Det har börjat.
Jag tror att det har börjat.
Har det börjat?

Vintern kom, snön föll, himlen blev blå och solen fanns kvar där bakom allt det gråa. Vaccinet är på plats. Det är på väg, det kommer att ta tid, men det är ett nytt år och om vi låtsas om som om en våldsam mobb mjukisbyxbärande 20-åringar med bomber, snaror och buntband inte försökte inta Kapitolium i det som lite slött brukar kallas världens största demokrati (vilket en hel del människor vill verka göra förresten) så kan vi givetvis ta ett lite djupare andetag och tänka: Nytt år, nu jävlar. Men så blickar man mot det käraste vi har och inser att ingenting egentligen har hänt. För det är ju inte så här en försäsong ska kännas. Har den ens börjat? Jo, jag tror det, men det finns ingen nerv. Den liksom bara smög igång. Var är frusna träningsrapporter i självförtroendepumpade forum? Var är bengaler som lyser upp vinterhimlen? Var är drömmande sånger om SM-guld? Var är fucking januariturnén? Det är nämligen någonting speciellt med försäsongen. Allting är så färskt och samtidigt långt ifrån färdigt. Alla fantasier är tillåtna och revanschlustan stor hos majoriteten som inte fick uppleva det de hoppades på ett år tidigare

Vissa känner tillfredsställelse, andra panik. Nu? Vi vet så lite så vad ska vi känna?

Djurgården har försökt höja pulsen. Bosse Andersson har gått loss på marknaden och positionerat blåränderna till synes väldigt klokt, men det har inte hjälpt annat än möjligen med viss abstinens hos just Djurgårdens supportrar. Bosse har varit lite väl ensam och även om han och alla andra sportchefer skulle ha värvat stort och spännande hade det inte heller räckt. Allting känns så trött. Jag orkar inte ens bli riktigt förbannad på Östersunds FK och deras själviska agerande.

Jag skrev för mer än ett halvår sedan att Allsvenskan skulle överleva det här. Att det inte är pengarna som är själen i vår serie. Det är inte de mäktiga turneringarna i Europa som får hjärtat att pumpa. Det är inte kvaliteten som är avgörande. Något annat, något som det är svårt att röra vid, skänker liv till den här rörelsen som på något sätt växt till en jätte i våra medvetanden under tiden som den krympt i alla andras verklighet. Vi har sjunkit i näringskedjan och ändå stått starkare för varje år med en läktarenergi som når de högsta av höjder. Nu försvann just detta, men en säsong klarar vi. Det var jag säker på. Två? Jo, men visst. Samtidigt finns det givetvis en gräns. Kanske har jag fel, jag hoppas sannerligen det, men min känsla är att vi redan börjar närma oss den. Mycket tidigare än jag anade. Aldrig förr har ett SM-guld mottagits med sådan mättnad. Att det var Malmö FF som motsvarade favoritskapet förstärkte givetvis den känslan, men det är svårt att se att någon annan vinnare (och då räknar jag till och med in titelsuktande Hammarby) hade skapat den där vanliga pulsen. Det räcker nämligen inte med att man vinner. Man måste också besegra och 2020 var det få som kände sig besegrade. Det var mer ett konstaterande av sakernas faktum och nu står vi här och bara gäspar oss in i säsongen 2021.

Jag har ingen mirakellösning på problemet. Jag önskar att jag hade det. Kanske räcker det att vi ser ljuset i tunneln. Att det gråa täcket som hänger kvar över Allsvenskan också lyfter med löften om att publiken snart kan få ta plats igen. Möjligen börjar pulsen slå av sig självt när träningsmatcherna startar upp och en storseger mot ett division 2-lag tas som inteckning för att det här blir ett gyllene år. Helt klart är att något måste göras och det kanske är dags för klubbarna att börja tänka på detta, på allvar, om de inte redan gör det. Det gör de säkert. Det måste de väl? Jo, det gör ni. I åratal har de fått hajpen gratis. Visst, det har jobbats på med fina kampanjer från olika håll och många har bara blivit bättre på detta, men fansen har själva skapat en hets. Nu står de vid sidan om på riktigt. Fortsätter det på det här sättet länge till behövs något annat. Ett nytänk, vad det nu kan vara.

Många klubbar har jobbat hårt för att stänga ute medierna så mycket som möjligt. Bara ge den access som man känt sig tvingade att ge. Det är svårt att föreställa sig de öppna omklädningsrummens tid någonsin återvända, men kanske är det vi har gått igenom och fortsätter gå igenom en påminnelse om hur viktig den symbiosen också är. Vi får väl se.

Nej, jag vet inte mycket, men jag vet att det inte är så här en försäsong ska kännas och det finns faktiskt något skrämmande med det.