Å ena sidan finns det hur mycket kraft och potential i AIK som helst.
Å andra sidan finns det en slutsats som jag inte kommer runt.
De större trenderna går åt ett håll.
AIK har gått åt ett annat.
✓ Analysen som publicerades i september är en av våra favoritartiklar från året som vi tillfälligt har låst upp
Annons
Under de senaste åren har AIK tappat i den svenska fotbollshierarkin. För inte så länge sedan var Gnaget den främsta utmanaren till Malmö FF medan konkurrenterna i stan låg ganska långt efter.
Dels i tabellen, för det mesta, men också ekonomiskt.
Så är det inte längre. Idag är Djurgården och Hammarby rikare klubbar. För stunden ligger båda före i tabellen, även om det är rätt jämnt med Bajen.
Så vad beror på det?
Hur har AIK, med sin fantastiska ungdomsverksamhet – som på många sätt leder utvecklingen, den förtjänar allt tänkbart beröm – tappat sitt försprång? Varför har AIK, med sin publik och unika tillgång i Friends arena i ryggen, inte utnyttjat sina resurser bättre?
Det har jag funderat mycket på, och stött och blött med allehanda experter och personer med insyn under ett antal år, och här tänkte jag sammanfatta mina tankar om varför AIK har halkat efter i utvecklingen.
Nedanstående betyder inte att alla andra gör rätt och AIK fel – långt ifrån, jag hoppas att det framkommer i andra sammanhang – men vad gäller sportsliga strategier på senare år menar jag att AIK har misslyckats.
Nu talas det på nytt om ett omtag, och det ska bli intressant att se vad det innebär till nästa år. En del tyder på att slutsatserna påminner om mina, framförallt vad gäller första ämnet.
Här kommer listan i punktform.
Åldersstrukturen
Elefanten i rummet. Om detta har jag skrivit ett stort antal texter om de senaste åren, så jag ska försöka hålla mig kort.
Debatten är också välkänd i AIK-kretsar. Vi kan väl kalla den för team Lukas Berglund vs team Christoffer Svanemar och ganska många av er vet vad jag syftar på.
För mig är slutsatsen glasklar. Värdeskapande och säljande klubbar är de mest framgångsrika över tid. Klubbar som värvar en större andel yngre spelare, och vågar lägga en större del av resurserna på dem tenderar att vara effektiva klubbar.
Klubbar som värvar en större andel äldre spelare, som har högre lön och som inte kan säljas, tenderar att vara ineffektiva klubbar.
Trenderna på marknaden har stärkts på senare år och vissa av lagen som kapitaliserat på detta – som Midtjylland och Bodö/Glimt – har haft en explosionsartad utveckling.
Flera allsvenska klubbar har däremot dragit åt det andra hållet på senare år (vilket jag ser som huvudanledningen till att ligan tappar konkurrenskraft trots det stora intresset.)
Däribland AIK sedan försäljningen av Alexander Isak.
AIK har lagt stora resurser på äldre spelare med hög lön, och har successivt tappat i slagstyrka. Egna produkter har också fått chansen, och på slutet bör man nämna ett antal långa kontrakt till den typen av talanger, men den ekonomiska tyngden har legat på etablerade spelare där många är runt eller en bra bit över 30 år.
Våren 2020 var ett undantag från den linjen, men satsningen var så huvudlös att AIK kände sig tvungna att öppna plånboken och värva etablerade spelare redan till sommaren.
En annan problematik med en ålderstigen trupp kan vara att ”makten” i klubben delvis hamnar hos de rutinerade spelarna, snarare än hos den sportsliga ledningen, och jag upplever med goda källor som grund att så har varit fallet i AIK i år.
Spelsättet och truppfilosofin
Gemensamt för flera av de större skandinaviska lagen som har en positiv utveckling är att de spelar en tempostark fotboll med hög press och offensiv inriktning, samt att de har en grundformation med tydliga rollbeskrivningar.
Det är modell som passar för att utveckla yngre spelare, framförallt offensiva sådana, vilket följer marknadstrenderna. Yngre spelare tenderar också att passa den typen av spelstil medan spelare på slutet av sina karriärer kan få problem med den fysiska påfrestningen.
