Ingen annan klubb förekommer så flitigt i Torbjörn Anderssons mastodontverk Fotbollens kuriosakabinett som AIK. Ingen annan klubb tycks heller ha väckt så starka känslor, så stort intresse och så tidigt intagit en storklubbsposition i huvudstaden. Fotboll Sthlm vandrade igenom AIK:s fotbollshistoria, från de första SM-gulden på Ladugårdsgärdet till dagens Friends arena. ✓ Alla fotografier är tagna av Edvard Koinberg och hämtade från Fotbollens kuriosakabinett. Den kan bland annat köpas på Akademibokhandeln. ✓ Artikeln publicerades första gången i november 2023 [show_ad id=3] Fotbollsforskaren Torbjörn Andersson är docent vid Malmö universitet och författare till böckerna Kung Fotboll, Spela fotboll bondjävlar! (1 & 2) samt Den döende bandyn?. 2021 utkom hans senaste bok Fotbollens kuriosakabinett. I den porträtteras svensk fotbolls kulturhistoria genom historisk fotbollsmemorabilia: hundratals bilder på godisförpackningar, affischer, matchställ, konstverk, supporterattiraljer och skivomslag kopplade till fotbollen finns fotograferade av Edvard Koinberg. Den som klubb som allra oftast omnämns är AIK, före såväl stadsrivalerna Djurgården och Hammarby som de mer framgångsrika IFK Göteborg och Malmö FF. Det är ingen slump, menar Torbjörn Andersson. – Ser man på det kulturellt är AIK den överlägset största klubben i svensk fotbollshistoria. Inte sportsligt, men kulturellt har de varit en maktfaktor från att fotbollen kom till Sverige tills idag. Det är ju huvudstadens klubb, så det har varit mycket lättare att marknadsföra och göra olika produkter kring AIK. Göteborgslagen var bättre, men det fanns länge ingen marknad för fotbollsspel och sådana saker. Filmindustrin och revyerna var i Stockholm, och där nämndes AIK ofta i sånger och filmer. Det blev en väldig populäritet då, inte minst runt 1930. AIK var huvudstadens trendiga lag, säger Torbjörn Andersson. [caption id="attachment_107062" align="alignnone" width="832"]

Affischer från tidigt 30-tal. Enligt Torbjörn Andersson hade AIK oftast snyggast affischer av de svenska lagen, ett tecken på intresset och nätverken kring klubben.[/caption] Den första fotbollsmatchen i Stockholm spelades av AIK 1896. Året därpå blev sporten formellt en gren i det då sex år gamla AIK och redan 1900 vann man SM-guld i fotboll, en titel som man försvarade året därpå. Den första hemmaborgen, fotbollsbanorna på Gärdet, låg inte långt ifrån Biblioteksgatan där klubben grundades, men redan 1910 flyttade man till nybyggda Råsunda IP. 1912 stod Stadion klar, dit AIK flyttade in. I Torbjörn Anderssons Spela fotboll bondjävlar beskrivs AIK:s första fotbollsår utförligt. Att AIK snabbt blev det mest populära stockholmslaget (redan 1904 skriver Nordiskt idrottsliv att så är fallet) är inte konstigt. När väl huvudstaden hade en värdig fotbollsarena i Stadion hade AIK redan tagit tre SM-guld och befäst sitt försprång gentemot övriga huvudstadsklubbar. I konkurrens med 1990-talet blev 1910-talet AIK:s mest framgångsrika årtionde någonsin, så att man vid 20-talets början hade Sveriges högsta publiksnitt med 9000 åskådare och tio år senare hade bland Europas högsta förvånar inte. Snart började också AIK, "de guldkantade", knyta band till eliten i Stockholm. – Redan från start är AIK:s nätverk större än Djurgårdens. Det är svårt att säga varför, men AIK är lite större och mer utåtriktade. De fick prins Gustaf Adolf som beskyddare 1907, vilket nog kom sig av att man bara frågade honom och att han tackade ja. Man blev också den första klubben som började värva spelare, vilket man kunde göra genom att man hade kontakt med PUB och klädaffärer, så man kunde ordna jobb och bostad åt dem. AIK var också breda, man hade Per Albin Hansson som ju är folkhemmets skapare och den första liberala statsministern Carl Gustaf Ekman som hedersledamöter. Det finns en AIK-visa från 1929 om att "här blandas lyx med lump", och så var det ju. Man hade en arbetarförankring, men den skrevs det inte mycket om i pressen, för tidningarna var mer bländade av hovet, statsministrarna och företagsledarna som fanns runt AIK. De höga publiksnitten på Stadion ledde till att AIK snabbt blev en rik klubb. Talande är att när Råsunda skulle byggas var det Svenska Fotbollförbundet som bad AIK om ett lån, inte tvärtom. 