Månsson: Tidernas näst bäste klev ut genom fönstret och försvann

BLOGG. Några tankar om det blygsamma avskedet till en av Sveriges verkligt stora på 2000-talet.

Inför Anderas Isakssons sista match med Djurgården gjorde min kollega Love Lindqvist en intervju med målvaktsveteranen. Det var faktiskt bara vi, DN och en radioreporter där på Kaknäs den dagen, trots att det var sista chansen till en intervju inför avskedet för den kombinerade DIF- och landslagshjälten.

Eftersom Isaksson är minst sagt svårpratad snackade jag och Love igenom upplägget på förhand. Att fråga hur det känns och vad han tänker inför sista matchen kändes bortkastat, för då blir det enbart klyschor. Men om man ställer frågor som Isaksson får reflektera över kanske det blir bättre? Vad är han mest stolt över i karriären? Vilket är hans största felbeslut? Vilken egenskap var viktigast för att ta honom till toppen? Till sist kämpade Love till sig en hyfsad intervju, men inte heller den här gången, när karriären skulle summeras, öppnades några nya dörrar.

Som en avslutning hade vi tänkt oss fem snabbfrågor för att lätta upp det hela, men när Love skickade över resultatet förstod jag att det var lika bra att kasta det i papperskorgen. För så här såg de två sista svaren ut:
Vilken är din bästa match i karriären?
– Jag vet inte, ingen jag kan komma på.
Vilken är din sämsta match i karriären?
– Nej, jag vet inte, jag försöker glömma bort dem. Man kan göra en bra match och förlora med 4-0, man kan göra en dålig match och vinna.

Annons

Det var väl också delvis därför som Kennedy Bakircioglü fick spaltmeter i veckor inför sin avskedsmatch medan Andreas Isaksson i en jämförelse mest klev ut genom fönstret och försvann. Nu är Kennedy visserligen en större profil för Hammarby än vad Isaksson är för Djurgården, men Isaksson är å andra sidan en större spelare. Visst hade Kennedy en strålande karriär, men han etablerade sig aldrig i landslaget där Isaksson var den givne förstemålvakten i tretton år.

Om Isaksson även är den störste svenska målvakten genom tiderna är en subjektiv bedömning, men efter att ha funderat ett tag sätter jag honom som nummer två efter Ronnie Hellström. För oss svenskar är Ronnie främst förknippad med Bajen, men han är förmodligen än mer dyrkad i Kaiserslautern där han spelade i tio år. Han kom med i världslaget två gånger, 1974 och 1978, och tog hem två guldbollar. Så även om Ronnie släppte in en straff från undertecknad på Höörs IS fotbollsskola 1994 toppar han min lista före Isaksson med de meriterna. Trea får bli “Rio-Kalle” som med två VM-medaljer under en 20 års lång karriär petar ner Thomas Ravelli från pallen.

Annons

Minns ni Isakssons genombrott förresten? A-lagsdebuten i Trelleborg kom våren 1999 – lustigt nog gjorde Kennedy allsvensk debut i samma match – vilket följdes av en sensationell vårsäsong. Efter halva säsongen plockades han som 17-åring ut i “Vårens lag” av SVT:s Fotbollskväll och därefter bar det snabbt av till Juventus. På den tiden trodde jag att klubblagskarriären skulle bli bättre än den faktiskt blev, jag trodde att Isaksson skulle bli en inflytelserik spelare på världsnivå. Riktigt där hamnade han aldrig i klubblagen, han rörde sig i skiktet strax under, men om vi ser till hans insatser i blågult är det inte mycket att snacka om: där var prestationerna i absolut toppklass. Jag tror inte att jag överdriver om jag uppskattar att jag sett 125 av av hans 133 landskamper och jag kan knappt påminna mig om någon större miss. Visst skulle jag önska att han tagit fler straffar och att han ibland kunde dominera straffområdet mer, men det allra viktigaste för en målvakt är att uppfylla klyschan om att “ta det som man ska.” Isaksson gjorde alltid det. Dessutom var han en fenomenal linjemålvakt med blixtsnabba reflexer och en svårslagen räckvidd.

Isaksson kom tillbaka till Djurgården sommaren 2016 och höll högsta nivå i två år. När Djurgården vann cupen i år höll han nollan i sex raka matcher: först i gruppspelet, därefter i tur och ordning mot Häcken, AIK och Malmö. Men sedan, efter den där efterlängtade titeln, var det som att glöden tog slut. När jag gjorde en längre intervju med Isaksson i juni i år märktes det att han mest längtade till att karriären var över. Att det dessutom dök upp ett par tydliga misstag mot slutet av säsongen lär ha hängt ihop med det: energin och koncentrationen räckte helt enkelt inte till. Därför kändes det bäst för alla att det slutade här och nu. Djurgården fick i lugn och ro tacka av sin bästa målvakt genom tiderna och Isaksson kommer äntligen få göra det som han har längtat så länge till. Det vill säga ingenting.

* * *

Isaksson är svårintervjuad som sagt – jag har själv försökt ett antal gånger utan större framgång – men i det här avsnittet av Ljugarbänken tänder han faktiskt till, mycket tack vare den mångårige vännen Erik Edman som leder programmet vid sidan av Fotboll Sthlm:s Mårthen Bergman. Det är även första (och enda?) gången som Isaksson gästar en podcast. Rekommenderad lyssning!

Annons