Bra för svensk fotboll, sa ni.
Ursäkta en fråga.
Vad fan hände egentligen?
[the_ad_placement id=”under-ingress-djurgarden”]
Pang, bom, krasch. Här hade Bosse Andersson längtat sedan den 2 november och så var det över innan det ens börjat. En chans fick de svenska mästarna den här coronasäsongen och vi konstaterar att Sverige står utan representant i den finaste klubbturneringen i Europa för femte året i rad. Det i sig är inte så anmärkningsvärt. Innan dess gick Allsvenskan 13 år i rad i väntan på att någon skulle upprepa det som Helsingborgs IF lyckades med när Sven Andersson gick åt rätt håll och stoppade Alvaro Recobas straff. Det som var blåvit vana på 1990-talet och som togs i mål av AIK blev omöjligt på 2000-talet. Så kom Markus Rosenberg hem och Malmö FF sprang sig hela vägen in i Europaeliten två år i rad. Vi är nu halvvägs in i det sjätte året sedan Emil Forsberg, Markus Rosenberg och Magnus Eriksson sköt Allsvenskan till en ny nivå. Tog oss hela vägen till … ja, till vadå egentligen?
Ni minns säkerligen debatten där och då, men bara utifall att ni tycker nostalgi är för historienördar, tillåt mig att friska upp era minnen. Hos mig är det nämligen väldigt starkt. Inte minst med tanke på det där blogginlägget som Robert Laul skrev. Men vi tar det från början.
När Emil Forsberg bjöds på den där reduceringen på bortaplan i det första mötet med Red Bull såg det helt plötsligt ut som om MFF hade en verklig chans att nå turneringen som den tyska duon Klaus Hempel och Jürgen Lens uppfann. Miljonerna hägrade och konkurrenternas läktarsångare fruktade det som var på väg att ske. De såg framför sig en en himmelsblå dominans på hemmaplan under vilken övriga lag endast kunde klättra på varandra i försöken att åtminstone nå näst högsta trappsteget. Ingen som förstår det allra minsta om hur supporterskap fungerar hade några som helst problem att greppa den logiken. Enter, fotbollsjournalisterna.
En efter en tävlade dessa förnuftiga herrar (jo, det var nog mest herrar) i sina försök att förklara att detta faktiskt skulle vara bra för svensk fotboll. Det var trickle down-effekt, landslagslyft och rankingklättring, för att nämna några saker. De hade inte särskilt mycket att backa upp detta med i form av siffror, fakta eller historik från andra ligor jämförbara med vår egen, men likväl var de säkra på sin sak och de där känslostyrda säsongskortsdårarna som kommer i alla möjliga och omöjliga färgkombinationer förstod det bara inte.
Jag dristade mig att skriva ett lätt raljant blogginlägg om detta för Expressen. Jag satte rubriken ”Braaa fööör sveeensk foootbooooll. Jag skrev: ”Att kräva att ett fan ska se till den större bilden är att visa extremt lite förståelse för vad supporterskap är. Inte ens de som viskar kan ju presentera en skarp version av den där större bilden.”
Jag konstaterade också att det kanske kunde vara bra för svensk fotboll. Att det var möjligt att det skulle bli så som visionärerna bakom de professionella tangentborden tyckte och trodde, men att det som sagt inte fanns några som helst bevis för detta.
Svar kom och det i en än mer raljant ton. Robert Laul på Aftonbladet valde till och med att bunta ihop mig och Elena Lövholm (och bara för tydlighetens skull, jag hade varken då eller nu något emot att buntas ihop med Elena som är en strålande journalist), då på SVT, tror jag, nu på Nerikes Allehanda. Han kallade oss ”firma Sjöholm & Lövberg” samt ”Maffiabevakarna.” Det sistnämnda presenterat som tesen att vi var fega och endast ville skriva sådant som tilltalade supportrarna, (eller maffian, antar jag?) och inte det vi egentligen trodde. Eller kanske till och med visste. Vi gick alltså emot fakta för att blidka våra läsare. För lajks. Sådant skulle aldrig en sådan sanningsriddare som Robert Laul göra.
Nej, han hade sin vision klar och presenterade den för sina läsare och för oss fegisar.
”Jag drömmer om en framtid där svensk fotboll har två lag som varje år kvalificerar sig för Champions Leagues gruppspel. Det är olika lag. Det kan vara Malmö FF, det kan vara AIK, det kan vara Elfsborg och det kan vara IFK Göteborg eller Helsingborg. Samtidigt har vi ett par tre lag som kvalificerar sig för Europa Leagues gruppspel och till och med når kvartsfinaler. Det kan vara någon ovanstående, eller det kan vara Häcken, Kalmar eller Djurgården. Kanske Hammarby på sikt.
Vi har förutsättningarna om vi arbetar konsekvent och tålmodigt. Svensk fotboll har bara varit proffessionaliserad i 15-20 år.
Det skulle öka fotbollens ställning i Sverige, allsvenskan skulle attrahera dagens tv-spelsförstörda generation på ett annat sätt. Vi skulle behålla våra talanger längre, supportrarna hade haft samma täta och jämna serie att älska och hata, och varje höst internationella stormatcher som vattendroppen i whiskyn.
