Som spelare var Joachim Björklund snabb och hård, men som tränare förespråkar han en mjukare linje. Fotboll Sthlm fick en lång intervju med den gamle landslagsbacken om Hammarbys taktiska förvandling, likheterna med 90-talets Blåvitt och sonen Kalles korsbandsskada.
Annons
Det finns två generationer Björklund i Hammarby numera. Inför säsongen anställdes Jocke Björklund, 47, som assisterande tränare och i augusti anslöt hans 19-årige son Kalle till a-lagstruppen.
Jag har tagit mig till Tele2 arena för att träffa Jocke, men går lägligt nog in i Kalle strax innan intervjun ska börja. Jag hör med Kalle om han vill skicka vidare en fråga till pappa, och får genast ett förslag.
– Fråga vem som var snabbast!
Så kommer Jocke ut från ett omklädningsrum. Han slår sig ner i en fåtölj, stoppar in två prillor under läppen och lutar sig tillbaka.
– Frågade Kalle det? Det behöver man ju inte undra. Pappa är snabbast så klart.
Han var inne på motsatsen.
– Haha… ja, om vi snackar dagsform, men inte om vi snackar om när jag spelade. Han är snabb, men jag var riktigt snabb.
Jocke ler belåtet, men blir allvarligare när han kommer på att han faktiskt är snabbast även för stunden eftersom Kalle är korsbandsskadad.
– Det är inte bråttom när det gäller Kalle. Det är nästa säsong som gäller vilket vi visste när vi tog hit honom.
Hur hanterar han det?
– Bra. Ingen vill vara skadad men han jobbar stenhårt och får bra hjälp. Det är inget som säger att han inte ska komma tillbaka starkare. Han har en bra mentalitet.
Vad ser du i honom?
– Han är en bra, lovande mittback. Han har spelat seniorfotboll de två senaste åren (i den spanska fjärdedivisionen) och har varit med i U19-landslaget. Vi får hit honom gratis så det känns som en bra deal för Bajen. Sedan får vi se hur det går.
Hur är det att ha sonen i laget?
– Än så länge har jag inte haft det på riktigt. Den dagen den sorgen… eller den glädjen rättare sagt. Risken är att det blir lite svårare för honom att komma in i laget, men det ska nog gå bra.
Du tänker att man riskerar att bli hårdare mot sin son än mot andra spelare?
– Ja, det brukar vara mer så än tvärtom. Men jag hoppas att vi i tränarteamet kan vara helt objektiva.
Har du bollat frågan med några av dina gamla landslagskompisar, Jonas Thern och Henke Larsson till exempel?
– Nej, det har jag inte. Men jag har ju haft både min pappa (Karl-Gunnar Björklund i Brann) och morbror (Tommy Svensson i landslaget) som tränare själv, så jag hoppas kunna hantera situationen.
Var det tufft för dig då?
– Det var inte lättare i alla fall. Men i Brann var jag där före pappa blev tränare och hade redan etablerat mig. I landslaget tog Tommy ut mig… men det som är bra med fotboll är att man inte kan gömma något. Om jag inte varit tillräckligt bra för landslaget hade det synts direkt. Har du ett stort företag kan du säkert peta in en son, fru eller kusin någonstans och se till att andra täcker upp, men det går bara inte i fotbollen.
KVICK MITTBACK. Är Kalle, 19, snabbare än pappa var? FOTO: Hammarby Fotboll
Släkt eller ej – förtroendet från Tommy Svensson var orubbligt under hans tid som förbundskapten på 90-talet. Som 21-åring var Jocke ordinarie under hemma-EM 1992 där Sverige slog ut Frankrike och England på vägen till en semifinalförlust mot Tyskland.
Med tanke på Kalles ålder – har du reflekterat över hur ung du faktiskt var då?
– Ja, efteråt har jag gjort det, men då var det bara ut och köra. Jag var tidigt utvecklad, debuterade för Öster i Allsvenskan som 17-åring, var ordinarie i Brann som 18-19-åring och fick chansen tidigt i landslaget. Peter Larsson och Glenn Hysén la av efter VM 1990 så då öppnades en lucka samtidigt som det kom in en ny förbundskapen. Då fick jag och Patrik Andersson chansen.
