Långläsning: Nabbe om saudiskt lyxliv, tysk orättvisa och känslorna för AIK

Han var AIK-stjärnan och landslagsmannen som skulle ta det sista steget mot toppen.
Två och ett halvt år senare är Nabil Bahoui, 27, tillbaka där karriären tog fart.
Fotboll Sthlm satte sig ner med “Nabbe” för att reda ut varför det aldrig lyfte utomlands, men också varför det kommer göra det i framtiden.

Nabil Bahoui drar på svaret. Funderar en liten stund.
– Alltså… jag är samma Nabil. Men jag har lärt mig mycket.
Svaret kommer på frågan om han blivit mer hårdhudad. När Nabil kom till AIK inför säsongen 2013 var han visserligen ingen bortkommen tonåring, men droppade gärna mer eller mindre genomtänkta oneliners följt av ett garv när det var dags för intervju. Nu, fem år senare, är svaren utförligare och resonemanget allvarligare.
Men att berätta sin historia har Nabil inga problem med. Och nog finns det en historia alltid.

Till en början gick allt så lätt, så lätt. Hösten 2009 debuterade en 18-årig Nabil för Brommapojkarna i Allsvenskan. I debuten från start gjorde han matchens enda mål mot Gefle. Två omgångar senare kvitterade han när BP kryssade mot Malmö. När jag intervjuade Nabil vintern 2013 berättade han om hur han tappade fotfästet efter det snabba genombrottet, att han inte riktigt förstod vilket jobb som krävdes för att lyckas. De två säsongerna som följde debutåret blev misslyckade och när det gick som tyngst funderade han till och med på att lägga av.
Inför säsongen 2012 hittade han ny energi. Efter många om och men valde han att stanna i BP och under tränaren Roberth Björknesjö kom genombrottet. Nabil gjorde 15 mål i superettan från sin ytterforwardsposition och när säsongen var över stod de svenska storklubbarna i kö.
Att AIK lyckades värva 21-åringen lär de aldrig ha ångrat. Nabil tog inte bara en ordinarie plats på vänstermittfältet – han blev snabbt en stjärna i Allsvenskan som producerade mål och assist på löpande band. Hösten 2014 fick han det slutgiltiga kvittot på hur långt han kommit när han som en av två debutanter (den andre var Emil Forsberg) togs ut i A-landslaget. Den gången stoppade en skada på den matchförberedande träningen honom från att starta i EM-kvalet mot Österrike.
När det internationella transferfönstret öppnade i januari 2015 var Nabil på många klubbars radar. In i det sista såg det ut att bli en flytt till Real Sociedad, men övergången gick i stöpet just innan fönstret slog igen. En vårsäsong senare tog han så steget ut i fotbollsvärlden, men inte till någon av de europeiska storligorna. Istället gick flytten till Jeddah i Saudiarabien där han skrivit på för stadens storlag Al-Ahli. Det okonventionella valet ifrågasattes av många, men för Nabil var planen utstakad: snart skulle han ändå spela i en av Europas toppligor.

Och just så blev det faktiskt. Ändå gick det inte alls som Nabil hade tänkt.

Oktober 2008. Nabil har precis gjort 3-0 för sitt Brommapojkarna i finalen i junior-SM mot Vasalund. Foto: BILDBYRÅN

140813 AIK:s Nabil Bahoui jublar efter 1-0 under fotbollsmatchen i Allsvenskan mellan AIK och Djurgården den 13 augusti 2014 i Stockholm. Foto: Johanna Lundberg / Bildbyrån / 135187

Tillsammans med Zlatan Ibrahimovic inför EM-kvalet mellan Sverige och Liechtenstein den 12 oktober 2014. Foto: Joel Marklund / BILDBYRÅN

Karriären går uppåt. 2008 i BP:s juniorlag, 2014 i AIK, 2015 i a-landslaget.
Foto: BILDBYRÅN