Förebilderna är inte sällan de mest framgångsrika lagen i världen, tänk Manchester City, Bayern München eller Liverpool som alla spelar snarlika system, och som för stunden kan sägas leda den taktiska utvecklingen.
AIK har istället dragit åt ett annat håll med en mer reaktiv fotboll. Lägre tempo och press om man ska förenkla, ofta 4-4-2. Det har gjort AIK svåra att besegra för andra toppkonkurrenter – och i derbyn är Gnaget som bäst – men det har i andra änden lett till att AIK har svårt att bryta ner andra typer av motstånd. Den här diskussionen är inte svartvit, men överlag tycker jag inte att det varit en särskilt framgångsrik modell för spelarutveckling.
Scoutingen och rekryteringen
AIK har gjort en hel del värvningar på senare år som blivit misslyckade.
Av de välkända ”hemvändarna” har de flesta presterat som förväntat eller bättre än förväntat – även om jag tycker att de varit för många – och AIK har flera exempel på egna spelare som tagit steget upp i a-laget på ett lyckat vis.
Men i övrigt har AIK en inte en särskilt bra träffprocent, vilket jag tror beror på att klubben inte har haft tillräckliga rollspecifikationer och brister i sitt beslutsunderlag. AIK har också gjort vissa uppenbara ”tränarvärvningar” vilket jag tycker att man ska undvika av flera skäl.
Att rekrytera är svårt, och lätt att tycka till om från sidan, men jag menar att en modern klubb bör scouta utifrån specifika kravprofiler, bland annat med hjälp av statistikprogram. Att klubbarna som är skickliga på detta – som Midtjylland eller Bodö/Glimt – har skaffat sig en stor konkurrensfördel har visat sig med all önskvärd tydlighet på senare år.
Inte bara för att nyförvärven passar lagets spelsätt, utan också för att spelarna ofta är undervärderade. Bang for the bucks, helt enkelt, istället för att värva välkända spelare som tenderar att kosta något mer än de smakar.
Marknaderna
I början av tiotalet var AIK framgångsrika med sina värvningar från Västafrika, vilket byggde upp klubbens ekonomi. Runt 2014 tog sig Hammarby in på samma marknad, och i samband med det började AIK titta åt andra håll.
Det spåret har ändrat Hammarbys (liksom Djurgårdens) förutsättningar i grunden i takt med alla stora försäljningar – Aidoo, Odilon, Amoo, Aziz – och utvecklingen kommer att fortsätta, medan AIK inte har hittat rätt på någon utländsk marknad.
Spaningen ovan linjerar också de större trenderna. För allsvenska klubbar som värvar i regioner utanför Skandinavien är det bara i princip bara Afrika som är lönsamt.
Andra ligor är oftast dåliga att värva ifrån, historiskt sett, vilket jag tror främst beror på en kombination av två saker.
I) Lönenivåerna är generellt och relativt sett höga vilket gör det svårt att fynda
II) Scoutingen räcker inte till – svenska klubbar har inte tillräcklig kunskap på avlägsna marknader för att kunna fynda
AIK har värvat flera spelare från exempelvis Balkan, Centraleuropa och de brittiska öarna med begränsad framgång, sportsligt såväl som ekonomiskt.
Hade de istället hållit sig till Sverige med vissa inslag av övriga Norden och Västafrika är jag övertygad om att utvecklingen hade sett ut på ett annat sätt.
Kortsiktigheten
Jag menar att AIK ofta försöker ta genvägar. Genvägar som blir till senvägar.
2019 och 2022 har klubben varit ute i Europakvalen och stora satsningar har gjorts.
2019 med historiskt höga lönenivåer och 2022 med en sällsynt dyr John Guidetti-värvning med målet ”att etablera AIK i Europa”.
2019 åkte AIK ur CL-kvalet redan i den andra rundan mot Maribor.
Därefter blev det EL-kval, med playoff som följd, där AIK blev utklassade av Celtic.
2022 slutade ECL-kvalet, trots bästa möjliga lottning, med 0-4 mot Slovacko.