Två år senare var Jocke lika given i VM-bronslaget där samspelet med Patrik Andersson nådde nya höjder. Även i klubblagen gick det strålande. 1993 hade han gått till IFK Göteborg som på den tiden inte bara dominerade i Sverige – de satte även internationella avtryck på ett sätt som känns fullständigt avlägset idag. 1994/95 vann Blåvitt sin Champions League-grupp före Barcelona, Manchester United och Galatasaray innan en förlust på bortamål mot Bayern München i kvartsfinalen satte stopp för den stora drömmen. Efter den säsongen flyttade Jocke till Serie A och Vicenza och därefter spelade han i tio år i Italien, Skottland, Spanien och England.
SYSTERSON OCH MORBROR. Jocke och Tommy Svensson i landslaget. FOTO: BILDBYRÅN
När de aktiva åren var över flyttade han med familjen till Valencia där klubblagskarriären hade peakat runt millennieskiftet. Jocke tog det stilla ett tag innan han började jobba som scout för Valencia och Spanien-expert i norsk och svensk tv. Men långsamt började lusten att arbeta med fotbollen på ett mer handfast sätt växa sig på. Jocke utbildade sig i Sverige och anställdes av Valencia som akademitränare. Genast kände han sig hemma.
– Jag märkte att jag hade saknat att tävla på riktigt, tävla varje dag. Adrenalinet som man får när man spelar är svårt är ersätta med något annat. Fotbollsvärlden är svart och vit och det har jag egentligen alltid gillat. Man får ett kvitto varje vecka på om det man gör funkar.
Sökte du bekräftelse?
– Jag tror inte det. Jag har väl inte djupanalyserat mig själv, men jag tror inte jag behöver synas på det sättet. Eller, jag behöver inte synas alls, särskilt inte här i Hammarby. Jag vill jobba hårt och hjälpa klubben att vinna.
Vad lärde du dig i början av tränarkarriären?
– Mycket. Ungdomsfotbollen är annorlunda jämfört med seniorfotbollen. Där måste utvecklingen komma först och resultaten sedan. Det behöver inte vara en motsats, de flesta vill göra både och, men där kan man inte ta några genvägar för att vinna på helgerna.
När Hammarby hörde av sig tvekade inte Jocke. Han visste direkt att han ville ta chansen, och flytten för familjen med fru och tre hemmaboende söner gick från östra Spanien till Stockholm.
– Vi var överens i familjen. Eller rättare sagt: vi som bestämde var överens. Killarna var väl inte jättesugna först. Men vi är vana vid att flytta runt. Har det fungerat tidigare kommer det förstås fungera med Stockholm också. Man går inte in med inställningen att det ska gå åt helvete, men om det skulle göra det så finns huset i Valencia trots allt kvar.
Du hade varit borta länge från Allsvenskan. Var det något som överraskade dig i början?
– Jag ska inte sticka under stolen med att jag hade luckor i kunskapen om spelarna i de andra lagen, men där kan ju Stefan (Billborn) och Pablo (Pinones-Arce) allt. Men jag hade ändå följt med så pass bra att det inte blev någon aha-upplevelse. Men det är klart att allt inramningen – arenorna, stämningen – har blivit otroligt mycket bättre.
Vad tycker du om konstgräset?
– På våra breddgrader har jag inga problem med det. Fotbollsvärlden är ganska konservativ men om alternativet är dåliga gräsplaner väljer jag konstgräset. Och det är viktig för träningsmöjligheterna på ungdomsnivå. I framtiden lär vi hamna någonstans mellan konst- och naturgräset.
På konstgräs hade du inte kunnat göra dina patenterade glidtacklingar?
– Det kan man visst, det bränner lite mer bara.
Men man kan ju inte glida så långt.
– Nej, det är inte som på en regnig gräsplan. I Norge var det ett lag, Fyllingen, som spelade på konstgräs, men jag gillade faktiskt det. Bollen gick fort och gled gärna iväg och det passade mig som var snabb. Då kunde jag ju slippa glidtackla alls. Sedan hur kroppen skulle ha pallat konstgräset i längden… det vet jag faktiskt inte.
TRÄNARTRIO. Pablo Pinones-Arce, Joachim Björklund, Stefan Billborn. FOTO: BILDBYRÅN
I Hammarby har Jocke, i egenskap av gammal försvarare, fokuserat mycket på lagets defensiv.
Han berättar om ett tidigt taktikmöte med Stefan Billborn och Pablo Pinones-Arce där han genast kände att upplägget passade honom.
– Vi blev överens om att gå en lite svårare väg för att kunna utvecklas långsiktigt. Ett spel som bygger på kontroll över matchen genom bollinnehav och ett högt försvarsspel. Det hade varit lättare att börja i andra änden: se till att försvaret är kompakt, ligga lågt och vänta på motståndarnas misstag, men vi kände att vi hade en intressant idé.
