Ingen har gjort fler allsvenska matcher för Djurgården än Sven Lindman från Dorotea. 

I dagens lucka hittar vi en guldhjälte från 1966, som njuter av dagens DIF och önskar sig ett slut på kriget i Ukraina.

Annons

Namn: Sven Lindman
Född: 19 april 1942
I Djurgården: 1965 – 1968 samt 1969 – 1980.
Meriter: Flest allsvenska matcher någonsin i Djurgården (312). Svensk mästare 1966 med DIF, österrikisk cupmästare 1969 med Rapid Wien.

Var bor du?
– Jag bor i Tynnsjö i Dalarna. Jag bodde länge i Karlstad, sen har jag bott här i fem år.

Familj?
– Nej, jag är ensam. Min fru har gått bort.

Vad gör du?
– Jag jobbar fortfarande. Till yrket är jag naprapat.

Vilken roll spelar fotbollen i ditt liv?
– Jag följer ju den hela tiden. Mest Djurgården, men jag kollar när det är VM, det är klart. Jag försöker se så mycket som möjligt. Jag är väldigt intresserad av all sport, men mest av fotboll.

Vad har du för andra hobbies?
– Jag jagar och fiskar. Jag är norrlänning, så det har jag från barndomen. Mest tycker jag väl om fiske på somrarna, men jag kan väl meta lite på vintern, pimpla lite. Så jag har andra intressen förutom sport.

Vad är ditt bästa minne från karriären?
– Guldet 1966 var väldigt speciellt. Jag kom ju till Djurgården från Lycksele 1965 och spelade de två sista matcherna den säsongen, innan jag fick vara med och ta guldet 1966. Det var ganska fantastiskt. Det är väl det jag minns bäst. Det är det största som hände i karriären.

– Djurgården 1966 var ett fantastiskt lag. Det roliga var ju att vi var så många nya, vi kom från olika orter och ingen trodde på oss egentligen, ingen räknade med att vi skulle vara där uppe i toppen. Styrkan vi hade var att vi var så sammansvetsade. Vi kunde gå hur långt som helst med viljan. Det visade vi sista matchen mot Norrköping när vi vann guldet. Vi var ett kamratgäng som gav allt för varandra.

Du gjorde väl mål i den matchen? 
– Jag gjorde första målet på en frispark i slutet av första halvlek. Det var 1–0, sen vann vi med 3–0. Det var på Råsunda med över 40 000 på läktarna. Det är ett härligt minne, naturligtvis.

Från vänster: Sven Lindman, Conny Granqvist, och Claes Cronqvist efter 4–0-segern mot AIK 1968.

Hur var det att vara fotbollsspelare på 60-talet? Blev man igenkänd på stan?
– Ja, ja. Oh ja. På den tiden hade vi sponsorbilar, vi körde i Djurgårdens Opel Skoda, med tröjnumren på. Vi var verkligen välklädda! Dit vi åkte blev vi igenkända. Det var fantastiskt att spela i Djurgården, framförallt när det var derbymatcher. Då var det som att hela Stockholm pratade om en. Nyligen fick jag ett diplom av Djurgården, jag valdes in i Hall of Fame, och då var jag i Stockholm och hämtade det. Det var på matchen mellan Djurgården och Göteborg. Det var ganska roligt, faktiskt. Jag stod där på läktaren och väntade på att få gå ut på plan och ta emot priset, när jag hör en äldre herre ropa ”hej Sven!”. Han berättade hur han beundrade mig när jag spelade, och sa att jag skulle veta hur nervös han var inför varje derbymatch, ifall jag skulle bli sjuk. Det var härligt att höra.

Det måste vara fint att vara ihågkommen på det sättet. 
– Det är ju glädjande. Det är som med priset från Djurgården, det är hedrande. Ett tecken på att man har gjort något bra, i alla fall.

Värsta minnet från karriären?
– Alla förluster mot AIK var de värsta, men de var inte så jäkla många. Ett minne var mina dueller med Roffe Zetterlund, vi var mittfältsmotorer i respektive lag. Då var det tuffa matcher när vi möttes, men en match var speciell. Zetterlund sprang igenom vårt mittfält och gjorde mål. Då blev jag väldigt besviken, men han var duktig, så okej då.

Vad är märkligaste minnet från karriären?
– Kanske 1966, i näst sista matchen mot Göteborg. Då var jag inhoppare så att säga, och kom in när vi låg under med 4–2. Jag gjorde de två sista så det blev 4–4, och det räckte för att matchen mot Norrköping skulle bli direkt avgörande. Det var lite speciellt. Jag hade ju olika positioner, mittfält, forward och backlinje. Jag var allround. Men det är klart, jag hade 15 år på mig att lära mig nya positioner. När jag slutade var jag mittfältare igen, och det var också lite märkligt, för i min sista match mötte vi Norrköping på Stadion, och då gjorde jag också mål. Det var lyckat.

Tror du att någon kommer slå ditt rekord?
– Nä, jag vet inte vem som är närmast. På min tid spelade vi mycket mindre matcher, det var bara 22 matcher per år, nu är det 30 i Allsvenskan. Nej, det blir nog svårt, man måste spela i åtminstone tio år för att klå det, det är inte många som är så trofasta nu. Men det skulle inte göra mig något om någon slår mitt rekord. Då får man gratulera och bli god tvåa.

Vem är den bästa lagkamraten du har haft?
– Vi hade ju flera som höll ihop i gänget. Claes Cronqvist, Tommy Berggren, Kay Wiestål, Janne Grönman, Willy Gummesson… Vi var många som var ett troget gäng. Om vi gick ut och dansade efter matcherna kunde vi vara sex eller sju spelare. Nu har många av dem gått bort, vi är inte så många kvar av 66-gänget. Det är ju Conny Granqvist, jag och Inge Karlsson.

Saknar du dina lagkamrater? 
– Jo. Jo. Det är klart. Åldern tar ju ut sin rätt, men jag är fortfarande pigg och alert och hoppas vara kvar ett tag till! Jag är 80, men frisk, jobbar fortfarande och håller igång. Då kan man följa Djurgårdens framgångar, de har varit duktiga sista åren. Synd att de inte lyckades helt i år, men det blev en bra säsong.

Vad tycker du om dagens Djurgården?
– De har gjort det bra. Men det var väldigt många matcher, i och med att laget var med i cupen i Europa. Det slet väl väldigt hårt. Har man mycket täta matcher tar det på orken, man blir sliten och kanske inte presterar som man ska. Som med Degerfors borta och såna konstiga matcher. Mjällby hemma, då var ju säsongen i princip klar, men ändå. Det gäller att ha en bred trupp och att ha lite flyt när man möter olika lag. Men över hela året gjorde de det bra.

Följer du laget på plats?
– Jag har sett de flesta matcherna på tv, men jag har varit där och hämtat Hall of Fame-diplomet. Då fick jag se matchen mot Göteborg. 3-0 till Djurgården!

Vad önskar du dig i julklapp?
– För mig själv önskar jag inget speciellt, säger Sven Lindman efter ett långt, roat skratt. Men jag önskar att det här eländiga kriget i Ukraina kunde ta slut och att världen kunde bli bättre. För den är fruktansvärd just nu, med allt krig och dödande.