Det är dagen efter AIK:s 3-2-seger mot Sirius på bortaplan när vi ses på träningsanläggningen Karlberg. Trepoängaren innebär serieledning, även om Hammarby ska vinna sin hängmatch en dag senare och gå förbi. Nabil konstaterar snabbt att det känns extra skönt att bidra till AIK:s framgångar eftersom han känner så mycket för klubben.
– Man är hemma. Känner igen sig överallt. Jag bor till och med i Bredäng igen, på samma gård som jag växte upp. Jag har köpt en ny lägenhet där.
Var det ett svårt val att komma hit?
– Det är ju en risk. Alla som är utomlands känner nog att om man kommer hem och inte presterar så är man körd för att komma ut på nytt. Men det känns rätt bra. Jag fortfarande en bit kvar men jag börjar känna igen mig på planen.
Om jag säger Saudiarabien: vilken är din första tanke?
– Jag tänker på första träffen med tränaren Christian Gross i Köpenhamn. När jag hörde om Al-Ahlis intresse tänkte jag bara: aldrig! Jag hade alltid tänkt att den bästa vägen till toppen skulle vara typ Ajax-Sevilla-Barcelona. Men Gross, som varit tränare i Tottenham och Basel, sa att han skulle jobba med min utveckling varje dag. Att vi skulle bo grannar och han skulle backa mig i allt.
Han övertalade dig?
– Ja. Och sen spelade det ekonomiska roll. Min mamma och pappa har slitit hårt i alla år för att jag ska få som jag vill. Nu kunde jag trygga inte bara min och min frus framtid utan även deras. Jag visste också att jag inte behövde stanna länge. Om jag inte trivdes skulle jag gå vidare till en toppliga. Det var min och Hasans (Cetinkaya, dåvarande agent) plan.
Men det var många som kritiserade dig?
– Ja, alla tyckte att jag valde fel. Mina vänner som inte som har så bra koll var bara: “Varför går du inte till Real Madrid?”
Nabil drar på smilbanden.
– Men jag förstår dem, jag tyckte också att det kändes helt fel i början med Saudiarabien.
Men vilka alternativ hade jag? Det var extremt nära med Sociedad i januari och jag ville verkligen gå dit. På sommaren hade jag ett år kvar på kontraket och vilken klubb köper en spelare för massa miljoner då? De vill hellre vänta ett halvår men i januari förstärker bara klubbarna som har speciella behov.

Det är lite så det funkar där. Om man är en av de två utvalda spelarna från Europa med bra betalt och inte trivs så är ägarna alltid redo att bryta. De är mer: ”Vem ska vi ta nu då? Ronaldinho eller?”

Beslutet var taget. Nabil, vars föräldrar kommer från Marocko, och hans fru flyttade till mångmiljonstaden Jeddah vid Röda havets kust.
– Jag pratar lite arabiska och både jag och min fru och är muslimer så det var inte helt främmande ändå. Men vi bodde i ett compound med en massa andra utlänningar, viktiga människor, typ affärsmän och folk som jobbar på USA:s ambassad.
Lyxigt?
– Ja, man fick en känsla av Dubai. Massa pooler på området och så. Vi behövde knappt röra oss och om vi skulle någonstans hade vi en chaufför som hämtade oss.
Fotbollen överraskade också positivt på Nabil, åtminstone intresset kring den. Men redan efter några matcher kände han ändå att han var på fel plats.
– Det gick rätt snabbt att förstå att “det här är inte jag”. Okej, när jag är 36-37 kanske jag vill leva det här livet men nu vill jag vara i en stor liga. Och ska jag ärlig var jag inställd på att bryta kontraktet från dag ett.
Är det schysst då?
– Det är lite så det funkar där. Om man är en av de två utvalda spelarna från Europa med bra betalt och inte trivs så är ägarna alltid redo att bryta. De är mer: “Vem ska vi ta nu då? Ronaldinho eller?”

Dubbel-Nabbe. Från upptaktsträffen inför Allsvenskan 2018.

