”Jag vill att alla ska hata att möta Hammarby”

För många är det en dröm att Hammarby vinner SM-guld i år – för Nikola Djurdjic är det en självklarhet.
Så har han alltid resonerat: ingenting är omöjligt, ingenting ska hindra honom från att lyckas.
Inte ens bomberna som föll från himlen stoppade hans fotbollsiver.

Nikola Djurdjic, 32, rör inte en min när jag frågar om Hammarby kommer vinna Allsvenskan i år. Svaret kommer blixtsnabbt:
– Ja.
Säker?

– Ja.
Helt säker?
– Ja.
Inga tvivel?

– Nej.
Varför?

– För att vi är bra.
Jag skrattar till över de rappa svaren, så Nikola känner sig manad att utveckla.
– Jag tycker fortfarande inte att vi fått ut vårt max. Vi kan bättre. Men när jag säger det vill jag dra en tydlig linje mellan att vara kaxig/arrogant och självsäker. Jag är väldigt självsäker. Jag vill hellre vara en person som säger att vi vinner än “jag vet inte, vi får se”. Vi ska bara se till att vi återgår till mentaliteten som vi hade i början av säsongen, när en poäng aldrig var tillräckligt. Vi ska alltid vinna, oavsett motstånd.
Den inställningen tror jag är omvälvande för många supportrar. Ibland får man känslan av att vissa närmast romantiserar de hårda tiderna.
– Jag vet. “Vi är inte bäst men vi bryr oss inte!” Jag hatar den inställningen. Ursäkta, men jag är inte här för att bli omtyckt eller göra klubben omtyckt.
Orden kommer fort, blicken är bestämd.
– ”Åh, vad härligt att spela här på en fin stadion”. Så tänker inte jag. Jag tänker att jag vill döda alla som kommer hit. Jag vill att alla som kommer hit ska hata att möta Hammarby.
För att ni är bra, för att ni är aggressiva eller…
– För att vi tuffa att möta. Alla ska veta att vi vill vinna varje match och att vi gör allt för att lyckas med det. De ska vara rädda när de kommer hit!
Är ni där än?

– Nej, inte än. Inte än.

När Fotboll Sthlm kommer förbi pågår en maratonlång autografsession på Tele2 arena. ”Det är ett hårt jobb, men någon måste göra det”, flinar Nikola.

Det var inte bara den kompromisslösa inställningen som gjorde att Hammarbys sportchef Jesper Jansson ville få in Nikola inför den här säsongen. Tränaren Stefan Billborn hade berättat för sportchefen vilken spelartyp han saknade i truppbygget: en defensivspecialist till anfallare vars position skulle styra resten av lagets försvarsspel.
Jesper Jansson behövde inte tänka länge förrän han visste vilken spelare han ville ha. Och som av en händelse var Nikola, som Jansson för sex år värvade till Helsingborg, kontraktlös efter en misslyckad period i danska Randers.
– Jesper känner mig väl, han visste precis vad han skulle få, säger Nikola som skrev på för Bajen den 15 mars.
Hur ser du på ditt defensiva jobb?

– Jag lärde mig det när jag spelade i Haugesund. Sedan dess har jag alltid gillat att göra skitjobbet. Ibland kan jag ha en dålig match men så länge man jobbar hårt kan belöningen alltid komma.
Varför gillar du skitjobbet?

– För att man ser resultatet direkt. De bästa försvararna i världen löser situationen även om man pressar dem hårt men i Allsvenskan finns det spelare som inte klarar det. Man kan vinna mycket boll på sista tredjedelen och då får man chanser direkt – det har du säkert sett i år. Jag tror också att det motiverar lagkamraterna, mitt hårda jobb smittar av sig till de andra. Annars kanske de slappnar av. Jag tror att jag är väldigt viktig i den rollen.
Studerar du försvararnas svagheter vid uppspel?

– Jag brukar få input från våra tränare som ofta är värdefull. Vem spelar på fel position? Finns det en högerfotad försvarare till vänster?
Hur viktiga är sådana detaljer?

