Affärer med afrikanska spelare har de senaste åren blivit allt viktigare för allsvenska klubbar.
I Nigeria har Hammarby börjat göra ett namn för sig, och i januari anlände inte mindre än fyra nigerianska 18-åringar på lån med köpoption till Stockholmsklubben.
Fotboll Sthlm lärde känna en av spelarna: Olatomi Alfred Olaniyan, alias Agüero.

Text: Viktor Asp
redaktion @mytenfanzine.se

2018 bestämde sig Hammarby för att rikta in sin scoutingverksamhet på två delar av världen: Brasilien och Västafrika. Från det första landet hämtades Neto Borges, Zé Vitor och Jean Carlos de Brito in. Den förstnämnde såldes till KRC Genk, den andre spelade en säsong med IK Frej, den tredje visste inte Stefan Billborn var han befann sig efter träningsmatchen mot IFK Norrköping i februari 20211 . I jämförelse med Brasilien har Afrikaspåret burit mer frukt: därifrån har Hammarby värvat bland andra Odilon Kossounou och Joseph Aidoo, två av klubbens genom tiderna största försäljningar.

Hammarby är inte ensamma om att intressera sig för Västafrika. Under de senaste tio åren har de tre allsvenska Stockholmslagen sålt afrikanska spelare för över 300 miljoner kronor. För allsvenska klubbar är Västafrika en lockande marknad: pengarna räcker långt och spelarna är ofta utbildade i akademier. Dessutom slipper man konkurrens från klubbar från större ligor. FIFA:s internationella transferregler förbjuder nämligen kontraktskrivning med 18-åringar från Afrika, och därmed försvinner möjligheten för afrikanska spelare att bli home grown. Kapitalstarka europeiska klubbar väljer därför hellre att avvakta när det kommer till värvningar av afrikanska talanger, men fotbollsföreningar i Europas 22:a bästa liga kan inte unna sig den lyxen.

Hammarbys chefsscout Mikael Hjelmberg:
– Det där med västafrikanska spelare gäller egentligen hela Skandinavien. Det finns flera afrikanska spelare i Danmark och Norge som gör det bra. Om man ska rekrytera unga spelare är det rent sportsligt ett bra steg från Afrika till Skandinavien. Det är ofta en passande nivå för de som kommer, och gör de det bra kan studsa vidare.

Den första resan till Västafrika gjorde Hammarby 2014 tillsammans med agenten Patrick Mörk. Då gick flyget till Ghana där Stockholmsklubben för första gången såg Joseph Aidoo. Sedan dess har resorerna blivit fler och kommit i tätare intervaller.
– Vi har blivit ett etablerat namn i västafrikansk kontext. När akademierna vet att Hammarby kommer på besök ser de till att arrangemangen håller högsta klass. Och sedan är det en massa spelare som vill visa upp sig, för de vet att vi gör ett bra jobb med omhändertagande och förädling av talanger som kommer, säger Mikael Hjelmberg.

Att identifiera en talang som Joseph Aidoo eller Akinkumi Amoo är förhållandevis lätt. Men att ta en ung västafrikan till Stockholm och få honom att trivas är mer komplicerat. För de västafrikaner Hammarby värvar handlar det om att anpassa sig till ett nytt land, ett nytt språk och en helt ny fotbollskultur.

Mikael Hjelmberg:
– Vi jobbar stenhårt med att få våra offensiva spelare att förstå helheten. Att skapa en förståelse för att det defensiva arbetet också är viktigt. När jag såg Amoo i Nigerias ungdomslandslag kunde han gå och vila när laget inte hade bollen. I Hammarby är de taktiska genomgångarna på svenska, men sen går vi igenom de individuella instruktionerna på engelska för våra västafrikanska spelare. Ibland är det en fråga om språkförbistring. Men det viktigaste av allt för att de ska prestera, det är att de ska må bra och trivas i Stockholm. Om det borde du egentligen prata med Wadda om, han gör ett hästjobb.