100 000 kronor var AIK vänliga nog att låna ut samtidigt som man tackade nej till att köpa Stadion för den symboliska summan 1 kr. Arenan var för liten, tyckte AIK, som snart blev ett välkänt namn ute i Europa efter flitigt turnerande. [caption id="attachment_107063" align="alignnone" width="831"]

Rök mindre än vanligt och ät apelsiner. Inför Europaturnén 1934 fick AIK:s spelare handfasta råd.[/caption] Intresset spirade för Stockholms mest framgångsrika klubb. AIK uppvisade en imponerande mognad i varumärkestänk och försökte redan 1932 varumärkesskydda klubbnamnet, innan man själv började ta fram souvenirer. Skatteverket och fotbollförbundet höll ögonen på klubbens stora intäkter, som ibland gick åt att betala spelarnas krognotor. AIK var ett givet inslag i Stockholms nattliv: ramsan "om vid målet stod en bira, tänk vad Garvis skulle lira" ska ha ekat på AIK:s hemmamatcher. Man hade också kontakter i fotbollförbundet genom Anton Johansson, som var AIK:are och en gång ska ha yttrat orden "göteborgare är inga riktiga svenskar". Vaktmästaren på Stadion var för övrigt AIK:aren Birger Nilsson. Dessutom hade man tajta band till Stockholms sportjournalister och arrangerade internationella vänskapsmatcher ihop med olika tidningar. [caption id="attachment_107065" align="alignnone" width="1198"]

Den första generationens AIK-merch var stilren och elegant. Inuti den prydliga kepsen finns en diskret lagbild. 1920-tal.[/caption] Intresset spirade för Stockholms mest framgångsrika klubb. AIK uppvisade en imponerande mognad i varumärkestänk och försökte redan 1932 varumärkesskydda klubbnamnet, innan man själv började ta fram souvenirer. Skatteverket och fotbollförbundet höll ögonen på klubbens stora intäkter, som ibland gick åt att betala spelarnas krognotor. AIK var ett givet inslag i Stockholms nattliv: ramsan "om vid målet stod en bira, tänk vad Garvis skulle lira" ska ha ekat på AIK:s hemmamatcher. Man hade också kontakter i fotbollförbundet genom Anton Johansson, som var AIK:are och en gång ska ha yttrat orden "göteborgare är inga riktiga svenskar". Vaktmästaren på Stadion var för övrigt AIK:aren Birger Nilsson. Dessutom hade man tajta band till Stockholms sportjournalister och arrangerade internationella vänskapsmatcher ihop med olika tidningar. Andra anekdoter från Spela fotboll bondjävlar beskriver det eleganta AIK som så välklädda att spelarna hälsades välkomna till Stockholm efter en bortamatch av "en samling kvinnor med blommor". Ett av klubbens första smeknamn "smokinglirarna" ska kanske tolkas bokstavligt, för högerbacken Axel "Massa" Alfredsson jobbade i en exklusiv herrekiperingsbutik. Om hur Alfredsson och de övriga spelarnas arbetsdagar såg ut vet man inte mycket, berättar Torbjörn Andersson, som inte tror att anställningarna var frontverksamhet för proffsspel, vilket senare blev fallet i landsortsklubbar. – Det är jättesvårt att säga. Jag skulle nog ändå tro att de jobbade ganska mycket. Där det blir mer tveksamt, det är längre fram i tiden med Åtvidaberg på 60- och 70-talen. De spelarna jobbade inte speciellt mycket. De hade skrivbord, men man såg knappt till dem. På den här tiden var det nog riktiga jobb, och man brukade säga att de bästa jobben som fotbollsspelare kunde få var polis och brandman, för då fick man träna kondition på arbetstid. Så det var nog mer eller mindre riktiga jobb. Däremot var man väldigt tolerant för att släppa iväg spelare till träningar och matcher. Du skriver i Spela