Kaptenen stämplade sitt avskedsbrev på bästa sätt.
Det räckte till tre poäng, men inte mer.
Nu börjar en ny blårandig tideräkning full av möjligheter och utmaningar.
Det blir spännande att följa den.
Ett långt mästarår är till ända. Det började som sig bör för Allsvenska guldmedaljörer, som det alltid gör, med gyllene skimrande drömmar och spekulationer kring Champions League-avancemang och allt en sådan ovanlig verklighet för med sig i form av pengar och status, och det slutade med en till synes hopplös jakt på ett nytt slags Europa vars sportsliga och monetära betydelse än så länge är svår att överblicka, åtminstone från Allsvensk horisont. Under en evighetsgrå himmel som kapslat in huvudstaden i en evighet vädjade Kim Bergstrand ändå till glädjen. Han ville se en avslutning värdig en sista eftermiddag med gänget. För så är det ju. Det är dags att bryta upp. Samtidigt som det tar slut är det nu det börjar för blåränderna. Här sprang kapten Jesper Karlström och otippade poängkungen Fredrik Ulvestad ut för att ta ett definitivt farväl. Erland Tangvik, Alexander Abrahamsson, Kevin Walker, Jonathan Ring och Oscar Petersson har också gjort sitt. Fler lär följa efter. Jonathan Augustinsson, Emir Kujovic, PK Bråtveit till exempel. Läge att ha kul ihop innan 2019 års mästare splittras på ett väldigt definitivt sätt.
De gick in i 2020 som en i stort sett intakt titelhållarenhet. Det gav en värdefull stabilitet, men räckte inte till några särskilda toppar. Grunden är trygg, det lilla extra saknas. Därför var man nu i den situationen att det krävdes ett par skrällar för att man skulle kunna nå bortom de Allsvenska gränserna nästa år.
Början på slutet, eller slutet på början, beroende på hur man väljer att se på det, var dock sannerligen ingen höjdare. Glädjen kändes avlägsen, mättnaden desto mer påtaglig. En önskan om att det bara skulle vara över. Okej. det plingade till på ett sätt som antydde att Europamålet inte var så hopplöst utom räckhåll trots allt när nedflyttningsklara Helsingborg gjorde 0–1 borta mot IFK Norrköping och med tanke på att det fortsatte att plinga som på en SL-buss överfull med inkontinenta passagerare från Östgötaporten fanns möjligheterna till ett sista skrällyft ändå inom räckhåll. Inget av detta skulle dock vara värt något utan en avslutande hemmaseger och under de inledande 45 minuterna fanns det ingenting som tydde på att det skulle bli så.
Jo, förresten. Det fanns en sak, mitt i allt det obefintliga. Kapten Karlström och Tashreeq Matthews hamnade i en dispyt som började när sydafrikanen gav Karlström ett tjuvnyp. Svaret blev en armbåge som i sin tur ledde till en spark bakifrån. Gult kort till Karlström, rött till Matthews och en Twitterdebatt om domarnivån. Med 28 minuter spelade fick Djurgården således en gratischans till tre poäng. De efterföljande 17 minuterna användes dock mest till att rulla boll i sidled på ett fantasilöst sätt som inte kunde leda någonstans. Strunta i glädjen, in med kraften. Emir Kujovic klev på i paus och med sin första bolltouch satte han upp för Karlström som dundrade in 1–0 direkt på ett vackert sätt. Så stämplar man ett avskedsbrev som bindelbärare. Med detta kom också en injektion av välbehövlig viljevitamin som antydde att det skulle kunna bli en rätt stabil trepoängare.
Bollen rullade snabbare, löpningarna kom oftare och inläggen blev vassare. Magnus Eriksson var närmast att döda tillställningen definitivt, men hans nick mot tomt mål gick utanför och strax därpå förändrades förutsättningarna ännu en gång när Jesper Nyholm fick syna ett märkligt rött kort efter en löpduell. Drygt en timme på matchklockan, utjämnat i antalet spelare, knapp ledning för Djurgården. Det blev ändå aldrig särskilt spännande. Varberg försökte givetvis, men var inte nära en kvittering. Tre poäng, men i slutändan inte mer än så. En skräll, det plingade aldrig mer från Östgötaporten efter första halvlekens 3-4, räckte inte. BK Häcken spelade 0-0 borta mot Kalmar FF, behöll sin Europaplats och ett väldigt Allsvenskt brons var allt som förra årets segrare fick med sig från den märkligaste säsong vår serie någonsin upplevt.
Nu börjar en ny tideräkning för DIF. Bosse Andersson har möjligheter och utmaningar. Pengar finns, men med tanke på den skakiga och osäkra framtid en hel värld fortsatt står inför är det en delikat balansakt som ska genomföras av sportchefen. En balansakt som blir väldigt spännande att följa under en lång, mörk vinter.