Om min vision ska bli sann måste det börja någonstans. Jag hoppas att det börjar med Malmö FF på onsdag.
Ett skott, ett mål, för svensk fotboll.
Mer krävs inte, svårare är det inte.”
Han hade givetvis rätt i att det måste börja någonstans. Det måste det alltid. En gång i tiden började det med Klaus Hempel och Jürgen Lens, ja och Lennart Johansson. Sedan började det med IFK Göteborg. Nu var det Malmö FF:s tur att börja något. Det lyckades. Inte bara ett skott. Tre skott. Året efter var det dags igen. Två raka slutspel, 200 miljoner på banken och sex år senare står vi här. Djurgården försvann i Ungern. Det blev gulaschsoppa av hela grejen.
I ett mycket intressant inlägg här på Fotboll Sthlm berättar Lennart Hedstigen om hur det egentligen ser ut för svensk fotboll, att siffrorna ”ljuger” lite grann i jämförelse med Danmark, en liga som många av bra för svensk fotboll-ivrarna då tog sikte på, som ligger på plats 13 i Uefas ligaranking jämfört med 21-placerade Sverige. Nej, Danmark är inte bättre än Sverige, konstaterar Hedstigen. Det är inte heller så att Sverige egentligen är lika bra som Danmark. Snarare är vi ungefär lika dåliga, eller hur man nu vill uttrycka sig. En överprestation en Europasäsongen av Danmark blev ett rejält lyft för Superligaen, men annars har vi tagit lika många poäng de senaste åren. Eller lika få snarare och jag bara undrar, vad fan hände egentligen? Vad med era visioner och löften om hur bra det skulle vara för svensk fotboll?
Här är vi nu. Mycket kan ännu hända i Europa League. Fyra lag har chansen att gå in i den turneringen och skulle det ske … forget about it, som Donnie Brasco skulle säga. Saken är den att det aldrig var min poäng. Robert Laul läste mitt inlägg som fan läser bibeln, så låt mig nu, i jakten på alla de där maffialajksen, vara väldigt tydlig.
Allsvenskan kan vara den femtonde bästa ligan i Europa, den tjugofemte bästa ligan i Europa eller … ja, välj själv. Det spelar ingen roll. Supportrarna går inte till Friends, eller Tele 2 eller Falcon Alkololfri Arena för att se Cristiano Ronaldo. De kommer för att se Jesper, Christoffer, Isaac och Stefano. De bryr sig inte om Messi, de bryr sig om Per och Anthony.
SM-guld är målet för många. Den drömmen räcker långt. För andra är det att inte åka ur.
Självklart vill AIK:s supportrar se AIK i Europa. Djurgårdens vill se Djurgården där. Malmö FF:s vill se sitt lag nå Champions League igen. Men inte för att allsvenskan ska klättra på någon ranking eller för vad det kan betyda för landslaget i förlängningen, utan för att de håller på AIK. Eller på Djurgården. Eller på Malmö FF, eller vilka färger deras hjärtan än har.
Det finns ingen längtan efter att ha något läsk-lok som ska dra de övriga mot världstoppen, som vissa 51-procentshatare tycks tro. Om en Markus Rosenberg kommer hem och gör sina fyra, fem sista säsonger är är det mer än nog. Om en Jonas Olsson avslutar sin karriär här duger det fint. Om en Tarik Eyounoussi mellanlandar här är det alldeles tillräckligt.
Allsvenskan har människor som jobbar för att serien ska bli bättre. Jag har full respekt för det arbetet. Sportchefer, tränare, spelare och andra är proffs. De vill nå så långt det är möjligt och fansen hänger givetvis på, men inte till vilket pris som helst. Själen ska med, annars får det vara. Ståplats, passion, hemma, nära och en historia som i många fall sträcker sig upp mot och förbi hundra år.
Nu befinner vi oss mitt i en helt ny verklighet. Djurgården försvann till ljudet av tystnad. Det suckades framför datorer och tv-apparater. Det twittrades besviket och forumrasades. Som sig bör. På andra håll var det skadeglädje. Som sig också bör. Vi kom aldrig så långt som till någon debatt om vad som är bra för svensk fotboll den här gången. Vi hann inte. Skönt det, kan jag tycka.
Jag har inga problem att erkänna att jag hade helt fel den där gången. I mitt raljanta inlägg bjöd jag också på en framtidsvision av ett allsvenskt tips. Ett där jag placerade Elfsborg som tvåa i serien. Tvåa efter hopplösa MFF som var på väg mot sitt åttonde raka guld. Herregud, jag satte till och med ett maratonlopp på att Malmö skulle springa hem serien 2015. Sedan hände IFK Norrköping och så blev det jag som sprang i stället. 2018 hade vi AIK, 2019 Djurgården. Kanske blir det av i år. Malmö FF leder trots allt och ser ruskigt starka ut. Ja, och så ligger Elfsborg tvåa. Tänk så det kan bli.