fotboll bondjävlar att förbundet vid något tillfälle går igenom AIK:s krognotor, för att upprätthålla amatörbestämmelserna? – Ja, man kan säga att det fanns en del belöningsaspekter i och med att spelarna inte fick ta emot lön. AIK hade ju jättestora intäkter, så det gällde på något sätt att belöna spelarna i annat än reda pengar. Då var det mycket flotta restaurangbesök AIK. Det var väldigt attraktivt om man som spelare gillade sprit. Sverige hade motbokssystem, så man kunde inte bara gå på Systembolaget och handla vad man ville ha. Som spelare kunde man dock få tre snapsar av klubben. Det var rejäla snapsar, sexor tror jag, och det ledde till en del alkoholproblem för spelarna. De som var nykterister skänkte ju vidare sina snapsar till de som drack. Så det var en hel del dryckeskap i svensk fotboll, inte minst i AIK. Det står också i Kuriosakabinettet om en AIK-spelare som spelade en landskamp bakfull? – Helge Ekroth. Han var tiotalets Nacka Skoglund, en arbetartyp och dribbler som var oerhört underhållande att se på plan. Men han hade klara dryckesproblem och var helt borta när han spelade en landskamp mot Norge, vilket pressen skrev rakt ut. Han var nog den första kultspelaren i Stockholm, faktiskt. Syns AIK:s starka nätverk i kulturhistorien? – Jo, det tycker jag. Det finns en oerhörd massa prylar runt AIK, vilket nog gör att populariteten blir ännu större. Man ska komma ihåg att souvenirproduktionen inte görs av klubbarna, utan det är andra företag som ser chansen att göra pengar på AIK:s populäritet. De första klubbsouvenirerna som jag har stött på är från 30-talet. Sen kommer AIK-godis, AIK-sånger, AIK-pussel, AIK-spel. Hur mycket som helst. Är det här utmärkande för just AIK, eller har andra lag varit lika omskrivna? – Nej, det är väldigt ovanligt och utmärkande för AIK. Dels finns det jättemånga tidningar i Stockholm, vid ett tillfälle 13 olika, vilket gör Stockholm till en av de tidningstätaste städerna i världen. Och de måste ju fylla tidningarna med något, så då blir det fotboll. Eftersom AIK länge är det enda stockholmslaget i Allsvenskan blir det naturligt att just de får den exponeringen. Sen slår det bakut också, jättemånga människor börjar avsky AIK. [caption id="attachment_107066" align="alignnone" width="1042"]

Teckningen är från 1966, men begreppet A.I.K.H.V (här utläst som AIK-Hatarnas Vänner) etablerades på 30-talet.[/caption] Redan 1929 började det talas om ett AIK-Hatets Vänner, en lös sammansättning människor ledda av Axel Hamberg som utvecklat antipatier mot AIK efter att klubben värvat upp hela Karlbergs BK:s hockeylag. Ute i landet var också AIK illa omtyckta: Idrottsbladet skrev 1935 att en stockholmstidning som öppet ställde sig bakom AIK inför en viktig match (vilket Göteborgs-Tidningen kunde unna sig med IFK Göteborg) skulle bli "bojkottade från Ystad till Haparanda". I Spela fotboll bondjävlar beskrivs hur AIK ända in på 50-talet spelade inför "en otäck, spottande publik som jublade över en lyckad underlivsspark" i Degerfors, och hur en AIK-supporter fick en flaska i huvudet i Sandviken. AIK-devisen "alla hatar oss" tycks alltså ha varit sann i snart hundra år. – Mellan 1929 och 1949 har AIK oftast högst publiksnitt. Någon säsong kan det vara ett Göteborgslag, men allt som oftast är det AIK. Man blir den här riktiga storklubben, och det beror mycket på att man värvar ihop lag. Först tömmer man Stockholm på talanger, sedan gör man en väldigt spektakulär värvning när man värvar "Massa" Alfredsson som är landslagsman från Helsingborg, som då har vunnit Allsvenskan. Folk som gick på matcherna var inte i första hand AIK:are, djurgårdare eller hammarbyare, de var allmänt sportintresserade. Det ledde ibland till folk gick på AIK:s matcher och sympatiserade med bortalaget. Man kanske identifierade sig med småklubbarna i Stockholm och tyckte att AIK var otrevliga, helt enkelt. [caption id="attachment_107020" align="alignnone" width="1000"]

