Felix Vá har växt upp i fattigdom med 15 syskon, varit en stjärna på Cypern och förvägrats att spela fotboll under en hel säsong. Nu ska den snabbfotade angolanen ta Djurgården till nya höjder. Fotboll Sthlm träffade en 24-årig som skiljer sig en del från den allsvenske genomsnittsspelaren. [show_ad id=1] Kanske är det faktumet att Felix Vá bara varit i Djurgården i några veckor som gör att han inte på stående fot kan ta beslut om han kan göra en intervju. – Jag måste kolla med the boss att det är okej först, säger han och blickar ut över det spelar- och ledarhav som kliver av konstgräsplanen på ett regnruskigt Kaknäs. Det tar inte mer än några sekunder innan han identifierat Bosse Andersson femtio meter bort ståendes under ett mörkblått paraply. – Där är han, säger han och pekar på sportchefen. Innan tanken på att sittningen med det angolanska nyförvärvet kommer dröja ens slagit mig förstår jag att den kommer bli av. Med en gång. Det brukar bli så när Bosse får bestämma. Tjugo minuter senare, efter att Vá haft ett kortare möte med Kim Bergstrand och Thomas Lagerlöf, slår han sig ner med Fotboll Sthlms utsände för att förklara hur en 24-årig angolan, tidigare okänd för den svenska publiken och som bara spelat sin fotboll i Angola, Cypern och Portugal, hamnat i Sverige. Men vägen till Djurgården och Stockholm har varit lång. Vá föddes 1998 i Angolas huvudstad Luanda, ett land med stora klassklyftor och hög kriminalitet där många lever i fattigdom. Den nyblivna Djurgårdsspelaren var en av dessa, men minns ändå tillbaka på barndomen med glädje. – Vi hade det tufft, för vi växte upp med min ensamstående mamma. Men hon jobbade hårt och såg till att jag och mina syskon hade det vi behövde. Jag och mina syskon hade det alltid bra när vi växte upp, vi njöt av livet. Men i efterhand har jag förstått att det kunde vara jobbigt för mamma. Hon behövde betala hyra och köpa mat, men lönen räckte inte alltid till. Ibland fick hon hjälp av sin storasyster som åtminstone hade det lite bättre ställt, för att vara i Angola. Hur många syskon var ni? – Många! I Angola får man många barn, säger han med ett skratt. Han måste nästan tänka efter innan han ger ett exakt svar. – Jag tror vi är 15? Ja, 15 är vi. Men jag är inte nära med alla, jag kanske har kontakt med tio av dem. Bodde ni alla i samma hus? Det låter som att det var trångt. – Det var trångt. Vi kunde sova fyra-fem personer i varje rum. Men i Afrika kan det vara så. Hur var det? – Vi gillade det. Vi pratade och skojade med varandra hela tiden. Jag tänkte inte på vad som kanske saknades i våra liv, jag hade bara kul. Som sagt, mamma gjorde alltid det hon kunde för oss. Vi tänkte aldrig på att vi hade lite pengar. Han tar en kort paus och fortsätter. – Det är därför jag gör allt för min mamma idag. Nu tjänar jag bra med pengar och har kunnat hjälpa henne. Nu har hon råd att bo i ett bättre hus och område än vad vi gjorde under min uppväxt. Att det skulle bli fotboll för Vá stod klart tidigt. Han började sparka boll på Luandas gator så fort han lärde sig gå och sedan dess har sporten präglat hans liv. – Jag och mina kompisar spelade hela tiden. Natt och dag. Vi gick i skolan och spelade fotboll, det var det enda vi gjorde. När han som åttaåring spelade en av många turneringar mellan de olika kvarteren i huvudstaden upptäcktes han av en tränare från en av Angolas största fotbollsklubbar, Petro de Luanda. Tränaren gillade vad han såg och bjöd in den unge Vá på provspel till ett av akademilagen. – Det är så det går till i Angola. Tränare och scouter letar efter nya unga talanger i olika gatuturneringar, och jag råkade vara bra när han var där den dagen. Men jag var bra ganska ofta om jag ska vara ärlig. Jag vann alltid skytteligan. Som en supporter av Petro de Luanda var det med entusiasm han accepterade inbjudan. Efter bara några träningspass stod det klart att han skulle skrivas in i klubben och börja spela fotboll i organiserad form för första gången i sitt liv. De närmsta åren tog sig Vá snabbt igenom