Hur kom det sig att ni var överens direkt?
– Dels var det tur med personkemin för sådant vet man aldrig på förhand. Alla tre är ganska prestigelösa och det viktigaste var att tillsammans hitta ett spelsätt. Stefan har varit tränare hur länge som helst men för Pablo och mig är det en ganska ny värld. Ändå tänkte vi i samma banor. Stefan berättade hur han vill spela anfallsspel och då gällde det att hitta ett försvarsspel som passade till det. Det var inte läge att parkera bussen precis.
Kände ni att ni tog en risk? Låt oss säga att ni tagit en poäng på de tre första matcherna – då hade det kanske varit lättare att försvara lågt och ställa om?
– Så kan det absolut vara. Nu låter det kanske dumt att säga, men att vi åkte ur cupen (Hammarby blev trea i sin grupp bakom Gais och Elfsborg) kom rätt lägligt för oss. I och med att det var så få träningsmatcher innan cupen var det bra att vi fick en månad att bara koncentrera oss på utveckling utan en piska i nacken.
Om vi backar lite till så förlorade ni med 1-4 mot Frej i en tidig träningsmatch. Då var det nog många som undrade var ni var på väg.
– Det gjorde väl vi också lite grann. Samtidigt ska man inte bli lurad av resultatet. Vi hade kommit hem en eller två dagar före matchen från ett träningsläger i Portugal och var inte perfekt förberedda. Vi hade ändå 900 passningar i den matchen, och då var det inte läge att riva sitt hår även om vi gjorde misstag.
Hur mycket är 900 passningar?
– Det är typ det som Barcelona eller Spanien brukar ha. Vi hade tränat mest på bollinnehav och det satt ändå ganska bra. Sedan var man inte glad efter matchen. Man vill fortfarande vinna, och man vet att även sådana matcher kan få effekter bland supportrar, styrelse och så vidare.
Men jag tänker mig att det krävs ett självförtroende från er att köra vidare?
– Ja, men vi tyckte att vi hade en bra idé. Om det är något som vi ska ha en klapp på axeln för – alltså hela laget – så är det att vi har satt en identitet och en spelidé. Om man i omgång 20 skulle spela med andra färger på tröjorna hade alla ändå kunnat säga att “det där är Bajen!” Det kan jag faktiskt vara stolt över att ha bidragit till. Jag tror också att det blir lättare för Jesper Jansson (sportchef) och Micke Hjelmberg (chefsscout) att rekrytera spelare som passar in när vi är så tydliga.
Annons
Taktiksnacket har gjort att Jocke har kommit igång rejält. Han tror att spelsättet gör att Hammarby kan fortsätta utvecklas under lång tid, vilket hade varit svårare med ett, säg, gammalt hederligt 4-4-2-system. Därför var det heller aldrig ett alternativ att spela enklare när Hammarby bara tog en poäng mot Djurgården, Sirius, AIK och Elfsborg i september.
– Vi kände att vi var bra med i alla matcher. Ska man då få panik och ändra, eller ska man ha is i magen och utveckla det som man gör? Vi tycker faktiskt att den enda gången som en motståndare varit klart bättre än oss var Norrköping på bortaplan (0-0 i augusti). Då var vi rejält tillbakapressade, även om vi inte släppte till så många målchanser. AIK har slagit oss två gånger men det har varit jämna matcher. Jag säger inte att vi har varit bättre än dem, men ungefär på samma nivå.
Ni gör mycket mål men släpper in fler än era toppkonkurrenter. Är det inte frustrerande att ha ansvar för försvaret när spelidén går ut på att ta ganska mycket risker?
– Man kan inte se det så. Om det hade varit amerikansk fotboll hade det varit en annan sak. Där spelar man antingen försvar, anfall eller i special teams. Isåfall hade det bara varit att komma på ett sätt att släppa in så lite mål så möjligt. I vanliga fall är det att stå långt ner i planen men det ger oss inte den bästa chansen att vinna matcherna. Sedan är det självklart en sak som vi behöver utveckla. I bästa fall kan vi spela ett ultraaggressivt försvarsspel och ändå släppa in få mål. I år är vi mer ett 3-2-lag än 1-0-lag men vi hoppas även kunna vinna matcher med 1-0 i fortsättningen när det krävs.
Jocke sammanfattar sitt resonemang:
– Det är inte så att jag gnuggar händerna om vi spelar 0-0 istället för att vinna med 4-3.