– Väldigt viktiga. Sätter man motståndarna i dåliga positioner kan det bli väldigt farligt.
Hittills har du gjort sex mål i serienHur många ska det bli i år?

– Det är inte så viktigt. Det viktiga är hur många avgörande mål jag gör. Om jag gör ett antal mål som leder till poäng är jag nöjd.
Nu har Pa Dibba lämnat klubben. Hur kommer det påverka ert anfallsspel?

– Pa har varit fantastisk och gjort några avgörande mål men när jag ser på Sander (Svendsen) är jag inte alls orolig. Han kommer bli fantastisk, han har potential att bli bästa spelaren i klubben, kanske hela Allsvenskan.
Nikola stannar upp i sitt resonemang i en för honom ovanlig paus.
– Eller egentligen ska jag inte säga för mycket. Men JAG förväntar mig mycket av honom.
I Norge har han länge varit uppskriven som en supertalang. Lever han upp till det?
– Ja, jag vet att han är känd som det. Men jag pratar inte om talangen, jag pratar om hungern i hans ögon. Han är ingen typisk skandinavisk spelare. Han är ett djur på insidan.

HÄNSYNSLÖS. Nikola tacklar in AIK-målvakten Budimir Janošević i nätmaskorna. Den här gången blev Nikola avblåst. FOTO: BILDBYRÅN

Vi sitter utanför Hammarbys omklädningsrum på Tele2 arena. Under tiden som intervjun pågår passerar några spelare och ledare och Nikola har ofta en kommentar över. Det är uppenbart att han behärskar den ädla konsten att slänga käft, vilket jag i och för sig redan visste.
Inför intervjun ringde jag upp Helsingborgs gamle mittfältskrigare Mattias Lindström för att få lite bakgrundsinfo, och Lindström kom genast att tänka på när Helsingborg mötte Celtic i Champions League-kvalet 2012. Dagen före den matchen hade klubben värvat in Nikola som gick rakt in i elvan utan att ens ha tränat med laget. Trots den minimala förberedelsen var Nikola – enligt Lindström – bäst på plan, även om Celtic vann med 2-0. Men det som fastnade mest hos Lindström var hur bestämd och självklar Nikola var i omklädningsrummet. Nikola hade aldrig spelat i en svensk klubb förut, men tog plats som om inget vore mer naturligt.
När jag påminner Nikola om historien skrattar han till.
– Det var helt galet. Söndag kväll spelade jag 120 minuter i norska cupen, det var semifinal. På måndagen blev det klart med Helsingborg och på tisdagen skulle jag spela Champions League-kval. Jag kände ingen i klubben, så Åge Hareide gav mig ett matchprogram och sa: ”Lär dig namnen!”
Gjorde du det?

– Haha. Nej, det gjorde jag nog inte. Jag gick in i omklädningsrummet och Åge sa ”Här är Niko, han går rakt in i truppen. Eller i själva verket: rakt in i elvan.” Men jag gjorde en riktigt bra match. Det är exakt det som jag gillar med fotboll! Det finns inga regler. Du kan ha spelet för en klubb i fem år och känna alla, men du kan också komma från ingenstans och ändå hjälpa till.
Är det typiskt för dig att ta plats direkt?
– Det är min personlighet. Jag kan prata med alla och är alltid samma person oavsett vem jag pratar med. Som nu när jag pratar med dig till exempel: det är så här jag är. Att vara blyg eller försöka passa in… det är inte min grej. Men jag försöker alltid hålla en bra relation till spelarna och ledarna. Jag säger vad jag tycker, jag går inte bakom ryggen på någon. Jag har aldrig stängt dörren med röven när jag lämnat en klubb.

POLAREN PÄR. Nikolas halvår i Helsingborg 2012 blev succéartat. Här firar han en vinst tillsammans med målvakten Pär Hansson. FOTO: BILDBYRÅN

Nikola tror att hans personlighet går att spåra till uppväxten. Han föddes den 1 april 1986 i Pirot, en stad i sydöstra Serbien nära gränsen till Bulgarien. Han beskriver sina första år i livet som lyckliga och fina.
– Det var en bra uppväxt, jag är glad att jag växte upp i en lite mindre stad innan jag flyttade till Belgrad. När jag var liten var det skola och sport som gällde, framförallt sport.
Var du bra på fotboll tidigt?