klubbens olika ungdomslag och knackade på dörren till a-laget redan som 17-åring. Men då Petro de Luandas a-lag var ett av landets bästa och erkänt svårt för ungdomsspelare att slå sig in i sökte han sig vidare. Flytten gick till Progresso Sambizanga, ett annat lag från Luanda som höll till på nedre halvan av den angolanska högstaligan. Våren 2016 gjorde han succé i sin nya klubb och under sommaren kom en oväntad a-landslagskallelse som en av landets yngsta någonsin. – Den där storyn är lite kul, för tanken var inte att jag skulle spela med a-landslaget. Jag var kallad till U17-landslaget och skulle spela en match med dem. Så jag spelade den matchen, var riktigt bra och gjorde mål. Precis den matchen råkade a-landslagstränaren se, och bestämde sig för att ge mig en chans med a-landslaget som skulle samlas dagen efter. Efter det har jag aldrig gått tillbaka. Hur kändes det när du fick veta att du skulle få chansen med a-landslaget? – Det går knappt att beskriva, det var helt otroligt. Vá tystnar en stund samtidigt som han med stolt blick och snett leende tittar ut i luften framför sig. – Nu sitter jag här med över 30 landskamper och spelar i Europa. Det har gått snabbt. Att nå Europa är en stor dröm för många fotbollsspelande utomeuropéer, så även för Vá och hans landsmän. Med tanke på de starka banden mellan Portugal och Angola sedan kolonialtiden är det inte ovanligt att angolaner testar sina vingar i landet längst ner i sydväst på den europeiska kontinenten. Och 2018 var det precis vad Vá gjorde. Han hade etablerat sig i angolanska ligan och kände sig 19 år gammal redo att ta steget till Portugal och Leixoes. – Det var en bra möjlighet för mig att gå till Europa, vilket var vad jag drömde om. Men det blev inte bra, jag vara bara där i sju-åtta månader. Jag hade bara spelat i Angola innan dess och att så ung flytta till en annan världsdel utan sin familj… Jag klarade inte det. Jag var ett barn. Man måste jobba hårt, ha tålamod, förstå hur ditt nya lag spelar och så vidare. Men så fort det blev lite motigt och jag förstod att jag ej skulle få spela särskilt mycket valde jag att åka hem. Sagt och gjort. Vá vände hem, gjorde en säsong i sitt kära Petro de Luanda som han tillbringat ungdomsåren i, imponerade när de kom tvåa i ligan och blev ett allt större namn i hemlandet. Framgångarna, kändisskapet och pengar är dock inte alltid positiva faktorer. Inte minst när man är uppvuxen i ett land där fattigdomen och kriminaliteten är utbredd. Vá får ett allvar i blicken när han börjar berätta om hur det kan se ut när han besöker de fattiga delarna av Luanda, kvarteren han växte upp i. – Folk samlas alltid runt mig och ber om saker. Det blir så när man spelar i landslaget. Det är inte som i Europa där de mest ber om bilder eller autografer, där vill de ha pengar. De ber alltid om pengar. Brukar du ge dem pengar? – Om jag har det på mig, ja. Om jag inte har det på mig förstår dem. Men jag försöker alltid ge folk när jag kan, jag vet vilken situation de befinner sig i. Hur ofta besöker du Angola? – Varje gång jag har lite längre semester. Jag gillar att besöka mitt land. Jag älskar Luanda, även om det kan vara farligt ibland. Hur märker du att det är farligt? – Kriminalitet är ett problem i Luanda. Det kan hända hemska saker. Personligen har jag dock inte stött på så mycket av det eftersom de gillar fotbollsspelare, de har respekt för oss. Man blir skyddad av dem snarare. Exempelvis om jag är ute på kvällen och någon försöker ta min telefon så kan de märka att ”shit, det är Vá! Förlåt!” Så slutar det med att de får några bilder med en och följer en hem så man kommer i säkerhet. Du har alltså varit med om detta? – Ja. Kan du berätta hur det gick till? – Jag har varit med om att jag varit på stan och ska hem, och så cyklar det upp en kille med pistol och kniv och vill ta det jag har. Typ mobil, pengar, klocka och annat. Men så ser de att det är jag, och så slutar det som jag sa. Man tar någon bild med dem sen följer de en hem, eller berättar vilka vägar