Adam Ståhl har haft ett par känslosamma veckor. Under uppehållet fick han göra landslagsdebut för Finland. När han kom tillbaka till Djurgården ställdes han mot sina gamla lagkamrater i Mjällby – och sin före detta tränare, som precis fått en cancerdiagnos. [show_ad id=3] När Djurgården mötte Mjällby på söndagseftermiddagen ställdes Adam Ståhl mot sitt gamla lag. Det innebar en hel del känslor. Innan intervjun i den mixade zonen kan börja går högerbacken och kramar om sin gamla tränare Anders Torstensson, som nyligen diagnostiserades med cancer. – Så fort jag fick reda på det så skrev jag till honom. Vi diskuterade lite och snackade allmänt om det. Han mår bra, jag pratade med honom idag också. Han är en jävla maskin alltså. Gammal soldat – det är styrka i den gubben. Också ute på planen var det mer känslor än vanligt för Ståhl. – Det är grabbar som jag har spelat med i två och ett halvt år i vissa fall. Så någonstans känns det lite som när man möter dem på träning liksom. Men samtidigt är jag i Djurgården nu, och vi vill vinna varenda match. Det lyckades man dock inte med idag. – I pausen sa vi att vi skulle komma ut hårt och visa vilka vi är. Det tycker jag att vi gör de första tjugo minuterna av andra halvlek. Då är vi helt otroliga och får ett jävla momentum. Jag har ju själv spelat i Mjällby och det är inte lätt att bryta ned deras femma och mittfältet som lägger sig väldigt lågt, men vi gör det gång på gång under den perioden. Fast vi får inte in bollen. Man måste göra mål när man har sånt momentum och det gör vi inte idag. Mot slutet av matchen skulle de lika gärna kunna ta ledningen, de har en i stolpen där. Kan du berätta mer om vad ni sa i halvtid? – I första halvlek gick vi i hög press, men vi la oss också lite i mellanfas. Så vi sa det att vi får bra utbetalt på den höga pressen – vi får göra det tillsammans, så att inte några går och några är kvar. Under hela den perioden efter så tycker jag att vi får dem att slå felpass och kasta bort bollen och kan komma i våg på våg. Vi byggde vidare på det, men så kom inte målet, och det blev tufft. För Adam Ståhls del var det här första matchen i Djurgården efter att ha blivit finsk landslagsman. Under uppehållet fick han göra nittio minuter mot både Grekland och England – vilka han ställdes mot på Wembley, tisdagen innan matchen mot Mjällby. – Det var sjukt att möta England. Det var en pojkdröm att stå där, kolla på dem och tänka: "det här är de bästa i världen". Mycket känslor när man kom tillbaka till hotellet, både efter den matchen och debuten mot Grekland. Massor med samtal från mammas sida av släkten – att man gjort dem stolta. Det kändes bra. Finland hade ingen lätt uppgift på Wembley och det blev till slut förlust med 2-0 efter två mål av Harry Kane. Adam Ståhl fick tampas med Anthony Gordon ute på sin högerkant. – Det sjuka är att jag har följt honom mycket, när han gick till Newcastle. Det är en spelare som jag tycker är fett grym. Så att få möta honom och känna på hans snabbhet... Man ser sig själv som en snabb spelare, men då förstår man att det finns nivåer i fotbollen. – Inom något år tror jag att han kommer vara en av de större yttrarna i världen. Det var kul att möta honom. Vi hade en nice duell och bytte tröja. Efter att ha mött Gordon – kändes det lite lättare när du kom tillbaka till Allsvenskan? – Jag kommer inte att säga såna grejer. Allsvenskan har bra fotbollspelare. Jag skenar inte iväg för att jag var med i landslaget en gång...

Följ Fotboll Sthlm i sociala medier

Create a free account, or log in.

Upgrade your subscription