– Jag var liten och tunn. När jag var 10-11-12 satt jag ofta på bänken. Jag mognade ganska sent, men när jag började växa som 14-15-åring blev jag bättre.

Var det bra för dig?

– Jag tror det. Jag har alltid varit tvungen att jobba hårdare. Fotbollen är allt för mig så att misslyckas har aldrig varit ett alternativ. Hade jag inte lyckats med den hade jag nog kört taxi hemma i Pirot. Det var en bra uppväxt som sagt, men det är fortfarande tufft i Serbien även om det inte är krig längre.
1999 pågick kriget däremot för fullt. Under våren och sommaren föll Natos bomber över Serbien, vilket skulle bli början till slutet på det tioåriga kriget på Balkan. Nikola reagerade först med rädsla, men sedan som den trettonåring han faktiskt var.
– Det var tre månader av skräck och terror för folket, men jag tänkte mest att det var skönt att slippa skolan när vi gömde oss i skyddsrummen. Efter ett tag brydde jag och mina kompisar inte oss om att gå in när vi hörde flyglarmet. Vi fortsatte spela fotboll och basket istället. Det var typiskt, fotbollen har alltid kommit först.
Förlorade du någon närstående?

– Nej, jag var lycklig lottad. Men jag förstår att våra föräldrar var oroliga hela tiden. Vi spelade på en fotbolls- och basketplan som låg 50 meter från polisstationen som man trodde kunde vara ett mål.
Hur har det format dig i efterhand?

– Mycket. Jag har en stark överlevnadsinstinkt. Jag är inte så rädd som för vardagliga saker som svenskar kanske är. Pressen i fotbollen, med supportrar och så, påverkar mig inte så mycket. Jag har lärt mig vad som är viktigt i livet.
Och vad är det?

– Familjen, närmaste vännerna. Ta hand om dem.
Som 18-åring debuterade Nikola i moderklubben Radnički Pirots a-lag. Två år senare flyttade han till Belgrad för att spela med Voždovac som trots stora förväntningar åkte ur under Nikolas debutsäsong. Nikola gjorde tio mål under året och tog snart en plats i Serbiens U21-landslag, men när han minns tillbaka är det knappast en lycklig tid som han beskriver.
– Det var bara problem. Jag tror inte att jag fick lön på elva månader, jag levde på mina föräldrar som hade det tufft. Efter vi åkte ur bröt jag foten men klubben ville inte betala för operationen. Jag var borta fyra månader och skadade mig direkt när jag kom tillbaka. Jag förlorade nästan en hel säsong bara för att klubben inte ville betala 2000 euro som det kostade att operera.
Och sen hamnade du i Haugesund, i den norska andraligan?
– Jag ville bara bort. Få lite ordning, normala omständigheter. I efterhand var det ett riktigt bra val, kanske det bästa som jag har gjort.