man bör undvika. Det här är vanligt för fotbollsspelare, och det är därför jag inte går ut så ofta när jag är där. Jag är mest hemma med min familj. Jag antar att man hinner bli rädd även om det ofta verkar lösa sig när de märker vem du är? – Ja, man blir rädd. Det kan vara farligt. Om det skulle vara någon som inte bryr sig om att det är jag får man bara ge ifrån sig allt, det är ingen idé att försöka springa därifrån eller slå tillbaka. Men att det skulle vara den stundtals osäkra tillvaron som gjorde att han lämnade Angola en andra gång avfärdar han. Luanda kan vara farligt på fel platser vid fel tidpunkter, men Vá menar att ”alla som åker dit kommer älska staden”. Att han lämnade Petro de Luanda för Pafos och Cypern sommaren 2019 var för att han nu kände sig redo för ett utlandsäventyr på riktigt. – För att vara ärlig visste jag ingenting om Cypern innan detta. Min agent ringde mig och sa bara att det var en bra möjlighet. Jag kan göra en bra säsong och flytta till ännu större ligor, så jag tänkte att det bara var att köra. Jag trivdes i Petro, det är ett av Angolas bästa lag, men jag kunde inte nå mycket högre där. För att utvecklas var jag tvungen att flytta till Europa. I Pafos gick det bra med en gång. Han var ordinarie under sina två första säsonger och ansedd som en av ligans bästa yttrar. Succén väckte intresse från större ligor, däribland turkiska och grekiska. Allra mest seriöst var intresset från Aris Thessaloniki i Grekland. Vá ville få igenom en flytt, men Pafos vägrade sälja sin guldklimp och helt plötsligt blev angolanen åsidosatt under en hel säsong. – Jag förstod ingenting. Jag hade det här erbjudandet från Aris, och jag ville verkligen dit. Så jag bad klubben om att få lämna, men de vägrade sälja mig. Varför då? – För de ville att jag skulle skriva på ett nytt kontrakt. Jag hade bara ett år kvar. Presidenten sa att antingen skriver du på ett nytt kontrakt eller så får du inte spela matcher och vänta på att ditt kontrakt löper ut. Hur reagerade du då? – Jag blev arg, men jag ville absolut inte skriva på ett nytt kontrakt. Det var en tuff period i min karriär, för som fotbollsspelare vill man bara spela. Men under den här tiden var det omöjligt. Hade du kunnat göra något annorlunda? – Nej. Jag ångrar ingenting. Det var de som agerade dåligt gentemot mig. Väldigt, väldigt dåligt. Jag hade aldrig skapat några problem för klubben innan detta, så de borde hanterat situationen annorlunda. Det var bara bullshit allting, om jag får säga så. Var du öppen för att spela även efter att flytten spruckit? – Ja, jag sa aldrig att jag vägrade spela. Visst, jag var arg på klubben för det som hade hänt, men jag ville hellre spela än att bara träna med laget och sitta på läktaren under matcherna. Problemet var inte med tränaren heller, utan den ryska presidenten. Det var han som vägrade låta mig spela. Du vet hur ryssar med makt och pengar kan vara, de är komplicerade. Det märks att situationen har varit känslig för Vá. Han pratar fort och gestikulerar vilt när han förklarar turerna. – Min tränare försökte prata med presidenten för att lösa situationen, men han lyssnade inte. När ett halvår passerat och jag inte gjort en sekund den säsongen försökte han tvinga mig att förnya mitt kontrakt i januari. De försökte verkligen pressa mig. Men det fanns inte en chans att jag skrev på då. Det handlar om respekt. Stolthet. Jag respekterade dem, men de respekterade inte mig. Det måste ha varit ett svårt år för dig? – Det var väldigt svårt. Mitt stöd under den här tiden var min familj. Jag hade min fästmö som jag bodde med på Cypern och jag pratade ofta med min familj hemma i Angola. Hade jag varit ensam under den här tiden hade det varit ännu tuffare. Nu fick jag bara se till att jag var i så bra form som möjligt. Jag tränade hårt under det här året. Efter Pafos flyttar du till Apollon Limassol som precis vunnit ligan. När visade de intresse? – De ville köpa mig redan i januari under säsongen jag inte fick spela. Men som vanligt, presidenten