Skämtteckning publicerad i klubborganet AIK:aren 1934. Alla som gick på AIK tyckte inte om klubben.[/caption] För även på hemmaplan kunde AIK:s stöd svika. 1933 beklagade sig en styrelseledamot i klubben över uteblivet engagemang med de dystra orden “AIK har ju ingen hemmaplan! Hela staden vill ingenting hellre än att AIK skall åka ner och Djurgården komma upp i allsvenskan!”. Året därpå publicerades en skämtteckning i klubborganet AIK:aren där man ondgjorde sig över att den egna hemmapubliken “tar sig en vickning” på att AIK förlorat. Skälet bör ha varit att Stockholms invandrade befolkning utgjorde mellan 60 och 66 procent under 1900-talets första hälft. Många av de åskådare som såg AIK:s matcher var förmodligen inflyttade från landet och identifierade sig mer med det gästande laget än AIK. – Det var väldigt mycket inflyttade, inte minst norrlänningar. På den tiden var de inflyttade folk som hade tvingats till Stockholm. Det var inga trendnissar som ville uppleva Södermalm och skaffa sig en ny identitet, utan folk som av jobbskäl hade flyttats till Stockholm. De gick på sport för att komma in i staden, men de hade nog inte släppt sin identitet som inflyttade, och höll då kanske på bortalaget, säger Torbjörn Nilsson. Därmed är vi framme vid 1930-talets slut. Vid det laget hade AIK hunnit bärga åtta SM-guld, dubbelt så många som Djurgården, det enda andra stockholmslag som vunnit guld. Redan här är det enligt Torbjörn Andersson klart att AIK hade blivit en stockholmsk storklubb för att så förbli. Försprånget gentemot övriga lag i huvudstaden – ekonomiskt, publikt och nätverksmässigt – som nog till stor del härrörde från faktumet att klubben var först i stan med att börja spela fotboll var nästintill omöjligt att slarva bort. – Det kan man säga. Att man har både hög och låg – mycket folk på matcherna, sen näringslivskontakterna. Där har AIK alltid haft ett försprång. Djurgården jobbade ikapp senare, Hammarby har historiskt sett varit långt, långt efter. Det är först nu man är i närheten.

1937 räckte inte Stadion längre till och AIK flyttade in på nybyggda Råsunda Fotbollsstadion, som stod där Råsunda IP på 1900-talets början varit belägen. Något motvilligt, för man hade helst blivit kvar på Gärdet, och man undersökte också Frösundavik och Johanneshov. Till slut lockades man tillbaka till Solna, bland annat med kommunens lägre nöjesskatt som skäl. Alla var inte helt imponerade. Idrottsbladet menade att AIK var den "kanske mest genuint stockholmskt betonade" klubben och att supportrarna "vantrivdes med förflyttningen". Deras åsikter om att "gamla 'Gnaget' inte har något på landsbygden att göra, har ju klubbkassören nogsamt fått erfara". Helt överdrivet var det inte, för omlokaliseringen till Råsunda sammanföll med en mycket torftig AIK-period. Från flytten till Solna skulle det dröja 55 år innan AIK vann ett till SM-guld. Ekonomin blev också alltmer knaper. [caption id="attachment_107068" align="alignnone" width="663"]

1919 spelade AIK en välgörenhetsmatch mot stockholmstypograferna, som då låg i strejk. Framöver skulle man också möta både IF Metall och SSU.[/caption] Däremot innebar flytten till arbetarstadsdelen Hagalund att AIK nu fick tätare band till andra samhällsskikt. Man spelade bland annat matcher mot SSU och mot IF Metalls stadslag. Fackförbundet låg i strejk och skänkte med AIK:s goda minne överskottet till de strejkandes familjer. Man hyrde också in S-anslutna Stockholms Arbetares Blåsorkester till att spela musik på Råsunda. Det ska dock säga att förbindelserna till arbetarrörelsen inte var helt nya: redan 1919 ställde AIK upp i en match mot Typografförbundets representationslag, som då låg i strejk. – AIK var breda redan innan. Man spelade en match för att hjälpa de här nödställda typograferna. Per Albin Hansson