Dubbel-Nabbe. Från årets upptaktsträff inför Allsvenskan. Foto: Pelle Börjesson / BILDBYRÅN

Sagt och gjort, kontraktet bröts. I sista stund innan vinterfönstret slog igen i januari 2016 skrev Nabil på ett 18-månadersavtal med Hamburg. Till en början kändes formen en aning tveksam men han fick ändå en del speltid under våren. Inför sommaruppehållet fick han ett detaljerat träningsschema av klubben. En pulsklocka gav Hamburgs träningsstab möjligheten att kontrollera hans aktiviteter i realtid.
– Jag skötte allt till punkt och pricka. En övning var att hålla uppe pulsen över en viss nivå i en timme, skulle man bryta den fick man 3000 euro i böter. När jag sprang där hemma och såg mamma vid busshållplatsen så undrade hon varför jag inte stannade och hälsade. Men du vet hur tyskar är, regler är regler. I Hamburg var jag alltid på samlingarna tio minuter före för att vara säker.
Trots att den fysiska formen var på topp när säsongen 2016/17 drog igång hamnade Nabil utanför startelvan. Under sommaren hade Hamburg, uppbackade av miljardären Klaus-Michel Kühne, gått loss på övergångsmarknaden och värvat ett antal offensiva spelare som kroaten Alen Halilovic och serben Filip Kostic.
– Det är tufft när det kommer nya dyra namn. Klubbarna vill ofta satsa på spelarna som de investerat i. Men det var ändå okej i början, tränaren Bruno Labbadia sa åt mig att ha tålamod. Det gick dåligt för laget men jag märkte att min form började komma. Inför matchen mot Bayern München var jag eld på träningen, det var som att jag hade Super Mario-stjärnan över mig. Jag gjorde kaos, jag lovar dig.
Det var den 24 september som Hamburg tog emot Bayern München och Nabil fick sina första start för säsongen. Tio minuter in i matchen kom han fri mot Manuel Neuer.
– När jag skjuter med vänstern så brukar jag ha samma tillslag, gå på känsla och placera vid främre eller bortre stolpen. Men den här gången ville jag liksom visa vad jag gick för och bara bomba in den. Jag missade helt och bollen bara studsade till Neuer.
Har du spelat upp den sekvensen många gånger i huvudet?
– Verkligen. Varför gjorde jag inte som jag brukar? Varför ändra något som man är bra på? Men efter missen så fortsatte jag jobba hårt och det gick bra. I 79:e minuten blev jag utbytt, helt död, och sen gjorde Bayern 1-0 i slutminuterna.

Men den här gången ville jag liksom visa vad jag gick för och bara bomba in den. Jag missade helt och bollen bara studsade till Neuer.

Trots den snöpliga missen i början av matchen trodde Nabil att han skulle få chansen från start i nästa omgång. Men några dagar efter förlusten mot Bayern sparkades tränaren Bruno Labbadia. In kom istället Markus Gidsol och Nabil fick genast dåliga vibbar.
– Jag hade snackat med Jiloan Hamad som hade haft det tufft under honom i Hoffenheim. Han hade rykte om sig att inte gilla tekniska spelare men jag tänkte att han måste ha sett senaste matchen, sett vad jag presterade. Det fortsatte gå bra på träningen, alltså riktigt bra, men sen var jag ändå utanför truppen.
Nabil suckar lätt innan han fortsätter.
– Då tappade jag glöden. Jag har lärt mig att man inte ska visa vad man känner, framförallt i Sverige och Tyskland, men det syns på mig när jag inte trivs. Min mamma, pappa och fru kan se på en mil om något inte står rätt till.
Vid vinterfönstret 2016/17 funderade Nabil på om han skulle gå på lån, men valde till sist att stanna: alternativen (bland andra Crotone, Palermo och Sporting Gijon) var inte tillräckligt spännande eller vältajmade. Men under våren som följde spelade han inte en enda minut i Bundesliga.
Var du stressad över att du kastade bort värdefull tid?
– Både och. Om jag jämför med Zlatan så ligger jag efter med karriärplanen. Men om man ser vad jag gått igenom, motgångarna jag hade när jag var 19-20 så vet jag att det kan vända fort. Jag visste också att det var en person, tränaren, som stod i vägen och att jag fortfarande var en bra spelare.
Hur mycket spelade din egen inställning roll?
– När jag blev bänkad efter Bayern-matchen var jag utloggad, helt klart. Då var jag inte bra på träning och det ska man kunna kräva när man är professionell och tjänar bra pengar. Men jag reagerar när det är orättvisa och jag tycker att det var det.

