Ingen spelare har förbryllat mig som Oscar Linnér.
Nu lämnar han Allsvenskan.
Kanske för att bli den målvakt han borde vara.

Rekordguld. Längst bak i det starkaste försvar som skådats sedan det AIK som överraskande inte vann guld 19 år tidigare. Starkare än i det AIK som överraskande vann guld 20 år tidigare. Klubbmärket som för alltid färgar kroppen. Uppvuxen på läktaren, med sångerna inbäddade i minnet. Mängder med nollor, mängder med räddningar, mängder med segrar. Allt detta och ändå är det svårt att upptäcka de svartgula tårarna. Det hörs väldigt lite supporterklagan. Okej, möjligen när det gäller priset, eller klassen, som transfern faller inom, men den omedelbara saknaden tycks nästan utbytt mot en slags lättnad och möjligen viss spänning inför en dansk som väldigt få har någon som helst koll på annat än vad som går att läsa sig till.

Oscar Linnér skriver vackert om de känslor han har för klubben han nu lämnar och allting känns äkta i det han uttrycker. Han behöver inte tänka på någon annan när han kysser märket på tröjan. Han har AIK-DNA. Allt detta och mer och ändå försvinner han bara ut i någon slags Ebenezer-skugga när ryktet om mittfältsdansörens återkomst förstärks samtidigt som jag skriver dessa rader.

Visst, jag ser alla svartgula Instagramhjärtan där under inlägget och det är klart att kärleken får ta plats en sådan här dag, den tycks dock främst föräras supportern Oscar, inte målvakten Linnér. Jag kan ha fel, gudarna ska veta att det tillhör vanligheterna, men jag har alltid upplevt att han tvingats kämpa för sin status så snart domaren blåst i pipan. En ny nolla, jubel, uppskattning och sedan började det om igen.

Kan det verkligen bara vara Braga? Är det hela förklaringen? Eller ligger det djupare? Visa mig den målvakt som inte gjort tabbar. Visa mig den forward som inte missat öppet mål. Visa mig den back som inte slagit en galen bakåtpass. Per Karlsson var bara en osannolikt omständlig Keisuke Honda ifrån att snubbla bort Bragdens Mamma i Moskva.

Kanske är det något annat. Kanske är det det där som har förbryllat mig med Oscar Linnér ända sedan han klev upp på den Allsvenska scenen i den eventuellt största tröjan, sett till press, en ung målvakt kan dra på sig inom landets gränser. Hans uppsyn. Han kunde se fullständigt livrädd ut samtidigt som han ändå agerade på ett helt annat sätt. Han kunde flyga upp till sina kryss för att i närbilden som följde se ut som om han själv undrade vad det var som hände. Han kunde iskallt vänta ut ett friläge och mirakelrädda för att frysa fast på linjen i samband med den efterföljande hörnan. Han kunde stå längst bak i ett lag som vann SM-guld och hålla fler nollor än man orkar räkna och ändå se ut som någon det inte går att lita på att vakta ICA-kassen.

Fotbollen har en inneboende orättvisa och aldrig är den tydligare än för en målvakt. Det här är en gammal sanning och jag behöver inte upprepa den, men det är svårt att förstå hur lite uppskattning Oscar Linnér får när hans svartgula gärning nu tar slut, eller åtminstone en paus.

Han lämnar för en helt annan miljö. En på många sätt tuffare och det ska bli oerhört intressant att se hur han klarar av den. I AIK reste han sig efter varje motgång och kom tillbaka starkare. Han stod upp för sig själv och för sitt lag. Gör han om den bedriften kanske han blir den målvakt han borde bli. Den som utmanar Robin Olsen. Den som en dag får AIK-fansen att drömma om en återkomst. För just nu tycks de vara mer upptagna med den där dansken. Ja, och Ebenezer Ofori. Men visst, det där sistnämnda har jag full förståelse för. Men det får vi återkomma till en annan gång.

Foto: Bildbyrån