blev medlem redan på 20-, 30-talen, så det finns en koppling till arbetarrörelsen redan där. Men det där stärks givetvis och man kan väl säga att AIK tappar glamouren. Råsunda var inte särskilt glamoröst, utan en röd stadsdel, likt Söder. Det verkar som att man anpassar sig till norra Stockholm, Råsunda och dess socialdemokrati. Det finns en AIK-orkester, vilket är ett genidrag, för det är arbetarrörelsens orkester, men samtidigt är det lite elegant och lite gentlemannamässigt. Man lyckas liksom stärka bägge sidor. AIK sågs på 20- och 30-talet som Sveriges Arsenal, som då var världens mest eleganta klubb, men man har alltid haft organiserade kontakter med arbetarrörelsen. Hammarby har någon sorts vänsterprägel, men faktum är att det där är AIK:s grej historiskt. Vad vet du om matcherna mot typograferna och IF Metall? – Jag vet inte mycket i detalj. Jag har sett ett matchprogram där AIK möter SSU, men jag har inte kollat på det i detalj. Det är inte AIK som kontaktar dem, utan det är andra som kontaktar dem. Ville Metall ha en match, då ville de spela mot det populäraste laget för att tjäna pengar på matchen. Samtidigt tackade AIK ja, så det var ju medvetet från deras håll. Och på något sätt var det ju smart, för på den tiden rådde socialdemokratins hegemoni och då passade det bra att tacka ja. Det var inget kontroversiellt. Men överskottet gick åt de strejkandes familjer? – Ja. Man spelade rena solidaritetsmatcher med arbetarrörelsen och det gjorde klubbar i hela Sverige. Det hänger väl ihop med att vi inte haft några riktigt snobbiga föreningar, som Real Madrid där man liksom uppenbart står över vanligt folk, i Sverige. I Sverige fanns det här sossiga i att man skulle vara folklig, och till det hörde att man ställer upp och stöttar strejkande genom att spela matcher. – Det där försvann nog med tiden. Det är Stockholms Stadion som har den glansen, och kanske lite Råsunda till en början. Gällande hovet är det oklart hur ofta de överhuvudtaget gick och såg AIK. Det var nog mer att klubben hade den stämpeln, att man stod under kungligt beskydd, vilket ju var oerhört positivt. Sen hade AIK de guldkantade åren med auran av exklusivitet. Det har väl alltid varit skådisar och sådant på AIK:s matcher, men det avtar nog allteftersom med flytten till Råsunda. Då blir det mer den proletära publiken från områdena kring Råsunda och Hagalund som sätter prägeln. Man kan också säga att stockholmsfotbollen tappar sin glans på 60- och 70-talen. Det är höga siffror på 50-talet, när Sverige är väldigt bra och tar OS-guld, VM-brons och VM-silver. Då finns en guldålder som smittar av sig på stockholmsklubbarna. Det är också först då som stockholmsderbyna börjar dra mer publik än matcher mellan AIK och landsortslag. Men mot 60- och 70-talen sjunker publiksiffrorna rejält. [caption id="attachment_107069" align="alignnone" width="1000"]

AIK:s orkester ser elegant ut. Men skenet bedrar. I själva verket var musikanterna inhyrda från Stockholms Arbetares Blåsorkester.[/caption] Trots att AIK hade flyttat från det folkfattiga Östermalm till det utpräglat urbana Solna och kraftigt växande Norrort och från Stadion med sina drygt 20 000 i kapacitet till det nästan dubbelt så stora Råsunda, följde man alltså trenden med kraftigt sjunkande publiksiffror i Allsvenskan. 