Månsson: Nacka och Kennedy – Hammarbys största genom tiderna

BLOGG. Några tankar om Bajenmyterna och varför Kennedy utmanar Nacka som tidernas kultspelare.

Varje klubb har sina historier och myter, men ingen av dem har så många som Hammarby. Ibland har jag tänkt att man borde gå till botten med några av de allra mest klassiska.
Stämmer det att Nacka Skoglund stack ner sin glödheta fot i en vattenhink?
Hur är det nu med Tidaholm?
Hur startade Bajenmarschen?
Det sista har jag i och för sig redan försökt reda ut, för i våras skrev jag ett långt reportage om marschen. Trots att den är ett relativt nytt fenomen visade det sig finnas gott om historieskrivningar även där. Det närmaste jag kom till en grundare var en 58-årig man som levt ett tufft liv på senare år. Hans smeknamn, som alla kallade honom, kunde inte vara mer Bajenkompatibelt: Pannbands-Janne.

Annons

Fem fem år sedan träffade jag Ronnie Hellström på Söderstadion. Jag hade tagit med honom dit för att han skulle få ett slags avsked innan flytten. Det var en strålande sommardag, som gjord för nostalgi, och Ronnie började genast dra anekdoter när han vandrade runt på den tomma arenan. När vi gick förbi avbytarbänkarna sken Ronnie upp.
– Förr i tiden var de placerade ända framme vid plan och det låg singel precis utanför linjerna. Om en spelare inte skötte sig kunde lagledaren kasta sten efter dem och skrika, sa Ronnie för att i nästa andetag komma på sig själv.
– Fast det där kanske är lite av en myt.
Ronnie stack också hål på myten om att Nacka skulle ha snackat med en överdriven Söderslang. Rapp i käften var han, och dialekten satt där den skulle, men att Nacka skulle ha haft ett närmast pilsnerfilmsmässigt tugg kommer nog mest från Börje Dorchs serier om Bajenikonen.
– Nacka kunde säga ”akta stjälkarna”, men det kan man ju säga idag också, förtydligade Ronnie vilket i och för sig bara gjorde mig mer förvirrad. Just det uttrycket är kanske inte det vanligaste på Årsta IP nuförtiden.

Nacka när det begav sig. Här i en match mot Gais 1967. FOTO: BILDBYRÅN

Ronnie och Kenta i all ära, men på min kulturbärarlista kan de inte konkurrera med klubbens två största lirare genom tiderna. Det skiljer ett halvt sekel mellan Nacka och Kennedy, men det går en rak linje mellan dem. Både Nacka och Kennedy spelade i klubben som tonåringar, båda kom tillbaka efter en lång utlandskarriär. Spelmässigt är de kanske inga kopior, Nacka var en oefterhärmlig dribbler, Kennedy mer av ett spelgeni, men båda bemästrade genom hela sina karriärer den sällsynta konsten att trollbinda sin publik. När Nacka kom tillbaka slog han en hörna direkt i mål, när Kennedy summerade karriären dunkade han in bollen i krysset från 30 meter.

Att Kennedy sänkte en öl passar också in i Nackamallen – det är den perfekta bilden av det gamla folkliga Bajen – men egentligen var det inte särskilt talande för honom som person. För medan Nacka var känd som den sorglöse (apropå myter och skönskrivningar) bohemen har Kennedy alltid varit den ordentliga typen. När man träffar honom är han trevlig och tillmötesgående, men det svänger heller inte särskilt mycket. Kennedy är, i brist på bättre ord, professionell. Om man intervjuar Mujo Tankovic efter en match snackar han alltid om att spela ut och ösa på framåt oavsett läge, medan Kennedy lika mycket betonar vikten av hårt jobb och disciplin. På planen brinner han också: om medspelarna slappar i något läge får de genast Kennedys mörka blick på sig. Att han våndats över att mest ha suttit på bänken på sistone går heller inte att missa. Det är möjligt att många supportrar ser årets säsong som en enda lång Eriksgata för Kennedy, men själv lär han inte ha njutit särskilt mycket. För han vill ju spela. Bidra. Prestera.

Annons

Om vi tillåter oss att summera Kennedys Bajenkarriär lite i förtid så innehåller den nästan allt. Nu ser det visserligen ut som att Bajen kommer missa guldet i år, vilket förstås varit de perfekta prickarna över u:et, men SM-titeln har han ju redan. Hammarbys enda, lämpligt nog, ur ett mytbildningsperspektiv. Nästan lika stort var det när Kennedy återvände till Hammarby för att lite senare ta upp dem till högsta serien efter fem hopplösa år i Superettan. Och ni minns väl matchen mot J-Södra där avancemanget säkrades? Först missade Kennedy en straff vid ställningen 0-0, bara för att senare sätta 1-0 och 2-0 i vad som skulle bli en utklassningsseger.

Där hade Kennedys ögonblickstopplista kunnat stanna, men frågan är om vi inte fick en ny förstaplats igår. För när tiden och generationer gått tror jag att Kennedys arv kommer sammanfattas allra bäst med scenerna som utspelades efter han hoppat in som snart 38-åring mot Blåvitt och skruvat in en fantastisk frispark.

Om Nacka har fått sin tradition med julaftonsträffen vid statyn på Katarina Bangata så tror jag att Kennedy kommer få någon sorts motsvarighet i framtiden. Jag vet inte hur den kommer att se ut, men jag tänker mig att gubbar och gummor kommer tjata hål i huvudet på sina yngre släktingar i samband med den.
– Sätt er ner barn, så ska morfar berätta…
– Men vi har ju redan hört den!
– Hörni, sätt er ner, sa jag. För nu ska morfar berätta om den där gången när Kennedy svepte en bira mitt i målfirandet.