Jag släppte taget.
Gav upp hoppet.
Nu står vi här till slut och vet ingenting om någonting och det finns något oerhört vackert över det.
Välkommen tillbaka, älskade Allsvenska.
Nu är du mer dig själv än någonsin förr.
[the_ad_placement id=”under-ingress-generell”]
När Mathias Karlsson, redaktionschef på Eurosport.se tvingade in mig på Twitter var det för att jag skulle nå fotbollsmänniskorna jag skrev för på sajten. Själv var jag tveksam till mediet, men det var inte mycket att be för. I dag har jag tydligen slängt i väg sisådär 32000 tweets. Det säger säkert någonting om någonting och jag är långt ifrån övertygad om att Karlsson gjorde mig en tjänst där och då, men på Twitter ska man finnas när man tillhör den värld jag trots allt verkar i. Majoriteten av dessa osannolikt många, korta funderingar har handlat om fotboll. Så kom corona. Covid-19. Den stora pandemin, livet handlade plötsligt om döden mer än något annat och fotbollen drunknade i en verklighet bortom det alltför frekvent återkommande Bill Shankly-citatet.
Till slut gav jag upp tanken på att det skulle bli någon allsvenska i år och vände blickarna västerut. Donald Trump har varit mitt fokus den här våren. Egentligen sedan innan han valdes har jag fascinerats över hur denne mobbare med clown- och snömossyndrom lyckats nå dit han nått, men den här våren har varit exceptionell. Så jag har ofta hamnat där. Jag har givetvis läst och funderat över sakernas Allsvenska tillstånd eftersom mitt grundintresse är så stort, men då jag var övertygad om att vi inte skulle få någon fotboll la jag ingen större analyskraft på rapporter om skador, värvningar eller hopp om återkomster.
Det visade sig dock att jag hade fel. Ja, inte om clownen, men om Allsvenskan. Den står där igen och när jag skriver detta är det mindre än ett dygn kvar till dess att serien sparkar i gång. Jag ligger efter således. Det finns detaljkunskaper som måste införskaffas. Nu tror jag att det spelar mindre roll. För vad vet ens den som vet allt? Svaret är – hävdar jag – ingenting.
Vi går alltid in i en seriestart med svajig tro på vår tro. Få såg Djurgården komma i fjol. Ingen tänkte ens tanken IFK Norrköping 2015 och 2009 var det väl bara Mikael Stahre som såg styrkan i kaoset. Om ens han. Exemplen är många och mer än något annat är det faktum att MFF inte fullständigt dominerat den här serien sedan 2014 en osannolik skräll.
Vi är med andra ord vana att tippa galet. Det finns alltid positiva och negativa skrällar och i en serie så jämn som den vi älskar är det mesta möjligt.
Ändå. Ändå står vi nu inför något som inte liknar något annat.
Vad har det gjort med trupperna att världens längsta försäsong blev dubbelt så lång som vanligt? Hur har fysiken påverkats? Psyket? Vad betyder avsaknaden av träningsmatcherna? Hur kommer ekot från de tomma läktarna påverka spelarna? Vad gör tystnaden med domarna? Får fem byten någon betydelse? Vilka gynnas av det täta matchandet? Vad har hänt med Hammarbys toppform? Vad har hänt med AIK:s nya spelsystem? Har någonting alls hänt med Djurgården? Är shejken av Abradan Östersunds nya sponsor och kommer Jon Dahl Tomasson intervjuas på engelska?
Jag skulle kunna ställa en miljon frågor och inte vara närmare ett svar än Donald Trump är på frågan om vad han tänker om … om någonting.
Allsvenskan boir sig inte lik i år. Det vet vi. Det kan vi slå fast utan att behöva tveka en sekund. Det är en – speglad i artisteriet som pågår i de stora ligorna – fotbollsmässigt medelmåttig serie. Den är dock inramad i ett evigt levande konstverk. Inramad i världsklass. Där finns en passion omöjlig att kopiera på konstgjord väg. Ingenting kan ersätta sjungande, dansande, brinnande läktare. Nu måste spelet stå på egna fötter mitt i något som väl låter som en polisiärt utopi. Det ska hanteras av oss alla, på ett eller annat sätt.
Själv föreställer jag mig att mina ord blir mer blodfattiga i den sterila miljön. Nåväl. Slut på självförhärligandet och tillbaka till sporten.
För samtidigt är ju Allsvenskan sig mer lik än någonsin. Mer omöjlig att tippa än någonsin. Mer omöjlig att förstå på förhand än någonsin. Allt vi vet är att vi ingenting vet. Det finns något vackert över det.
Och det gäller inte bara oss vid sidan.
Nu kliver spelare och ledare innanför tvivlets vita linjer, domarna blåser i pipan och hur det än känns, låter och ser ut är Allsvenskan faktiskt tillbaka. Det är något att vara tacksam för och glädjas åt i en värld där alltför mycket har handlat om sorg och saknad. Låt bollen rulla.