Wadda heter Tamimi i efternamn och är Hammarbys players manager. Under hela sitt liv har Wadda följts av fotbollen. Som barn lärde han sig spela på sönderbombade gator i Palestina och efter att familjen flytt genom Jordanien och Syrien till Sverige följde fotbollen med till det nya landet. Som småbarnsförälder skrev han in barnen i Hammarby – det var mest av praktiska skäl, träningsplanerna låg nära och klubben kändes trevlig. Det blev början på en lång relation mellan familjen Tamimi och Hammarbys fotbollslag. Sonen Jonathan, numer i Degerfors IF, ska vara den enda som gått från Hammarbys P5-lag till A-truppen. Men Waddas känslor är inte odelat positiva när han ser tillbaka på sitt fotbollsföräldraskap.
– Det finns så många föräldrar där ute som vill att deras åttaåring ska spela i A-laget. Det spelar ingen roll vilket lag det gäller, jag ser dem på varje träning, de står och skriker åt sina barn att de ska göra saker på ett visst sätt. Efteråt får barnen bara höra det dåliga de gjort – varför tacklade du inte honom, varför dribblade du inte, varför sköt du inte? Det är ingen som sätter sig ned och frågar: “hur gick det idag?” I Hammarby har vi en regel om att föräldrarna inte får följa med och titta på träningarna, och det tycker jag är bra.

Wadda tar ett andetag och fortsätter.
– När jag ser de föräldrarna, då tänker jag på hur jag själv var när mina barn var små. Jag var så jävla hård. Jag var precis som de föräldrarna som står och skriker, det var fotboll dygnet runt hos oss. Varje middag: fotboll. Varje semester: fotboll. De fick aldrig höra vad de gjorde bra. Till slut fick jag gå hos psykolog. Om jag kunde vrida tillbaka klockan hade jag gjort allt annorlunda. Min yngsta dotter är tolv år och spelar fotboll, men jag har sagt att så fort hon vill sluta får hon sluta.

Som players manager har Wadda en roll som i mångt och mycket liknar en klassisk papparoll. I korta drag går hans jobb ut på att få vardagen att fungera för de utländska spelare som kommer till Hammarby, oavsett om de kommer från Västafrika, Brasilien eller Island. Det kan handla om att ordna wifi, skruva i en glödlampa, sköta kontakt med Migrationsverket och skjutsa Hammarbys spelare till träning. Eller om att åka till Skärholmen och handla mat.
– När vi har afrikanska spelare i Hammarby ser jag alltid till att ta med dem till Skärholmen. Där kan de känna sig som hemma. Det finns mat från hela världen och de hittar alltid någon afrikan de kan snacka lite med. De köper vad de behöver, sen fyller vi bagageluckan och åker iväg.
– Men du vet, de är jätteduktiga på att laga mat. Städning, tvätt och disk behöver jag lära dem, men de är jätteduktiga på att laga mat. En gång kom jag hem till två av dem och då stod alla i köket och lagade mat. De stekte ris och kyckling, hade någon fisk de tillagade i ugnen.

Det hörs i Waddas röst att han tar sin uppgift på allvar.
– De ska känna sig som hemma. Annars är det åt helvete. Det förstår man ju själv, de har rest över halva världen för att spela fotboll i ett främmande land och är bara 18 år. Om de inte trivs då är det förfärligt.

Bland de fyra nigerianer som Wadda nu har hand om har framförallt mittfältaren Olatomi Alfred Olaniyan utmärkt sig under Hammarbys försäsong. Mittfältaren har spelat tre matcher för Hammarbys nybildade samarbetsklubb STFF, under vilka han gjort tre mål.

Alfred:
– Inför första matchen mot Sollentuna var jag inte nervös. Jag ville bara komma in och spela fotboll. Sedan när jag kom in på planen kände jag att jag skulle få mina chanser, och jag tog dem när de dök upp. Det var riktigt trevligt att göra mål i debuten.