ville inte samarbeta. Han sa nej till Apollon direkt. Jag visste att han skulle göra det, jag började inte ens hoppas på att det skulle lösas. De hade kunnat få pengar för mig, men de föredrog att låta mig sitta ut mitt kontrakt. De har så mycket pengar att det inte spelar någon roll. Det är den rikaste klubben på Cypern. Vá har nu pratat länge om situationen i Pafos och varför det blev som det blev. Till slut kan han inte göra annat än skratta åt eländet. – Det var så konstigt allting. Presidenten var som min pappa när jag kom till Cypern, sen blev det såhär, säger han och slår ut med armarna. Bråkade ni ordentligt någon gång? – Nej, han var alltid trevlig mot mig när vi sågs. Men med min agent bråkade han. De kunde ha långa och heta diskussioner, men då var jag inte med. Däremot försökte han spela fult och säga saker som att ”lite inte på din agent” och ”din agent vill inte ditt bästa, lyssna på mig”, och sånt. Någon lösning hittades aldrig, utan Vá fick snällt vänta på att kontraktet med Pafos gick ut sommaren 2022. Då skrev han på för Apollon Limassol. Tiden i de regerande cypriotiska mästarna blev dock inte långvarig. – Jag skrev på ett treårskontrakt men lämnade efter bara en säsong. Det var inte för att det gick dåligt, det gick helt okej. Inte jättebra, men helt okej. Men när jag var på semester i Portugal i somras så ringde min agent och berättade att Djurgården är intresserade. Vad visste du om Djurgården då? – Ingenting. Men jag började kolla upp info om klubben. Min agent skickade ett Youtubeklipp på supportrarna som sjöng under en match, och berättade hur framgångsrika de varit de senaste åren. Jag trodde att han skojade. Jag sa bara att ”wow, det är nu jag blir fotbollsspelare på riktigt”. Det här är en storklubb, om det här är på riktigt måste jag gå dit, tänkte jag. Sen har jag spelat med Godsway Donyoh som är en nära vän till mig och som spelat i Djurgården tidigare. Honom pratade jag också med. Vad sa han? – Han sa ”broder, om du får chansen att gå dit måste du gå dit”. Sen fortsatte han berätta om hur otroliga supportrarna är, hur bra arenan är, hur familjär klubben är, hur bra landet är och massa annat. Han gjorde mig säker på att det var rätt val. Det låter som att du bestämde dig ganska snabbt när chansen kom? – Ja, ja. Direkt. Jag sa det till min agent, jag behöver inte ens tänka igenom detta. Bara lös det. Som uppvuxen i Angola och boende på Cypern de senaste åren, tror du att det svenska klimatet kommer bli tufft för dig? – Nej. Jag föredrar till och med att spela fotboll i kallt väder. Man blir inte lika trött. Och vad det är för väder när jag är ledig bryr jag mig inte om. Det är inte som att jag behöver bli brunare, säger han samtidigt som han skrattar och pekar på sin underarm. I fyra veckors tid har Vá varit i Djurgården, och han understryker att han trivs bra. När han ombeds nämna vilka han klickat bäst med nämner han nästan halva truppen, och landet Sverige kan han inte sluta prata gott om. När vi precis innan intervjuns slut glider in på spelmässiga detaljer berättar han att han gärna utgår från kanten men vill söka sig inåt i plan, han vill ha frihet. Och det kommer han få här, menar han. Men trots att allt är så perfekt på pappret har debuten fått vänta. Någon stress finns det dock inte hos angolanen. – Det är normalt att det tar lite tid att anpassa sig till ett nytt lag. Jag var inte på samma fysiska nivå som spelarna här då de var mitt i säsong och jag kommer från ledighet. Jag kan bara träna på och lära mig sättet tränarna vill spela på. När coachen tycker att jag är redo kommer jag vara redo. Vi hade ett bra möte innan detta där de sa att de gillade hur jag presterat på träningarna senaste tiden och att jag inte behöver oroa mig över något. De sa att min tid kommer komma. Känner du likadant? – Ja, jag känner likadant. När jag får chansen kommer jag vara redo att visa Djurgårdssupportrarna vad jag går för.

Följ Fotboll Sthlm i sociala medier

Create a free account, or log in.

Upgrade your subscription