Hamburg-Bayern München i september 2016. Nabil i samspråk med tränaren tränaren Bruno Labbadia under en av hans totalt sju framträdanden i Bundesliga. Foto: BILDBYRÅN

Hamburg-Bayern München i september 2016. Nabil i samspråk med tränaren tränaren Bruno Labbadia under ett av hans totalt sju framträdanden i Bundesliga.
Foto: BILDBYRÅN

Till sist var den hopplösa säsongen över.
En ny sommar väntade. Nytt transferfönster. Nya vägval.
I juni 2017 skrev Sportbladet att en övergång till Malmö var nära att gå i lås, men enligt Nabil var det något överdrivet.
– Det blev kaos i mobilen när de skrev det. Det stämmer att det fanns ett intresse från Malmö men jag vet inte hur stort.
Var det uteslutet att gå dit?
– Jag har en speciell relation till AIK förstås. Men jag har alltid sagt att om inte de vill ha mig så stänger jag inga dörrar. Jag är inte Totti. Men jag har haft bra kontakt med Björn Wesström (sportchef) hela tiden. AIK är helt klart mitt första alternativ.
Det blev varken Malmö eller AIK den sommaren, utan de 27-faldiga schweiziska mästarna Grasshoppers. Men inte heller den här gången blev flytten särskilt lyckosam. Nabil, som inte spelat matcher på länge, hade svårt att prestera och den topptippade storklubben inledde uselt. Efter några omgångar plockades den gamle storspelaren Murat Yakin in som tränare och hans taktik rimmade illa med Nabils egenskaper på planen.
– Han spelade 5-3-1-1 och jag har svårt att passa in i det systemet. 4-4-2, 4-2-3-1, 4-3-3: alla sådana formationer är bra för mig för då kan jag komma in från vänster och attackera. Där var jag ensam anfallare, ofta felvänd, och det kändes inte rätt.
Som nummer tio då?
– Tian var mer mittfältare i hans system, en bollfördelare. Och wingback? Nej, det går inte.

Det blev kaos i mobilen när de skrev det. Det stämmer att det fanns ett intresse från Malmö men jag vet inte hur stort.

Under Murak Yakins ledning vände trenden för Grasshoppers som började rada upp vinster. Men i samma veva försämrades Nabils relation till klubbledningen.
– Den grejen är helt sjuk. Jag gjorde inga mål men en del assist och vi vann matcherna. Men sen missade jag en match mot St Gallen på grund av en ljumskskada. Vi förlorade. Efter matchen kallade de mig till ett möte och sa att jag inte velat spela matchen. Det var som att de letade fel hos mig av någon anledning. Varför skulle jag inte vilja spela?
Du hamnade i en försvarsställning?
– Ja, jag var tvungen att förklara mig. Efter det kände jag bara att jag var tvungen att dra. Ska det vara så här mycket otur igen så skiter jag i det. Samtidigt ville klubben inte släppa mig för de visste någonstans att jag var en bra spelare. Därför blev det ett lån som var aktuellt. Och då var det antingen Malmö eller AIK.
Att det blev AIK för Nabil föll sig naturligt med tanke på historien och klubbkänslan. Men det fanns en annan sak som talade emot en återkomst.
– Jag hade ju slitit med 5-3-1-1 i Grasshoppers och AIK spelar ju ofta precis samma. Björn Wesström sa fort att det var superintresserade men jag bad honom att extrakolla med Rikard Norling om han verkligen ville ha mig. Malmö hade varit perfekt på det sättet, där hade jag kunnat spela till vänster i 4-4-2 vilket jag gjort tidigare. Men som sagt: jag väljer AIK och de väljer mig.
Hur har det gått då att hitta din plats?
– Jag gjorde ju två mål när jag var anfallare (i hemmasegern med 2-0 mot Sirius) men annars är jag i en “pocket”-roll bakom anfallaren och det är nytt. Det är lite ovant att vara längre ner i banan och bygga upp spelet.
Och där måste du hela tiden ha en 360-gradersöverblick?
– Precis. Split vision kan jag utveckla, men det har aldrig varit ett problem. Jag har levt mycket på grunderna: bra touch, bra teknik, snabba steg. Och jag ville inte att laget skulle anpassa sig efter mig, jag ville anpassa mig efter laget. Jag är här på lån bara.