Hur är första intrycket av svensk fotboll?
– Det är väldigt tufft och fysiskt. Väldigt taktiskt. Men det är på bra nivå. Jag har känt mig utmanad i några av matcherna.

Alfred är fostrad i samma akademi som tagit fram Akinkunmi Amoo: Sidos FC från mångmiljonstaden Lagos. Sidos är något av en ovanlighet i nigeriansk fotboll. Klubben grundades 2017, har inget herrlag och dess emblem är Atlético Madrids med en vit kvadrat och klubbens namn. Arbetsättet bygger på att locka talanger från övriga Nigeria och utbilda dem i Lagos. Därifrån hoppas man kunna locka till sig intresse från europeiska klubbar. För Alfred råder inget tvivel om att det var ett klokt karriärsval att gå till Sidos FC.
– Sidos har ett stort scoutingnätverk över hela Nigeria. De skickar folk till andra städer för att hitta talanger att ta till Lagos. De upptäckte mig och Akin i Ibadan, och jag flyttade till Lagos när jag var femton.
Om du är en ung nigeriansk spelare är det bättre att gå till Sidos än en nigeriansk storklubb. Förr i tiden var vår liga stabil. Den höll europeisk nivå. Alla ville spela i Enugu Rangers eller Kano Pillars, men nu drömmer unga spelare om att gå utomlands så fort som möjligt.

Hur kom det sig att du valde Hammarby?
– De var på scoutingresa i Nigeria och blev imponerade av vad det såg från mig. Dessutom är ordföranden i Sidos god vän till Patrick Mörk, som blivit min agent. Han hade kontakter med Hammarby.

Hur var det att bo hemifrån vid en så ung ålder?
– Jag var van. Jag hade åkt på läger med klubblaget tidigare. Är man född i Afrika får man växa upp fort. Man får tuffa till sig, bli en man fast man nyss var en pojke.

Är det tufft?
– Det är tufft. Man måste vara tuff.

Under de första dagarna i Stockholm inkvarterades Bajens nigerianska kvartett – Olatomi Alfred Olaniyan, Miekam Womene Zuokemefa, Oluwatobi Samson Abimbola och David Akpan Ankeye – på hotell. Därefter har de fått två lägenheter i vilka de bor två och två. Alfred bor med David Akpan Ankeye, och lyfter Wadda Tamimi som viktig för acklimatiseringsprocessen.
– Wadda är jättetrevlig. Han tar hand om oss och kör oss överallt. Men jag har inte varit så mycket utanför lägenheten. Delvis på grund av corona, delvis på grund av vädret. Det är första gången jag ser snö, det är jag inte van vid. Men det är annorlunda. Mer organiserat.

På vilket sätt är det mer organiserat?
– Det finns en tunnelbana. Det har vi inte i Ibadan. Men det är en fin stad. En underbar stad.

Vad är din målsättning med de sex månader du kommer vara här?
– Jag vill bara göra det bästa av de här sex månaderna, och förhoppningsvis få ett kontrakt i slutändan. Jag vill bara utvecklas som spelare.

Hur beskriver du dig som spelare?
– Som en intelligent spelare. Jag utgår från mittfältet, men jag trivs med att följa med i anfallet. Jag är duktig på att slå passningar i rätt ögonblick. Jag trivs både som defensiv och offensiv mittfältare.

Hammarbys mittfältare Abdul-Halik Hudu kallades för Rooney under sin första tid i Stockholm. Är det en västafrikansk grej, att ni spelare får smeknamn?
– Jag tror att det där missuppfattas lite av er européer. Det är inte så att alla går runt och kallar mig Agüero. Agüero kom ifrån när jag spelade på gatan som liten och alla “skulle vara” en fotbollsspelare. Då ville jag vara Agüero och sedan dess har namnet blivit kvar. Men jag vet vem jag är. Jag är Alfred.

LÄS MER: ”Taket är extremt högt” – scouten om talanglagets alla värvningar