AIK har med andra ord inte varit nära ett gruppspel, vilket borde vara en ögonöppnare om hur oddsen har sett ut.
Så ska inte AIK satsa mot Europa?
Jo, självklart, det är rentav avgörande på sikt. Men för att ge sig själva en ärlig chans behöver de lägga sten för sten.
Successivt föryngra truppen enligt en genomtänkt plan för att skaffa sig marginaler till att kunna ta affärsmässigt gynnsamma beslut. Därefter ökar man satsningen något för varje säsong – men behåller åldersstrukturen – och på så vis närmar sig gruppspelen. Därefter kan man i bästa fall bli återkommande i sammanhanget.
Den förutsättningen gäller för alla medlemsägda lag. Djurgårdens resa från konkursmässigt skick till Europagruppspel är ett lyckat exempel på hur man kan göra. Eftersom AIK har en helt annan status och talangbank än Djurgården 2013 lär det inte behövas i närheten av samma tid, men genvägstänket måste bort.
Intrycken utifrån
Det inbyggda stöddigheten i AIK kan på sätt och vis vara älskvärd, men i vardagen tror jag att klubben hade mått bättre av en större nyfikenhet, vilket kännetecknar många framgångsrika klubbar.
AIK rekryterar ofta internt och kör på sin linje. Det kan vara en styrka. Men det kan också vara så att klubben i vissa avseenden inte förmår att ta intryck utifrån, vilket punkterna ovan tyder på.
Klimatet
Huruvida detta är modernt eller omodernt kan man väl dividera om, men jag vill ta upp ämnet.
I AIK är trycket utifrån exceptionellt, och då syftar jag inte bara på att Firman Boys med jämna mellanrum är närvarande. För inte så länge sedan var huliganrepresentanter, eller vad man nu ska kalla dem, på Karlberg för att framföra sina ”krav” till olika AIK-ledare.
Även i andra supporterled, och i supportermedier, är tonläget högljutt och inte sällan hysteriskt. En vecka kan räcka från att gå från himmel till helvete, och vice versa.
Sammantaget tror jag att det tenderar att inte bara slita ut beslutfattarna, utan även göra dem rädda för att välja väg: många röster måste göras nöjda, mest hela tiden. Det tror jag är en bidragande faktor till punkterna ovanför, för det är knappast långsiktiga perspektiv som vinner när högljudda supportrar ska tillfredsställas.
Ett talande exempel för ängsligheten var försäsongen 2020 då klubben pratade om ”ett utvecklingsår” och ”att vinna allt” på samma gång.
Att komma till rätta med problematiken – och då syftar jag förstås mest på när personer med våldskapital finns i kulisserna – är inte lätt men om AIK ska lyckas på sikt behöver klubben trygga ledare som vågar prioritera och prioritera bort.
Uthålligheten
Utan en väl vald strategi, konsekventa beslut och uthållighet lär AIK inte kunna vinna tillbaka statusen som de hade för några år sedan.
Uthålligheten är emellertid inte något som kännetecknar AIK, och redan vinterfönstret kommer bli ett test.
Då måste ett stort antal spelare värvas med tanke på den kommande ruljangsen. Med den något framstressade, och för stunden nödvändiga, försäljningen av Amar Abdirahman Ahmed finns det vissa resurser, men samtidigt inte i närheten av vad man kunde önska.
Att värva ihop en topp tre-trupp kommer inte bli lätt om AIK samtidigt påbörjar föryngringsprocessen. Det är bara att inse. Därför behöver AIK visa att de menar allvar i handling och kommunicera vikten av tålamod och något lägre resultatkrav för en säsong eller så.
Eftersom AIK trots allt har en hel del kvalitet i truppen, massor av lovande talanger och att saker och ting kan gå ganska fort i fotbollen behöver det inte ta mer än ett-två år innan AIK både är konkurrenskraftiga i toppen och har en kurva som pekar uppåt, men redan det är ett tidspann som brukar vara för långt att hantera i svartgula kretsar.
En ändring där, till ett mer modernt förhållningssätt, hade enligt mitt sätt att se på saken kunnat utgöra en avgörande skillnad för framtidens AIK.
* * *
