Högmod, möjligen.
Johan Wiland förtjänar en krönika.
Så då får jag väl skriva den själv.

Kanske beror det på att vi väntat länge på det definitiva beskedet i vetskapen om att det måste komma. Så allvarlig var skadan. Kanske för att det tog slut mitt i början på något annat. Kanske hänger det ihop med vår allt mer bristfälliga koncentrationsförmåga. Kanske allt detta och mycket mer. Oavsett vilket, visst kändes det som om en 23 år lång elitkarriär som innehållit oerhört mycket somnade in i tystnad? Jag har faktiskt gått och väntat på att någon skulle sätta ord på Johan Wilands karriär mer än de pliktskyldiga uttalandena som kom i samband med presskonferensen. Möjligen har jag missat något, men det som kändes mest i hjärtat var faktiskt en någon saktfärdig reaktion från FC Köpenhamn som via sitt Twitterkonto presenterade en 47 sekunder lång höjdpunktsvideo full av fantastiska räddningar. Den las ut dagen efter att Wiland satt vid podiet och förklarade att allt var över. Han sa det inte, men han blev bestulen på möjligheten att fatta beslutet själv. Han fick inte gå längs sidlinjen på ett fullsatt Tele 2 och tacka för sig. Det kanske kommer, men det blir inte samma sak utan en svettig tröja på axeln.

Det är dock som det är. Det gick helt enkelt inte längre och nu ska han ersättas.

Jag har tidigare skrivit om vilken betydelse Nikolas Djurdjic hade för Hammarbys självbild och det är fortfarande lika sant, men Johan Kristoffer Wiland kan inte förbises när vi pratar om den oerhörda resa klubben gjort de senaste åren.

Med sin vinnarskalle och stabilitet vann han mängder av poäng åt ett lag där offensiven ofta fick komma först. Han hade den där sällsynta förmågan att vara såväl trygg som spektakulär. Malmö FF blickade lite längre in i framtiden när de valde att plocka tillbaka namnen Johan Dahlin, annars fanns det egentligen ingen anledning att göra den rockaden. Jesper Jansson såg möjligheten att säkra upp nuet och såg till att utnyttja det himmelsblå överflödet.

Wiland har meriter som få kan tävla med. Han har vunnit ligatitlar med tre olika klubbar i två olika länder. Han snuddade vid en startplats i landslaget, men självklare Andreas Isaksson stod i vägen. En gång fick han dessutom den store idolen Gianluigi Buffon att skaka på huvudet av beundran.

Hur det gått i fjol om Johan Wiland övervakat buren i majoriteten av matcherna är givetvis omöjligt att säga och allt blir bara onödiga spekulationer. Jag lämnar det därför där, men att Bajen nu förlorat en riktig vinnare råder det ingen tvekan om. Vem som i slutändan blir hans ersättare återstår att se, men denne har stora handskar att fylla. Det behövs egentligen inte någon krönikör för att konstatera det, men jag tyckte att Johan Wiland förtjänade orden.