MALMÖ. Åtta defensiva spelare, två tior som vanligtvis spelar som åttor och en ensam John Guidetti. AIK gjorde allt för att kriga sig till en poäng i årets kanske tuffaste match. Trodde jag, för det var då som anfallsspelet började fungera. [show_ad id=3] En fembackslinje. Två defensiva centrala mittfältare. Bersant Celina och Anton Saletros som dubbeltior bakom en ensam John Guidetti. Just som AIK ställt upp med en av de mest defensiva uppställningar som jag har sett i den här serien – på pappret i alla fall – fick de sin första chans. Då hade det gått 48 minuter av matchen, men när de väl dök upp var den så klar att jag hade räknat in 0-1. Anton Saletros, av alla, bommade i stort sett öppet mål sedan Isherwood brutit bollen och spelat fram Celina som i sin tur hittade Saletros. Det var matchens läge, och det hade varit typiskt årets effektiva AIK om den hade gått in. Innan dess hade AIK ägnat en halvlek åt att försvara sig. Passningsspelet var under all kritik, och bollinnehaven blev korta, och istället kom Malmö FF i våg efter våg. MFF var överlägsna spelmässigt, men också trubbiga i straffområdet, samtidigt som AIK hängde ihop med sin fembackslinje där samtliga krigade på förtjänstfullt. AIK, under Mikkjal Thomassen, är ju svåra att bryta ned. Få andra lag kan göra en svag första halvlek mot Malmö FF på bortaplan och ha ett kryss till paus. Om spelet inte fungerar kan man i alla fall se till att inte bjuda på något, och det undvek AIK. Samtidigt trodde jag länge att historien skulle ha sin gång. Det är ju något speciellt med de här matcherna. På samma sätt som man utgår från att AIK inte förlorar mot Djurgården i ett allsvenskt derby – såvida AIK inte faller på eget grepp – VET man nästan att Malmö FF kommer att, om inte köra över, så vinna den här matchen. 29 år utan seger mot MFF är trots allt en svit som heter duga och de senaste åren har det blivit 3-1, 3-0 och 5-0. Men AIK var det bättre laget i andra halvleken och efter 70 minuter dök nästa stora läge upp. Guidetti tog sig förbi en halkande Nils Zetterström (som försökte att ersätta den dominante Pontus Jansson, det gick inget vidare) och slog en föredömligt tidig pass – jag menar att man nästan alltid ska slå en tidig passning när man kontrar – till Celina som borde ha varit mer distinkt. Chansen gled ut i sanden och Malmö FF gjorde ett nytt försök. Men AIK stod upp bättre, sin vana trogen, ju längre matchen led. Ofta känns det som att motståndarna blir överraskade över hur mycket kräm AIK brukar ha kvar i benen under de sista 20 minuterna. Med kvarten kvar testade Malmö FF ett nytt drag, ett trippelbyte, då de formsvaga och matchotränade stjärnorna Sigurdsson och Haksabanovic samt den spännande ynglingen Gudjonsen äntrade planen. Det fungerade till en början inte alls, och istället var det AIK som etablerade tryck, bland annat med tre hörnor på kort tid. Och så svängde det igen, MFF var nära framför mål ett par gånger, tre gånger innan den sist scenförändringen kom. På övertid var det AIK som gick för det, men som helhet tror jag att Mikkjal och gänget köper en pinne. En mycket tyngre sådan är svår att tänka sig i den här serien.

Följ Fotboll Sthlm i sociala medier

Create a free account, or log in.

Upgrade your subscription