1968, 1969 och 1970 hade man dessutom lägre publiksiffror än Allsvenskans snitt. Dessutom var AIK sportsligt föga imponerande med sina egna mått mätt. 1951, 1961, 1979 åkte man ur Allsvenskan och när man kom tillbaka till högstaserien var man sällan ett topplag, även om man vann fyra cupguld. En förklaring är att AIK under de rika åren före andra världskriget investerade mycket pengar i bostäder. Det kapitalet kunde sedan inte lösgöras när tiderna blev sämre. – Ett annat problem var att Stockholmsklubbarna var sektionsföreningar. Fotbollen var det enda som gav överskott i AIK, i bästa fall, och då fick man ge de pengarna till friidrottssektionen eller andra grenar som gick dåligt. Ishockeyn exempelvis kostade jättemycket pengar, innan den till slut blev lönsam. Sättet som man finansierade en hel idrottsförening var att man tog fotbollens pengar. När AIK var rika fanns också amatörreglerna som omöjliggjorde satsningar, hade man pengar fick man ändå inte ta dem till spelarvärvningar. Det var därför som man hade bundit pengar i hus istället. Sen försökte man få loss det kapitalet till slut. Man var helt pank och sålde väl av dem under de här ganska magra åren, då man förvisso vinner fyra cupguld men inga SM-guld. Att Stockholms maktelit inte längre frotterade sig kring AIK är inte så konstigt. Istället för att gå och titta på de guldkantade på Östermalm, som värvade vem de ville och vann mest för jämnan, fick man nu åka ut till ett ofta ödsligt Råsunda fotbollsstadion och titta på ett lag som slogs i tabellens nedre regioner. Man kan också skönja Socialdemokratins tilltagande kulturella genomslag i elitens förhållande till AIK. Under 1900-talets första hälft var det tjusigt att paradera med fina titlar och mycket pengar. På andra sidan av andra världskriget var det passé. Nu skulle politiker vara folkliga, direktörer tilltalas med du och hierarkier ifrågasättas. För AIK var det nog klokt att tona ned hur omtyckta man hade varit och kanske ännu var i maktens kretsar. – Man gör en del kampanjer på 60-talet för att få företagare intresserade, men det finns liksom inget intresse för att investera i svensk fotboll. Man får betala priset för amatörreglerna. AIK som storklubb ska ju alltid satsa, så då satsar man med pengar som man egentligen inte har. Så blir man skuldsatt och är i princip konkursfärdiga på 60-talet. Samtidigt tappade Stockholm rejält med självförtroende. Om man under 1920-talet gärna beskrev Stockholm som Mälardalens drottning, en stad som fascinerade med sina urbana miljöer, var det andra tider på 70-talet. Gröna vågen slog igenom och propagerade för massflytt ut till landsbygden. Stockholmsskildringar i litteraturen var oftast ganska deppiga. Ett exempel kan vara Sjöwall/Wahlöö, vars romansvit Roman om ett brott om polisen Martin Beck från 60- och 70-talen, genomgående beskriver Stockholm som ett råtthål, befolkat av kriminella, knarkare och utslagna människor. Att samhällsandan var storstadsfientlig ska inte underskattas: 1976 valde Centerpartiets Thorbjörn Fälldin till statsminister, vars politiska projekt inte riktigt passar in på en höger-vänster-skala, och inte helt orättvist kan sammanfattas som skepsis mot storstäder, centralisering och byråkrati, kombinerat med vurm för det äkta och mänskliga i det småskaliga och lantliga. 20- och 30-talets guldkantade AIK passade dåligt in i tidsandan. – Paradoxalt nog har Stockholm historiskt sett haft dåligt självförtroende. Det fattar man kanske inte ute i Sverige, men stockholmare jämför sig ju med världsstäder och då har alltid Stockholm stått sig lite slätt. Inte minst på grund av det torftiga nöjeslivet, med motböcker och så. Det fanns ingen riktig pubkultur eller restaurangkultur. Stockholm har haft svagare självförtroende än vad staden borde ha. Invånarna identifierar sig historiskt mer med stadsdelar. När jag letade efter en stockholmspatriot till Spela fotboll bondjävlar hade jag jätteproblem att ens komma på en. I andra städer var det inga problem, där gillar alla i offentlig befattning sin stad. I Stockholm fanns egentligen bara Ulf Adelsohn, och han var helt ursinnig på att ingen i Stockholm brydde sig om Stockholm. Han kokade av ilska. Det var väl en storstadsfientlig samhällsanda generellt? – Ja, då var det så. Det var väldigt mycket vurm för landsbygd och gröna vågen. Livskvaliteten tyckte man fanns i mindre städer och Stockholms politiker, eftersom många var inflyttade, hade ingen förmåga