AIK:s Nabil Bahoui jublar efter fotbollsmatchen i Allsvenskan mellan AIK och Sirius en 27 april 2018 i Stockholm.

Hemma igen. Nabil Bahoui firar med supportrarna efter att ha gjort båda målen i 2-0-segern mot Sirius.
Foto: Simon Hastegård / BILDBYRÅN

Lånet som Nabil tecknat med AIK sträcker sig till den 30 juni. Därefter ska han enligt överenskommelsen tillbaka till Grasshoppers. Men om Nabil får bestämma blir det inte så.
– Om jag ska vara helt ärlig, och det är jag nu: nej, jag är inte supersugen på det. Men vi får se, tränaren har sparkats så förutsättningarna har kanske ändrats. Men jag kan inte ge dig några besked nu. Jag vet att Grasshoppers sportchef kommer hit snart. Sen får jag tänka igenom alternativen.
Det är nu, när vårt samtal pågått i snart en timme, som jag ställer frågan från inledningen av den här texten: den om Nabil blivit mer hårdhudad. Det märks helt enkelt att den där spontane och något naive killen som dök upp i AIK för några år sedan har varit med om ett och annat. Framförallt motgångarna tycks ha adderat ett stänkt av cynism i hans sätt att resonera.
– Det viktigaste är att man lär sig hur det funkar ute i Europa. Vilka minor man kan gå på. Nu förstår jag att man ska ha en stark uppbackning runt sig, att det är viktigt att komma med status till en klubb. De får gärna ha lagt stora pengar på dig så du är en investering.
Ångrar du något stort beslut?
– Kanske Saudi. Eller… det fanns ju inte så bra alternativ och jag kom till en stor liga snabbt. Valen har inte blivit så bra alltid men om jag tänker på där och då förstår jag dem.
Nabil tar en liten paus. Hugger in på en tugga av lunchen som stått orörd under hela samtalet.
– Men vad är jag? Just blivit 27. Jag kommer studsa tillbaka ut i Europa, jag vill nå den allra högsta nivån. Det finns gott om tid.
När Nabil tar nästa tugga går lagkamraten Tarik Elyounoussi förbi vårt intervjubord.
– Hur länge kan man egentligen snacka i en intervju? frågar Tarik förundrat.
– Hey, jag har mycket att berätta. Du ska veta att jag var jävligt bra sist jag var här. Eller hur Oskar? svarar Nabil och ser på mig.
Jag svarar trevande att han faktiskt var landslagsspelare då, varpå Nabil ler nöjt mot sin norske lagkompis.
– Så var det. Sen gick det ner lite. Men Tarik, du ska veta en sak: det viktigaste är inte hur det har varit. Det viktigaste är hur filmen slutar.
Tarik skakar på huvudet och lämnar rummet, så Nabil vänder sig tillbaka till mig.
– Du ser, man har gått och blivit rätt smart med åren.

****

Gillar du vad du ser? Vill du att Fotboll Sthlm ska leva vidare?

Isåfall: Snacka med dina kompisar, dela artiklarna i sociala medier, fyll på med kommentarer där det passar. Vi finns på Facebook, Instagram och Twitter.

Läs mer om planerna för Fotboll Sthlm här.

****