”Frejdiga Bajen mot cyniska AIK – bättre kan det inte bli”

Det taktiska rävspelet blev avgörande när AIK vann prestigederbyt på Tele2 arena.
Stefan Billborn gav lillfingret, Rikard Norling tog hela handen och genast var debatten igång.
För hur tråkiga får man egentligen vara?

När slutsignalen gått, när supportrarna sjungit klart och presskonferensen med tränarna var över stod vi där med en central fråga:

Exakt hur tråkiga var AIK?
Jättetråkiga, menade Muamer Tankovic.
Jättejättetråkiga, tyckte Pa Dibba.

Från AIK-håll skakades det mest på huvudena åt utspelen, men när jag pratade med sportchefen Björn Wesström gav han Bajenspelarna delvis rätt. Wesström hymlade inte med att AIK:s plan främst handlade om att stänga Hammarbys flödande offensiv och att det var därför som matchen blev låst.
Rakryggat av Wesström med andra ord. Å andra sidan var det inte en särskilt djärv analys. Om man möter en serieledare som gjort 24 mål på nio matcher finns det goda skäl att prioritera defensiven. Och de flesta som såg derbyt kan nog vara överens om att det var vad Rikard Norlings mannar gjorde.

Jag har redan hört och läst några begåvade taktikgenomgångar, till exempel den här av Fotbollskanalens Johan Israelsson där AIK:s 5-3-2-formation står i fokus. Jag skriver under på Israelssons tydliga analys, men efter att ha sett matchen i repris vill jag lägga till några saker.

Låt oss ta det från början:

Från första minut var det tydligt hur AIK:s anfallare och innemittfält styrde ut Hammarby på vänsterkanten där den högerfotade mittbacken David Fällman och högerfotade vänsterbacken Mats Solheim körde fast. Det märktes att Hammarby helst inte ville spela på den kanten – men att de gång på gång tvingades dit.

Inte heller speluppbyggnaden centralt fungerade. Henok Goitom och Tarik Elyounoussi (framförallt den senare) låg hela tiden tätt på Junior vilket gjorde att Hammarby ofta spelade upp på Mads Fenger och därmed var mycket vunnet för AIK. Den matchotränade mittbacken Fenger, som ersatte Jeppe Andersen på innermittfältet, har inte samma speluppfattning som Junior vilket begränsade Hammarbys alternativ. Det var inte så att Fenger slog bort en massa bollar, men det blev tydligt att hans första instinkt är att spela bakåt eller i sidled.

Lägg därtill att AIK stängde ytan mellan mittfält och backlinje effektivt. När Hammarby spelar med Jiloan Hamad och Tankovic på kanterna har man två spelare som hela tiden vill vandra in bakom forwardsparet Pa Dibba/Nikola Djurdjic. Nu blev det på tok för trångt i den delen av planen. Kristoffer Olsson och Enoch Kofi Adu skärmade noggrant av och när Bajen spelade rakare stötte Robin Jansson och Alexander Milosevic upp med beslutsamhet. Där bakom rörde sig Per Karlsson fritt och samlade upp bollarna när Hammarby försökte hitta in i djupled.

På kanterna då?

Stängt. Daniel Sundgren och Rasmus Lindkvist låg liksom sina lagkamrater lågt i ursprungsläget och eftersom Hammarby bara fick ytor på den ofarliga vänstersidan sattes AIK:s säkra wingbackar inte på några särskilda prov.

I första halvlek skapade Hammarby egentligen inte en enda chans om man inte räknar ett slumpartat skott från Tankovic som gick några meter utanför. När jag såg om de första 45 minuterna räknade jag till blott fyra bra anfallsförsök från hemmalagets sida. Det första var en kontring efter en hörna där AIK flyttat upp mycket folk – den gången bröt Per Karlsson när Pa Dibba försökte sprinta ifrån.

Det andra, som kom efter 17 minuter, var det mest intressanta. För ett ögonblick tappade AIK:s anfallspar kollen på Junior som fick några meter ensam vid mittcirkeln. Junior drev bollen framåt och serverade genast Tankovic som i sin tur funnit en yta när Adu varit tvungen att stöta fram. Anfallet slutade med att Tankovic snubblade iväg ett skott, men sekvensen var signifikant. Ett par sekunders missat AIK-fokus – och omedelbart var Hammarby där och högg.

De andra två lovande intentionerna kom efter längre uppspel och vunna dueller på mitten: ur ett taktiskt perspektiv var de inte särskilt talande. Det var å andra sidan inte AIK:s framstötar heller. Med ett lågt och kompakt försvarsspel brukar blixtsnabba kontringar vara go to-metodiken, men när AIK skapade lägen i första halvlek berodde det mer på finurliga kombinationer än på flygande omställningar. Framförallt var Kristoffer Olssons fötter och lätta steg ett vapen.

Per Karlssons främsta uppgift var att täcka bakåt i djupled. Att ha koll på snabbe Pa Dibba var därmed prioritet. FOTO: BILDBYRÅN

Grundanalysen av den andra halvleken blir den samma.

