Han var galenskapen. Han var det vackra. Han var det ouppnåeliga. Han var Busterfantasin och samtidigt verklighet. Orden räcker inte till att beskriva honom, men låt oss använda tre stycken för att komma till en slutet på den här början.
Han var Diego Armando Maradona.

Jag tror att jag skulle kunna skriva i timmar och aldrig komma i mål. Det här är en dag där jag skrivit om Sveriges störste fotbollsspelare genom tiderna och nu skriver jag om världens störste genom tiderna. Det finns alltid de som kommer vilja argumentera och här har fakta inget att göra.

Det är en känsla. Jag såg aldrig Pelé spela, men jag såg Diego Armando Maradona. Han fångade mig redan 1982 och han behöll greppet om mig ända till dagen när han tog sjuksköterskan i handen och vandrade av planen den där sommaren när solen aldrig gick ner och Sveriges landslag skapade ett minne som nu blivit så uttjatat att jag sedan länge får frossa bara jag hör Albert Svanbergs röst.

VM 1982 är mitt favorit-VM. Diego håller inte med. Mästerskapet blev i stället till en smärtsam upplevelse, men det var där den kanske främsta fotbollsbilden någonsin togs. Ni får googla fram den själva, den fanns inte i bildbyråns arkiv. Oroa er inte. Den är lätt att finna på nätet. Det är den främsta bilden på grund av motivets mittpunkt. En spelare med en talang som aldrig överträffats. Med vilken annan fotbollsstjärna som helst hade det bara varit en bild i mängden. En bild vars sanning varit lätt att avslöja, men eftersom det handlar om Maradona var vi tvungna att ta lögnen på allvar.

Fotografen som tog den, hans namn undflyr mig nu, berättade i en specialutgåva av Four Four Two, att han fick en dålig plats på arenan. Han var dessutom inte fotbollsfotograf egentligen och som sådan fick han väl stå tillbaka lite. Han insåg inte heller vilken bild han tagit förrän han såg negativet. Då blev det genast tydligt att det var något mycket speciellt han fångat, något som är värt att återberätta 38 år senare.

Diego Armando Maradona, lejonet, långt innan Zlatan ens kunde jama, har bollen vid sina fötter. Han är omringad av de livrädda gasellerna som vägrar släppa honom med blicken, medvetna om vad som kan hända om de slappnar av. Sex belgare, tolv ögon fixerade på den unge argentinaren. Så kunde det ha varit. Sanningen är att det är en kort frispark som precis slagits och muren har brutit upp. Där är sanningen. Anledningen till att lögnen är så lockande är att sanningen givetvis också är att för Maradona hade det inte varit en omöjlig tanke att bestämma sig för ta sig an alla de där rödklädda motståndarna. Vi vet det för det hände gång på gång. Han gjorde det inte där. Fyra år senare däremot bjöd han på ett av VM-historiens vackraste mål mot just Belgien. En räd som sedan drunknade i det där estetiskt mer tilltalande numret mot England.

Nu finns han inte längre och den här texten kommer att skrivas igen och igen på alla världens språk. Den kommer att skrivas bättre och sämre. Den kommer att skrivas stort och smått och i sammanhanget är således mitt bidrag fullständigt meningslöst och dessutom skrivet för en sida som är dedikerad huvudstadens allsvenska klubbar, men jag kunde inte låta bli. Han är alldeles för viktig i mitt fotbollsliv. Hade jag trott på en himmel hade jag skrivit något om hur han dribblar i evigheten, men det gör jag inte och då får jag nöja mig med att han kommer att leva i mitt minne till dess att det inte längre fungerar. Jag skulle kunna skriva i tusentals ord till. Jag skulle kunna använda varenda substantiv och adjektiv jag kan komma på, dela alla bilder jag har av honom i huvudet, men jag nöjer mig med att avsluta som jag började.

Han var Diego Armando Maradona. Det räcker liksom så.