att försvara Stockholm, riktigt. Göteborgs politiker har alltid jobbat för Göteborg, Malmös politiker har alltid jobbat för Malmö, men Stockholm har varit väldigt försiktiga mot övriga Sverige. Man har inte velat profilera sig för att inte uppfattas som stöddig. Istället kom AIK att odla en annan identitet. Redan mot 70-talets slut ska det ha hängt en flagga i spelarnas omklädningsrum på Råsunda med en arg råtta och texten “Må de hata oss – blott de frukta oss”. Det var en föraning om vad som komma skulle. – Black Army växte fram på Hovet, för fotbollen var så eländig. Det gick ju inte att skapa en klack på det stora Råsunda, men Hovet var tajt och det behövde inte komma så många för att det skulle bli bra drag. Då var fotbollen på sin absoluta botten i Sverige, men vi är ju duktiga på att imitera och folk kunde börja resa till London och ta till sig av fotbollskulturen där. Man blev influerad av engelsk fotboll och sång och sådana saker, även de lite mer aggressiva sätten att förhålla sig till fotboll. Det var helt enkelt en grupp som kom fram och plötsligt bestämde sig för att det skulle vara roligare att gå på hockey och fotboll. Det innefattade sång och aggressioner mot motståndare, att man byggde upp vi mot dem-känslor mer medvetet. Det är ju smart, för det bygger sporten.

[caption id="attachment_107071" align="alignnone" width="1000"]

Teckningar av Poul Schröyer från 80-talets slut. Vid det här laget hade AIK blivit sinnebilden för fotbollsligism.[/caption] Scenförändringen var i och med Black Armys inträde total. Tidigare AIK hade förhållit sig som en storartad storebror som höll sig för god för att ge igen mot mindre lag, vilket någonstans kan exemplifieras av att AIK:s styrelse skämdes för låten AIK-visan från 1971, eftersom den innehöll rader som “och broder Djurgår’n känns alls ej igen” och “för Hammarbaj är allting vaj”, vilket ansågs på tok för illasinnat. Men bara elva år senare var given den rakt motsatta – då kunde Black Army slänga sig med uttryck som “alla hatar oss – vad fan gör det” och “vi hatar alla”. AIK:s “vi mot alla”-inställning som idag präglar klubbens självbild kan nog härledas till 1920-talet, men det var först på 80-talet som klubben verkligen omfamnade föraktet som man väckte ute i landet och på hemmaplan i Stockholm. Det bör poängteras att det massmediala intresset för Black Army vida översteg de rätt blygsamma numerären som gruppen utgjordes av, vilket väl kan innebära att omvärldens bild av det våldsbenägna AIK som något överdriven. Men klubben har inte distanserat sig från Black Armys arv – man har ju faktiskt gjort kampanjer för säsongskort med “AIK vs inte AIK” som slogan och röstat in den forne Black Army-ledaren Johan Segui som ordförande. – Black Army förändrade bilden blixtsnabbt. AIK är den klubben som överlägset ömsat mest skinn över åren, från den mest förfinade klubben till den mest aggressiva klubben. Utomstående såg väl inte styrelsen på samma sätt som man såg Black Army, som ju röjde rätt friskt i landsorten i och med att man började åka på bortamatcher, vilket var nytt för 70-talet. Man visade faktiskt upp sig regelbundet ute i landet, vilket givetvis ledde förfasningar i lokalpressen. Den här gentlemannasidan finns kvar litegrann, men den blev bara ett stråk i AIK. Dagens AIK är ju blackarmyfierat – klubben styrs av sin forna klack, mer eller mindre. Man kan väl påtala att Hammarbys och Djurgårdens klackar uppstod på långsideläktarna, men Black Army fick göra sin helt egna grej på norra ståplats? – Ja, det skapar ju en starkare identitet. Det är mer brittiskt också, man skulle ha en bra kortsida. Det gör att man kan bygga upp en egen subkultur. I Hammarby var det lite mer organiskt, stämningen kunde spridas till större delen av Söderstadion, men på 80-talet var stämningen på Råsunda bara klacken. Därför blev Black Army den mest legendariska