Oskar Månsson: Har vi redan glömt bort Stefan ”Myggan” Isaksson?

Supporterkulturens utveckling i Sverige är övervägande positiv.

Om man inte jobbar på strategisk nivå inom Polismyndigheten eller är en ledarskribent med brist på uppslag känner man förmodligen till det (om vi nu tillåter oss att bortse från pandemin för ett ögonblick).

Huliganismen är emellertid en svår nöt att knäcka. För ett tag sedan ringde jag runt till olika kontakter för att få en bild av firmornas aktiviteter i Stockholm. Två saker stack ut. Dels att det inte är särskilt många som är aktiva huliganer, säg att det drygt 50 ”per klubb”, som är drivande i det som de själva kallar för scenen. Det är med andra ord ett fåtal som ställer till med problem för resten av supporterkollektivet, klubbarna och samhället i övrigt.

Den andra saken var klientelet som numera består mer av gängkriminella, extremister och kampsportare än ”vanliga” stökiga supportrar. Många har rekryterats utanför fotbollsmiljön. Vissa har inte ens stått på läktaren för att se ”sin” klubb spela. Om vi går utanför fotbollssammanhanget blir det än snurrigare. Ibland kan delar av rivaliserande firmor agera tillsammans, som vid attackerna mot flyktingar i centrala Stockholm för några år sedan, och ibland kan grabbar från samma firma slåss med varandra om de håller till på varsin flank på den politiska skalan.

Hur fotbolls- och supporterklubbarna ska komma åt problemet är svårt att säga. Att prata om värdegrunder och kampanja om en sund kultur gör förmodligen ingen större skillnad i det fallet. Såvida inte kulturen i sig förändras i grunden av sig självt handlar det förmodligen mest om att försöka begränsa problematiken med riktade och samordnade åtgärder från Polisen och andra myndigheter.

En annan oroande utveckling är klimatet mellan Hammarbys och Djurgårdens supportrar. Sedan 2013 delar klubbarna arena och sedan dess har det varit ansträngt mellan klubbarna på ett sätt som det förmodligen aldrig har varit förut. Det har varit bombhot vid arenan och stormningar av julmarknader, pubar och supporterturneringar, vilket vissa medier, däribland Fotboll Sthlm, har uppmärksammat. Men det har också förekommit återkommande påhopp på oskyldiga personer på väg till match och hot och attacker mot supporter- och sponsorträffar på bland annat Tele2 arena som medierna har undvikit att skriva om av olika anledningar. Men jag har vid flera tillfällen pratat med vittnen och drabbade som berättat om sina upplevelser. Jag har pratat med supportrar som blivit slagna och mammor som skyddat sina barnvagnar när maskerade män stormat in i lokalen för att sprida skräck.

(Jag har även diskuterat med huliganer som hört av sig och varit missnöjda med vår rapportering. Vid två tillfällen har påstådda representanter för firmorna menat att oskyldiga inte alls hamnat i kläm, utan att det varit ”rättvisa” fajter firmorna emellan.)

Vid Hammarbys senaste hemmamatch var det nya oroligheter. Vi skrev om det efter att ha pratat med Bajens säkerhetsansvarige Göran Rickmer, vilket ledde till hätsk stämning på sociala medier. Kanske har ni fått med er det mesta. Mycket till rannsakan har inte gått att skönja och debatten har mest handlar om vilken klubb och vilka supportrar som har gjort och sagt vad.

Vilket är mänskligt, jag inser det. Det här är ingen symbolisk sociala medier-fejd som blåser över på en dag, utan en fråga som berör på riktigt, samtidigt som vreden växer för varje övertramp. Men jag efterlyser ändå att fler klubbföreträdare och inflytelserika supporterprofiler klarar att se bortom det. Som vågar vara storsinta och sträcka ut en hand när det kärvar. Som säger att rannsakan är viktigare än skuldfrågan. Som säger att det väsentliga är att attackerna och påhoppen får ett slut. Nu.

För det finns en avgörande skillnad mellan den ”traditionella” huliganismen och den här typen av attacker, utöver det uppenbara i att oskyldiga oftare hamnar i kläm i det senare fallet. I det senare fallet är nämligen gränserna mellan firmorna och ultrassupportrar delvis uppluckrade. Unga killar som inte ser sig som huliganer kan plötsligt delta vid påhopp och stormningar till följd av en allmänt upptrissad stämning, och sådana individer har klubbar- och supporterföreningar stora möjligheter att påverka åt rätt håll – den typen av exempel har jag sett och hört många av.

Att det kan gå illa vet vi också. För fyra år sedan träffade jag Emelie Isaksson på Stockholms stadion för att prata om henne pappa Stefan, även känd som ”Myggan” och den tragiska allsvenska premiärdagen i Helsingborg 2014. Emelie var 16 år när hennes pappa reste iväg och aldrig kom tillbaka.

Det mötet satte spår i mig. Att någon dör i samband med fotbollsvåld är ytterst sällsynt, men det kan trots allt hända, vilket kan vara värt att påminna om när stämningen piskas upp som den gör nu.

Det kan hända.

LÄS MER. Vittnet om huliganattacken på Kaknäs: “Det var ett rent överfall”