visa dem att det kan vara kul med fotboll även om man inte vinner, att Kubens spelare kommer kämpa på även när motståndarmålen trillar in. För det kommer de göra, det vet Linus Hallenius. – Jag vet inte hur det kommer att kännas imorgon. Det som hände i vintras har inte bara påverkat mig, det har ju påverkat hela min familj. Jag är vilsen. Jag har ingen inkomst. Jag vet inte vad jag ska göra. Det är lite samma situation för min fru som alltid har fått följa med på min resa med alla utlandsäventyr och aldrig kunnat prioritera sin egen utbildning och sitt arbete hamnar nu i en helt ny fas i livet. Det där har vi skjutit framför oss, men nu kom det så plötsligt, utan att vi kunnat bestämma det själva. Samtidigt vet jag inte vem jag kommer bli som person nu när jag inte längre spelar fotboll. Men jag är säker på att vi kommer lösa det. Ett dygn senare vimlar det av folk kring NP3 Arena. Sundsvall har väckts ur sin fotbollsdepression och till Kubikenborgs cupmatch kommer mer än dubbelt så många som Gif Sundsvalls bästa publikmatch i år. 7410 åskådare är mer än någon kunnat räkna med. Många är där just för Linus Hallenius sista dans. När hans namn läses upp av speakern som drar laguppställningen blir det stående ovationer. För mångaSundsvallsbor verkar han representera stadens fotbollstradition bättre än det Gif Sundsvall som nu ligger sist i Superettan. Kubikenborg hänger med hjälpligt till en början, men kontrasten mot AIK:s spelare är stor. Fysiskt ligger Kuben uppenbart efter och det syns att laget bara tränar ihop två-tre gånger i veckan. Ibland kommer en passning lite för sent, ibland får någon bollen på fel fot, och då slår AIK till utan pardon. I de avgörande momenten hänger Kuben inte alls med. Axel Björnström och Bersant Celina ser ut att ständigt ligga en meter före när de sätter fart i offensiven. Linus Hallenius gör vad han kan. Sätter press när en AIK-passning blir för lös och håller sig spelbar på topp. När en långboll till slut kommer krigar han fram ett inkast efter en lyckad löpduell mot Alexander Milosevic. I minut 55 är ställningen 5–0 till AIK. Då får Kuben en hörna. Den går mot främre stolpen, studsar på två Kuben-spelare, sedan i marken, innan den går mot en felvänd Linus Hallenius. Då kommer ögonblicket som hela arenan väntat på. Det är ett dåligt läge, Hallenius har Salétros i ryggen och Bersant Celina mellan sig och mållinjen, men på något sätt får han tryck i vänsterfoten. Skottet går i mål. 1–5 till Kuben. Linus Hallenius har varit noga med att skynda till avsparken på AIK:s alla mål, trots att läget är kört sedan länge, men nu tar han tid på sig tillbaka till mittcirkeln. Han går med båda armarna utsträckta och vinkar till publiken.

Kubenjubel efter reduceringen mot AIK i cupen. Efter matchen är han sist ut ur omklädningsrummet. I korridoren är bara hustrun Izabella och parets tre barn. Linus Hallenius kroppsspråk är avslappnat. Det blev en sista match på NP3 Arena framför storpublik, en sista balja mot allsvenskt motstånd och sista ordet i diskussionen om huruvida han fortfarande håller för elitfotboll eller inte. På sätt och vis också derbymålet han aldrig fick i Hammarby. – Jag gjorde ju aldrig något i derbyna. Men nu kom det, i alla fall, säger han. Linus Hallenius lyfter upp dottern Alba på axlarna. – Det där var skönt. Sista matchen. Nu kan jag lägga av, säger Linus Hallenius. Det är svårt att veta om han menar allvar eller inte. Det är heller inte riktigt läge för en intervju, men två dagar senare ringer Linus Hallenius upp. – Det betydde mycket mer än vad jag hade kunnat föreställa mig. Nu kan jag stänga boken, efter allt slit jag lade ned på att komma tillbaka från min korsbandsskada. Nu får också jag själv välja om det här blir det sista målet som jag gör mot ett allsvenskt motstånd. Det är ingen annan som tar det beslutet. Nu har du kommit över bitterheten som du kände i vintras? – Efter matchen satte jag mig hemma, mittemot min fru, och grät. Sen ställde jag mig upp och så kramade jag henne jättelänge. Det var symboliskt. Hon har varit med på hela min fotbollsresa och vi har gjort allting tillsammans. Ett kapitel i våra liv fick ett slut nu. Jag vaknade upp morgonen efter och kände mig fri. Fri från den här bittra känslan, fri från revanschsuget. Jag känner väldigt tydligt att jag är redo att göra något annat, men jag kommer bara att göra det av ren glädje. Dina barn var på plats också. – Jag sa det till dem på vägen hem att de nog inte förstår hur mycket det här betyder för mig. Mina pojkar var rätt små när jag spelade på Cypern, sen har de fått se mig slita i två års tid med olika skador. De har inte sett mig fullt ut lycklig och glad i fotbollen. Jag är glad att de fick se det här. Min yngsta är bara tre, hon kopplar kanske inte riktigt, men hon var i alla fall där. Hon kommer kanske minnas små fragment. Hur upplevde du matchen rent fotbollsmässigt? – Jag var nog den enda i laget som hade klart för mig hur pass svårt det skulle bli. Man får väl konstatera att AIK kom med ett fruktansvärt starkt lag, det var ju inte som att de luftade akademispelare och så där. Salétros var på plan, det är inte länge sedan han var startspelare för Sverige i kvalmatcher. De tog det på fullaste allvar. Det är olyckligt att vi släppte in ett mål så pass tidigt, men det hade kommit ändå. Vi blev överkörda på många sätt och vis. Men det var det som var fint med matchen, det spelade liksom ingen roll. Hela atmosfären är nästan essensen av vad fotboll borde stå för. AIK skötte sig exemplariskt, både spelarna och de som var där och hejade. Vad säger du om målet? – Det var väl en hörna och så dimper andrabollen ner framför mig. Jag försöker väl bara hålla bort gubben i ryggen, putta ut den gamla hockeyröven och hålla ifrån. Sen blir det ju lite kul med att det är en form av halvvolley, lite halvt felvänd från målet, som ändå blir rätt schysst när den seglar in. Gubben kan fortfarande. Känner du att du har fått ett avslut på karriären nu? – För mig själv blev det ett väldigt tydligt avslut på min professionella fotbollskarriär. För att du fick den sista bekräftelsen på att du håller? – Ja, det blir nog så. Jag visste att jag höll en viss nivå innan knäskadan i Sundsvall, men jag har aldrig fått något svar på om jag håller efter knäskadan. Det är inte förrän i år som jag har kunnat släppa den ur tanken. Nu fick jag ändå ett kvitto på att jag kan göra mål mot ett allsvenskt lag, så jag kan nog säga att jag hade hållit nivån om jag var professionell fotbollsspelare fortfarande. Men det är jag inte längre och det är mitt beslut. Vad ska du göra nu? – Jag ska börja jobba på skola. Jag var väldigt effektiv efter matchen, tog två möten och kom överens om att jag ska köra två dagar i veckan till en början. Sen blir det lite samhällsprojekt också. Nu får jag en vardag med ett arbete jag brinner för och annat som jag tycker är roligt. Nu får jag styra det själv. När börjar du? – Jag börjar på måndag.

Följ Fotboll Sthlm i sociala medier

Create a free account, or log in.

Upgrade your subscription