Månsson: Överlevaren Özcan lär överleva igen

BLOGG. Några tankar om pragmatikern Özcan och den kanske bästa derbyinsatsen som jag har sett.

Jag har följt Özcan Melkemichel i rätt många år nu.

För många är han känd för sitt temperament, och när hans tränargärning ska sammanfattas nämns ofta hans utbrott efter Syrianskas övertidsförlust mot Helsingborg för sju år sedan. Som reporter har jag också fått känna på hans känsloregister ett par gånger (här finns särskilt en historia att berätta – den ska jag återkomma till i något sammanhang).

Annons

Men om jag ska välja ut ett ögonblick som summerar min bild av Özcan tänker jag på en aprildag för fem år sedan på Stockholms stadion. Det här var våren när allt gick käpprätt för Djurgården: förlusterna radades upp, Magnus Pehrsson kände sig hotad och avgick, Fredrik Reinfeldt höll en högst oklar presskonferens. Dagen efter statsministerns utspel mötte Djurgården Syrianska på hemmaplan. Med 20 minuter kvar styrde inhopparen Nahir Oyal ett inlägg förbi Syrianskas målvakt Dwayne Miller och bollen passerade mållinjen med minsta möjliga marginal. Det uppfattade dock inte Martin Hansson och hans domarkollegor. Spelet gick vidare trots vilda protester. Tio minuter senare satte bortalaget det matchavgörande målet.

Efterspelet blev hetsigt. Martin Hansson intog en märklig position när han förklarade att han var nöjd med sitt domslut trots att tv-bilderna visat att bollen var inne. Djurgårdens spelare var rasande, supportrarna i upplösningstillstånd. För Syrianska var det däremot en blytung seger. Spelarna skrattade och kramades långt efter slutsignal men Özcan var lugn, samlad. På vägen ut från Stadion gick jag förbi Özcan som stod och rökte.
– Segerciggen? frågade jag.
– Min vän, jag röker alltid, svarade Özcan.

Özcan firar allsvenskt avancemang 2010. FOTO: BILDBYRÅN

I det här fallet var det inte Özcans förening som det stormade kring, men hans förmåga att lugna ner och hålla fokus på det väsentliga upplever jag som hans främsta ledaregenskap. Han är inte skolad i GIH-mallen som många av hans jämnåriga kollegor men har varit med på Syrianskas resa från kvartersklubb till elitlag. Det har kanske inte gjort honom till landets skickligaste fotbollsteoretiker, men det har gjort honom till en problemlösare.

För Özcan är det mer regel än undantag att knappt få ihop ett sjumannalag under försäsongen, oavsett om han är i Syrianska eller AFC. Pressen i Djurgården verkar heller inte bekomma honom. Om man som reporter kommer ner till Kaknäs för att ta ett snack med Özcan är det aldrig några problem, oavsett rådande klubbtemperatur. Bara man låter Özcan röka klart först så. Att det fungerar på det sättet är inte en självklarhet. Många tränare är betydligt mer konjunkturkänsliga: generösa i medgång, stingsliga i motgång.

Att Bosse Andersson nu gått ut och sagt att klubben vill förlänga med sin tränare känns symptomatiskt. Özcan brukar nämligen överleva. Minns ni förra sommaren? Efter Djurgårdens förlust mot Europa League-satsande Östersunds b-lag kom kritiken från alla möjliga håll: egna spelare, journalister, supportrar. När jag satte mig ner med Özcan ett par dagar efter ÖFK-förlusten ställde jag nästan bara kritiska frågor, men Özcan var lugn.
– Man ska inte göra en höna av en fjäder, sa han och spådde en betydligt bättre höst.
Jag vet inte i hur god jord orden föll, Özcan fick rätt: Djurgården hittade formen och kom trea till slut.

Även den här gången ser Özcan ut att överleva, men om vi backat till minut 70 i förra omgången hade jag kunnat sätta en bra slant på att han inte skulle träna DIF nästa år. Då hade Djurgården följt upp förlusten i Europa League-kvalet mot Mariupol med 0-5 mot Häcken och 0-2 mot Kalmar och nu stod det samma siffror på tavlan mot Elfsborg. Men tack vare en vild forcering fick Djurgården med sig en poäng, och efter 3-1-segern mot Hammarby ville många hylla DIF-tränaren.

Fenomenal i derbyt: Erik Johansson. FOTO: BILDBYRÅN

Under åren i Syrianska slogs jag av Özcans konsekventa spelsätt. På topp spelade Dinko Felic i match efter match. Det svors ofta från läktarna åt den gänglige och något klumpige anfallaren, men Özcan ville ha sin targetspelare på plan. Resultaten under Özcans ledning i Syrianska kan ingen klaga på även det sällan handlade om bländande fotboll. Özcan höll sig till grunderna, experimenterade sällan, men över tid fungerade hans invanda spelsätt.

På så vis kändes draget att spela Erik Johansson i en ny position i derbyt oväntat, för nu experimenterade Özcan. Med knapp förbedelsetid valde han att spela 4-3-3 med Johansson som en mittfältslibero. I de föregående matcherna hade Djurgården släppt till massor av chanser på inspel framför mittbackarna, och Johanssons främsta uppgift var att täta den ytan. Det fanns också en klar poäng i att testa det mot Hammarby vars yttrar älskar att vandra inåt i planen. Att testet föll väl ut känner ni till vid det här laget. Johansson lyckades inte bara förträffligt med sina defensiva uppgifter, han gjorde tre assist i en av de bästa derbyinsatserna – kanske till och med den allra bästa – som jag har sett. Dessutom gjorde både Haris Radetinac och Aliou Badji mål kort efter sina inhopp vilket ger ett extra Özcan-plus i min bok.

Just att placera Erik Johansson på mitten kan visa sig vara ett genidrag även för fortsättningen. Mittbackar finns det som bekant gott om i Djurgården, men balansen på mitten har emellanåt fallerat. I somras talades det om att testa 3-5-2 vilket jag inte alls tror på, men 4-3-3 med Erik som ankare har många fördelar med dagens trupp. Och oavsett spelsystem är en defensiv inner av hög klass guld värd. Se bara på hur mycket Enoch Kofi Adu, Junior och Fouad Bachirou betyder för sina lag.

Efter blott en match på positionen i Djurgården är jag övertygad om att Erik Johansson håller samma klass som den trion. Med honom i laget tror jag att Özcan överlever ett bra tag till.