klacken. För Hammarby har det mer handlat om publiken i stort, men i AIK har det verkligen varit klacken som är grejen. Att Black Army kraftigt påverkade omvärldens bild av AIK är ingen överdrift. Några skämtteckningar gjorda av Poul Schröyer kan tjäna till illustration. Där ses Black Army-medlemmar i stupstock, för att sedan kliva in på fotbollsplan för en match mot poliskonstaplar. Black Army själva var duktiga på att odla myten av sig själva som ett farligt gäng: tre tshirts från 90-talets början vittnar om våldsromantik. [caption id="attachment_107072" align="alignnone" width="1583"]

Black Army-tshirts från 90-talets början.[/caption] – Här någonstans lägger man en ganska stor grund för det som vi talar om som läktarkultur idag. Man konstruerar de här extremt skarpa motstättningarna, även fast folket i klackarna givetvis var ganska lika varandra. I viss mån var de här aggressionerna ett spel, men det uppfattade inte media. Man ska också komma ihåg att det här var tiden för Heyselkatastrofen och Hillsboroughkatastrofen. Tyska ligan hade ett snitt på 18 000, engelska ligan hade väl 25 000. Italiensk fotboll hade någon sorts glamour kring sig, men annars var det riktigt illa på många håll. I Sverige blev AIK symbolen för det. En viss flört med den tidsenliga högerextremismen kan också skönjas. Skinheadestetiken i kängorna på Hata Göteborg-tröjan är uppenbar, och på en tshirt framttagen under 90-talet gör man sig lustig över Stockholms moské hamnat på Medborgarplatsen. “Bajen, hasch och moskéer på Söder” lyder budskapet, som knappast kan tolkas som beröm mot vare sig Hammarby eller Stockholms muslimska minoritet, och hade svårligen varit möjligt att trycka på en officiell Black Army-tröja idag. – Man ska komma ihåg att det på den tiden var väldigt små klackar. Även om det bara var några få som var inne på det där märktes det alltså. Och det är klart att tiden var mycket mer högerextrem än idag. Det är väl enda gången som svensk fotboll har varit det. På 90-talet var det lite mode. Ska man tolka det som att det faktiskt fanns en vilja att framföra politiska budskap på läktarna, likt i Italien, eller var det bara provokation? – Jag skulle tro att det var någonstans mittemellan. Italien har alltid varit mycket mer politiserat än Sverige, och jag tror att man ändå alltid varit välkommen i de här klackarna, bara man är en schysst person. Men på den tiden var samhällsandan klart högerut och det var mer nazistiskt på den tiden i vissa kretsar. I vilken utsträckning exempelvis skinheads var nazister och så, det kan man diskutera, givetvis. Därmed är vi framme vid millennieskiftet. Om en bild av AIK:s identitet då skulle tecknas skulle den förmodligen peka på en gammal aristokratklubb som med tiden blivit allt mer gemen och folklig, som intressemässigt och sportsligt varit större än sina lokalrivaler och alltid väckt både hat och beundran i landet i övrigt. Den bilden är nog ganska samstämmig med hur AIK uppfattas både av sina egna och de utomstående än idag. Det finns dock en sista dimension som lägger ytterligare ett lager till AIK:s identitet som Stockholms storklubb par excellence: AIK som representant för det mångkulturella Stockholm. Dagens Stockholm är en stad där 35 procent av befolkningen har utländsk bakgrund, vilket avspeglas i AIK, främst i de många egna produkterna i a-laget som ofta har utomnordiska rötter. Detta är också något som omfamnats av klubben: Friends arena lär vara den enda plats i Sverige där både Lill-Babs och Yasin spelas regelbundet. För Torbjörn Andersson är det inget överraskande. – Nej, man har alltid varit en klubb för både hög och låg. Det har varit öppet för alla att komma dit, så länge man är AIK:are, och det avspeglar sig i att även många invandrare känner sig välkomna.

Följ Fotboll Sthlm i sociala medier

Create a free account, or log in.

Upgrade your subscription