På tre och en halv säsong i Haugesund gjorde Nikola 57 mål. Klubben tog steget upp i Tippeligaen under hans första år, vilket följdes av två sjätteplatser i högsta serien. Efter säsongen 2011 utsågs Nikola till årets anfallare i Norge. Sommaren 2012 flyttade han till Helsingborg där han gjorde tio mål på elva allsvenska matcher under en succéartad höst. Karriären på väg spikrakt uppåt. I januari 2013 skrev han på för Bundesligaklubben Greuter Fürth. Under våren tog han en ordinarie plats och gjorde fem ligamål, men säsongen slutade med nedflyttning. Nikola ville inte spela i den tyska andraligan och på sommaren var det ytterst nära en övergång till Celtic.
– Försäsongen gick otroligt bra för mig. Vi mötte Celtic i en träningsmatch och jag gjorde hattrick. Mikael Lustig ringde hela tiden och tyckte att jag skulle komma över. Till sist kom ett bud som Greuter Fürth var nöjda med, men samma dag drog jag sönder korsbandet. Det var… skit.
Ett rehabiliteringsår senare gick flytten till nästa Bundesligaklubb, men i Augsburg lossnade det aldrig för Nikola. Sommaren 2015 lånades han ut till Malmö och bidrog till klubbens avancemang till Champions League. Den följande våren spelade han i Fortuna Düsseldorf som med liten marginal klarade sig kvar i Bundesliga.
Så långt i karriären hade det varit både upp- och nedturer i klubblagen, men på det stora hela tyckte Nikola att han gjort förnuftiga val. Det skulle ändras sommaren 2016 när han skrev på för serbiska storklubben Partizan Belgrad.
– Det var ett riktigt dumt beslut av mig. Det är min favoritklubb från barndomen som jag alltid drömt att spela för, men det var som att flytta 20 år tillbaka i tiden. Allt gick åt helvete. Vi missade Europa-spelet och redan efter några veckor sparkades tränaren. Jag hade problem med ljumskarna och fick ingen lön, för det fanns inga pengar i klubben. Och vi hade problem med supportrar som kom till träningen.
Huliganer?

– Ja. Seriösa huliganer, farliga personer.

KVALHJÄLTE. Nikola var viktig när Malmö kvalade in till Champions League 2015. I gruppen var dock MFF chanslösa mot bland andra Thiagos Silvas PSG. FOTO: BILDBYRÅN

På nytt ville Nikola bort från Serbien. På sista transferdagen i januari 2017 gick han till danska Randers, trots att han knappt visste något om klubben. Till en början var han skadad, men inte ens när han började spela kom glädjen tillbaka. Nikola användes i ovana roller på mittfältet i ett lag som slogs i botten av tabellen.
– Jag tror bara att jag spelade tre matcher som anfallare. Jag sprang runt och markerade motståndare på mittfältet i ett lag som bara skickade långa bollar. Jag trivdes inte alls, mentalt var jag någon annanstans. Ska jag spela här som “nummer sex” framför 3000-4000 åskådare som inte bryr sig? Det kändes som att någon straffade mig.
Var det genast intressant när Hammarby hörde av sig i våras?

– Verkligen. Jesper vet vad jag kan som sagt och jag gillade Hammarbys upplägg. Jag hade erbjudanden från Kina, andra klubbar i Sverige, Norge och Danmark och andraligan i Tyskland men Hammarby kändes klart bäst.
Var det stora pengar i Kina?

– Väldigt. Men jag har fru och en liten dotter och ville veta vad jag kom till. Och när kom hit kändes det rätt med en gång.
Vad stämde?

– Att komma hit var som att komma till Barcelona jämfört med Randers, haha. Här spelar vi possession på ett helt annat sätt. Och allt runt omkring är mycket proffsigare.
Kontraktet som Nikola skrivit på för Hammarby går ut efter säsongen. I avtalet finns en option om förlängning på två år och för stunden pågår samtalen: klubben ser gärna att Nikola stannar en längre tid. En avancerad gissning från undertecknad är att en förlängning ligger nära till hands.
När jag frågar om Nikola vill stanna tvekar han först en aning, men blir sedan mer övertygande.
– Jag har en bra tid här. Jag trivs. Men vi får se.
Vill du stanna i Sverige efter karriären?
– Kanske. Jag tror att jag kommer vara mycket i Serbien men jag tror inte att jag kommer bo där. Jag gillar Sverige väldigt mycket, jag gillar systemet, hur utbildningen fungerar till exempel.
Du är lycklig här?
– Ja. Jag mår så mycket bättre nu än vad jag gjort de senaste åren. Hammarby är en väldigt bra klubb att vara i. Bara det att jag fått tillbaka glädjen betyder egentligen allt.
Du kan dessutom hjälpa Kennedy Bakircioglü till det perfekta sagoslutet på hans karriär.
– Det hade varit den perfekta gåvan. Jag respekterar honom väldigt mycket och han är fortfarande en väldigt bra spelare. Det hade varit det bästa slutet någonsin för honom och för supportrarna.