Nu var spelet något mindre strukturerat men matchbilden präglades alltjämt av AIK:s tajta formation. Hammarby försökte emellanåt skicka upp Hamad och Tankovic högre upp i planen samtidigt som Djurdjic droppade ner, men det gjorde egentligen ingen skillnad. AIK fortsatte på den inslagna vägen med full hängivenhet. Spelet styrdes ut till Hammarbys vänstersida, Juniors uppspelsfot blockerades, ytan framför mittbackarna tätades. Dessutom fick AIK tag i spelet med jämna mellanrum – framförallt efter att Anton Saletros byttes in med tjugo minuter kvar – vilket gav andrum.

Blott två händelser bröt mönstret. 

I den 69:e minuten slarvade Nabil Bahoui på vänsterkanten vilket gav Hammarby ett fint omställningsläge som kunde ha resulterat om inte AIK-spelarna jobbat hem kvickt. Kort därefter uppstod en lucka bakom Milosevic sedan mittbacken hamnat snett efter ett par slumpartade motlägg. Den gången blev Tankovics diagonala passning mot Pa Dibba något för brant. 

Tio minuter senare kom AIK:s mål. Med tanke på att Hammarby knappt haft en målchans på 80 minuter kändes det som game over. Bortsett från en Björn Paulsen-nick som förde tankarna till Kennet Andersson mot Rumänien 1994 – med den skillnaden att Paulsens avslut gick högt över – hade Bajen heller inget riktigt hett läge under forceringen.

Slutsats av allt det här?

Jo, när jag sett om matchen och fått fundera några varv så är det uppenbart att Rikard Norlings taktik blev avgörande. Vid åtminstone ett par tillfällen under säsongen – till exempel med en man mer mot Malmö och i bortamatchen mot Elfsborg – tycker jag att AIK kunde gått hårdare för seger snarare än att bevaka en poäng, men annars imponerar det konsekventa spelsättet. Mot Bajen var det under alla omständigheter en perfekt taktik. Just att styra motståndarna mot “fel” ytor av planen blir dessutom extra effektivt på konstgräs där presspelet handlar mer om att just styra än att vinna närkamper eftersom bollen förflyttas så snabbt.

Efter matchen pratade jag om taktiken med flera AIK-spelare. Per Karlsson, som gjorde en utmärkt insats i mittförsvaret, berättade att de inför matchen betonat vikten av att “räkna spelare” centralt eftersom Hammarby gärna överbelastar i mitten när yttrarna smyger in.
– Vi har tränat mycket taktik. Nu känner vi oss så bekväma i vår formation att man nästan vill att motståndarna ska testa oss hårt, sa Karlsson.

Så kan självförtroende också beskrivas.

Tarik Elyounoussi sätter den matchavgörande straffen. FOTO: BILDBYRÅN

Apropå självförtroende så presenterade Hammarby sin elva ett helt dygn före avspark. Uppfriskande kan tyckas, men med facit i hand framstår det som ett mindre lyckat drag, vilket Henok Goitom också var inne på efter matchen.

– De ville visa att de inte var rädda. Men det blev lättare för oss att planera, sa Goitom något retfullt.

Nu kan vi förstås bara spekulera i vad den detaljen fick för betydelse, men låt oss säga så här: Om Hammarby hade valt den passningsskicklige Rebin Asaad istället för Fenger och bedömt att vänsterfotade Neto Borges var i form nog för att starta istället för Solheim hade matchbilden kanske sett annorlunda ut, för då tror jag inte AIK hade satt in punktinsatserna där de gjorde. Jag tror i alla fall att Stefan Billborn – som i övrigt haft fantastiskt fingertoppskänsla under våren – fick något att fundera på.

Så hur var det med tråkigheten?

Tja, det är förstås upp till var och en att bedöma. Personligen gillar jag offensiv passningsorienterad fotboll, men om jag får välja mellan att vinna till varje pris och skönspel på bekostnad av ett antal poäng under en säsong tar jag det första alternativet – såvida det inte handlar om ett par placeringar i mitten av en tabell. 

Jag hade, för att ta ett tydligt exempel, inga som helst problem med Sveriges ultradefensiv i playoff-returen på San Siro.

I det här fallet nöjer jag mig med att konstatera att vi har en sällsynt intressant taktiskt fajt att se fram emot under resten av säsongen, för mycket talar för att både frejdiga Bajen och cyniska AIK kommer vara med in i kaklet.

Som utomstående betraktare kan jag inte tänka mig en mer kittlande guldduell.

****

Gillar du vad du ser? Vill du att Fotboll Sthlm ska leva vidare?

Isåfall: Snacka med dina kompisar, dela artiklarna i sociala medier, fyll på med kommentarer där det passar. Vi finns på Facebook, Instagram och Twitter.

Läs mer om planerna för Fotboll Sthlm här.

****