Vilket lag som du spelade i påminner mest om Hammarby 2018?
– I Blåvitt pressade vi otroligt högt och det var nog en av hemligheterna bakom framgångarna i Europa. Det var få lag som var beredda på att lilla Blåvitt skulle pressa utanför straffområdet. Men annars var det ett rätt klassiskt 4-4-2 med längre bollar. Jag ska inte säga att vi har mer talang här, men vi har många spelare som är mer bekväma med bollen än vad Göteborg hade.
Jocke drar även en parallell till Rangers där han spelade 1996-98.
– Där var man tvungen att pressa mycket. Man var tvungen att vinna nästan alla matcher för att hänga med eftersom det bara handlade om oss och Celtic. Man kan inte parkera bussen inför 50 000 på Ibrox när man vunnit åtta ligatitlar i rad.
Valencia då?
– Vi spelade med en aggressiv press, men där blev det ändå mycket defensiv. Vi hade en argentinsk och en italiensk tränare och då blir det ganska försvarsinriktat. Men man ska komma ihåg att vi konkurrerade med några stora drakar också.
Det är svårt att rulla ut Barcelona och Real Madrid?
– Ja, vi fick göra det som var smartast för att slå dem. Men jag har ju faktiskt varit med och vunnit med 6-0 mot Real Madrid i semifinal i spanska cupen, så vi kunde ju göra det ibland.
LEDARE. Jocke inför rekordderbyt mot AIK på Friends arena. FOTO: BILDBYRÅN
Kontraktet som Jocke skrev med Hammarby inför säsongen var på ett plus två år. Om avtalet inte sägs upp innan oktobers slut löper det till och med säsongen 2020, vilket Jocke räknar med. Han är fullt inställd på att köra vidare tillsammans med Billborn och Pinones-Arce. När jag frågar om hans mål med tränarkarriären funderar han innan han svarar.
– Målet är väl att göra det bra här. Ett mål är att gå in i en säsong som en av favoriterna. Det är svårt att gå in som den absoluta favoriten med tanke på Malmös ekonomiska särställning men jag vill vara med i början som titelutmanare.
Vill du bli huvudtränare?
– Jag har inga tankar på det just nu, jag är väldigt komfortabelt med var jag är för stunden. Men om du frågar mig om fem år så kanske jag resonerar annorlunda.
Hur är du som ledare på fältet?
– Jag är ingen person som står och skriker mig gul och blå för jag tror inte att det funkar. Jag försöker vara uppmuntrande men rak och inte mjäkig.
Jocke tänker efter en stund.
– Du får fråga spelarna om jag lyckas, men jag vill att det ska vara ett utvecklande klimat. Huvudfokus ska ligga på det som är bra. Om ett lag på träningen gör ett snyggt mål, varför ska man då skrika på försvararna? Eller om ett lag håller nollan tio gånger i rad, varför ska man då gasta på dem som anfaller?
Kan man skämta med dig?
– Ja jag skämtar mycket med spelarna. Kan man komma in med ett leende på läpparna så underlättar det oerhört. Alla gynnas av en gemytlig stämning så länge man kan vara påslagen när man ska vara det.
Vilka bitar har du plockat med dig från Tommy Svenssons ledarskap?
– Han var självklart kunnig, men den stora grejen var att han gav ansvar till spelarna. Det var en ganska mjuk stil. Han behövde sällan höja rösten eftersom spelarna lyssnade ändå. Han insåg att alla som var där gjorde sitt bästa och ville uppmuntra det istället för att skapa en hierarki där man var rädd för vad tränaren tänkte och sa.
Samtalet har pågått i 45 minuter, och det är dags att runda av. Jag påbörjar en utläggning om att vissa som minns Jockes robusta mittbacksspel kanske hade gissat att han förespråkade en tuffare ledarstil, men Jocke protesterar mot beskrivningen.
– Det var ett medvetet val att spela på det sättet, för annars hade jag inte lyckats. Det handlade om att utnyttja mina bästa egenskaper helt enkelt.
Efter intervjun stöter jag in i Kalle Björklund igen. Jag berättar om Jockes svar på snabbhetsfrågan, varpå Kalle erkänner att han faktiskt inte har några minnen av sin pappas aktiva karriär. När jag intygar att Jocke faktiskt var exceptionellt snabb på planen backar Kalle något, men kommer sedan med en kontring.
– Okej, han kanske var snabbare än vad jag är. Men jag är bättre med bollen!
