På ett drygt år har tre konstgräsupphandlingar havererat i Stockholm. Efter den här vårens nyhetsrapportering är det svårt att göra annat än att rycka på axlarna åt problemen med idrottsförvaltning. Ingenting annat verkar ju funka i Sverige. [show_ad id=1] Magdalena Hagman kliver på ett nattåg och det stinker urin, läser jag i DN under våren. Dessutom är sängkläderna smutsiga och ventilationen bristfällig. När tågbolagets vd får se bilder från den sunkiga kupén blir han bestört, vilket kanske inte är så konstigt, med tanke på att Trafikverkets senaste kontroller gjordes för 13 år sen. Några månader senare klickar jag mig, intet ont anande, in på Aftonbladet. Mer kiss och bajs. Andreas Cervenka har tydligen varit på Arlanda där det luktar avföring. Någon har tydligen struntat i, eller inte haft tid att, rengöra terminalens toaletter. Han konstaterar också, liksom Arvid Åhlund i DN, att Sverige tycks ha problem med att få tågtrafiken att funka. Tåget till Malmö tar en arbetsdag och tåget till Arlanda spårar ur. Förklaringen? Att Sverige på grund av obskyra finanspolitiska bestämmelser inte får investera pensionsfondernas pengar i vår egen infrastruktur. Istället rustar de upp andra länders vindkraft och elsystem. Nåja, en låg statsskuld är väl bra i inflationstider, tänker jag och ser ett nyhetsinslag från SVT. Där lär jag mig att Sveriges vattenledningar rostar och inte byts ut i tillräckligt hög utsträckning, vilket medför att priset på vatten tydligen kan bli fyra gånger så högt på sikt. Då kan skolor och sjukhus tvingas hålla stängt, förklarar sakligt Svenskt Vattens vd för tittarna. Det påminner om en annan kris jag läste om i SvD för några månader sen, där det kom fram att Energimyndigheten dolde bristerna i Sveriges gasnät för regeringen, brister som skulle kunna medföra att “betydande delar av svensk industri stannar inom några timmar” om Danmark skulle stänga av kranen. Arma fosterland. Vårens nyhetsbevakning har varit en dyster skörd, och då har jag inte ens nämnt det senaste, det om att Polismyndigheten tydligen maskar vapensmugglingen från Turkiet till Stockholms gängkrig för att blidka Erdogan. Nej, inte mycket tycks funka som det ska i Sverige. Så varför skulle idrotten vara annorlunda? Det senaste året har Stockholms stad genomfört tre offentliga upphandlingar för att byta konstgräset på Tele2 Arena och Hammarby IP. Organen var SGA Fastigheter i det ena fallet och fastighetskontoret i det andra. Särskilt bra har det inte gått. På Tele2 Arena beslöt man sig att strunta i ska-kraven, det vill säga de obligatoriska kvalitetskontrollerna, vilket gjorde planen parodiskt dålig. På Kanalplan gjorde man samma sak, och lät underleverantören Gräsmiljö Sverige lägga en plan som inte nådde upp till Fifa Quality Pro-krav. Upphandlingen som följde stötte också på patrull. Eftersom kvalitetskraven var knepigt skrivna (fastighetskontoret krävde ett tuftlås på 50N, men Fifalabben testar bara upp till 45N, så alla bud var egentligen underkända på förhand), blev den överklagad. Nu tar det förmodligen ett halvår innan upphandlingen kan slutföras, och under den tiden löper Hammarbys dispens för spel på planen, som inte är godkänd av SvFF, ut. Hammarbys damer ligger tre poäng efter serieledarna Häcken. Höstens matcher kommer förmodligen avgöra striden om medaljer av den ädlaste valören, men nu finns risken att Bajen får spela någon annanstans än på Kanalplan. Tre havererade upphandlingar har gett tre på olika sätt planer, med direkta sportsliga konsekvenser för huvudstadens olika representationslag i högstaserierna. Enligt källor på andra förvaltningsorgan är skälet att fastighetskontoret och SGA Fastigheter helt enkelt inte har tillräcklig koll på idrottsanläggningar. Den kompetensen finns på andra håll, i de delar av Stockholms stad som jobbar närmare idrotten, men deras åsikter hörs inte när man skriver upphandlingsannonser, på grund av den enorma byråkratin som är Stockholms förvaltning. Det följer ett bekant mönster. Jag kan inte skaka av mig känslan av att alldeles för mycket i styret av Stockholms idrottspolitik håller låg klass. När Fotboll Sthlm granskade idrottspolitiken förra året kom dråpligheterna i strid ström. En historiskt stor satsning på idrottsanläggningar visade sig bara minska planbristen med en och en halv elvamannaplan i hela Stockholms stad, Solnas kommunpolitiker visste inte hur många planer som saknades och en anläggning på Skarpnäcksfältet blev inte av eftersom man inte kunde hitta en tredje cricketplan inom Stockholms kommungränser. I de fall som saker och ting blir gjorda tycks det oftare som att personliga kontakter är vägen framåt. Så var fallet när Djurgården fick två hockeyhallar i Tallkrogen och skälet varför Hammarby andas hoppfullhet i frågan om Gubbängsfältet är att man engagerat lobbyisten Roger Mogert i arbetet. Det ställer till det för den som vill ha insyn. När Fotboll Sthlm granskade fallet med hockeyhallarna fick vi till svar att mötena som hölls inte protokollfördes och när vi undersökte Bajenplanen i Gubbängen ville ingen på idrottsförvaltningen säga varken bu eller bä. Istället begärde vi ut tusen sidor mejl, där det bland annat gick att läsa hur en tjänsteman på förvaltningen bad föreningar ligga lågt med planerna med hänvisning till “erfarenhet av media”. Saker ska inte ut till allmän beskådan, det blir enklast så. Sammantaget blir intrycket av Stockholms idrottspolitik en röra av oklara beslutsvägar och hysj-hysj, där den idrottsförening som vill förändring till stånd hellre hör av sig till gamla kompisar på exploateringskontoret eller PA-byråer, snarare än till folkvalda. Och när staden själva ska lösa något så enkelt som ett konstgräsbyte blir det fel eller överklagat. Själv fylls jag med samma känsla som när jag ser SVT-inslaget om att sjukhus om några år kan hålla stängt på grund av vattenbrist. Va? I Sverige? Jag känner mig som den utleda och småkriminella fackpampen Frank Sobotka i The Wire, när han i ett av seriens starkaste ögonblick konfronterar en kostymklädd, sliskig lobbyist som förklarar att tyvärr, bygget av foderkajen som skulle rädda jobben i hamnen, det ställs nu in. We used to make shit in this country. Build shit. Now we just ~~put our hand in the next guy’s pocket~~ fuckar upp våra upphandlingar och sprider bajsdoft på Arlanda. Vad som blir utgången i förvaltningsrätten, som ska avgöra upphandlingen, är omöjligt för en lekman att bedöma på parternas yttranden. Men klart är att varken idrotten eller invånarna är några vinnare. Det offentliga har kastat miljonbelopp på en matta som ändå behöver bytas ut. För lagen som använder planerna återstår bara att ta konsekvenserna av andras taffliga agerande.

Följ Fotboll Sthlm i sociala medier

Create a free account, or log in.

Upgrade your subscription