Månsson: Flera lyckade nyförvärv krävs om DIF ska till toppen

BLOGG. ”Det är svårt när vi har en forward och en ytterback i hela truppen – och sex mittbackar och sex yttrar. Det finns ingen balans.”

Jonas Olsson utspel i C Mores tv-intervju lär inte ha undgått någon, i alla inte er som läser den här texten. Vad jag tycker om saken kan vi hålla kort: det var dumt.

I vår ovanligt vältajmade poddintervju med Olsson medger han också att han gjorde fel. Däremot tycker han att klimatet överlag borde vara mer frispråkigt och att man inte nödvändigtvis alltid måste “ta det internt” som många klubbar har som något av ett mantra.

Bergman 90 minuter släpps imorgon – här är en nyhetsartikel om avsnittet.

Annons

Apropå att inte ta det internt: När jag såg tv-intervjun med Olsson kom jag genast att tänka på Markus Rosenberg utspel för två år sedan. I en intervju med Kvällsposten kritiserade MFF-kaptenen beslutet av sälja Vidar Örn Kjartansson till Israel kort före augustifönstret stängde. Rosenberg menade dels att rika Malmö hade råd att behålla skyttekungen, dels att det var dåligt betalt.

I det fallet tyckte jag att Rosenberg var ute på tunn is, men att den trots allt höll. Först och främst kom utspelet inte under match, om vi ska jämföra med Olsson-fallet. Dessutom var det en enskild affär han kritiserade, inte en hel strategi. I medgång är det också lättare att ta ut svängarna och vid tidpunkten ledde Malmö serien. Möjligen kan man också väga in en tradition av himmelsblå frispråkighet: I MFF är det ofta högt i tak, inte minst när det gäller Rosenberg.

Däremot anser jag att ”Mackan” hade fel i sak. Att sälja en 26-åring för 35 miljoner var en utmärkt affär, särskilt som det var enkelt att ersätta honom med kvalitetsspelare som redan fanns i truppen.

I Jonas Olssons fall?
Ja, det för oss till diskussionen om var Djurgården egentligen står.
I onsdags vann de med 4-0 mot Sylvia i en match där de hade allt att förlora. En förlust hade dragit åt tumskruvarna ytterligare, medan vinsten mest ger status quo för helhetsbilden, även om cupavancemanget i sig givetvis är betydelsefullt för nästa säsong.

Just nu ligger Djurgården sjua i serien. Upp till Norrköping på tredjeplats är det sju poäng, och om DIF mot alla odds skulle gå förbi Peking måste de också passera Östersund, Malmö och Häcken. För stunden talar lite eller inget för att det kommer gå, så i den här analysen utgår vi från att DIF inte spelar i Europa nästa säsong.

Ekonomin i klubben är god tack vare Bosse Anderssons stora försäljningar på senare år. Vid årsskiftet hade Djurgården 53 miljoner i eget kapital och försäljningarna av Felix Beijmo och Tino Kadewere kommer med råge täcka upp för årets nyförvärv. Däremot ligger Djurgården alltjämt klart efter sina största konkurrenter vad gäller publik- och sponsorintäkter.

Chilufya – joker nästa år? FOTO: BILDBYRÅN

Truppen så: Jonas Olsson må ha överdrivet i sin känsloanalys, men han har en uppenbar poäng. Sommarfönstret blev inte särskilt lyckat, vilket Bosse Andersson också medgav när jag pratade med honom för två veckor sedan. Klubben jobbade hårt på att få in en etablerad forward men gick bet. Minst ett par förhandlingar sprack sent, menade Bosse, som inte heller tyckte att provspelaren Bongi Ntuli imponerat tillräckligt för ett kontrakt. Av det som jag fick med mig från på träningsplanen var det ett rimligt beslut: Bongi såg inte särskilt vass ut.

Eftersom jag inte har insyn i hur förhandlingarna gick med övriga kandidater är det svårt att bedöma situationen rättvist, men Djurgården var under alla omständigheter i behov av en anfallare. Vid sidan av den givne (men för stunden formsvage) Kerim Mrabti finns egentligen bara Aliou Badji som färdigt alternativ. Eller färdigt och färdigt – Badji är fortsatt väldigt ojämn – men han har visat att han håller på den här nivån. Där bakom finns 18-åringen Edward Chilufya som man inte kan räkna med än även om det skriker potential om honom på träningarna.

Jag tycker också att det var ett misstag av Djurgården att inte satsa på att plocka in en rak ersättare till Felix Beijmo. Högerbacken pendlade en del i prestationer under våren men hans instinkt att gå framåt saknas nu. Både Niklas Gunnarsson och Jacob Une Larsson löser rollen hjälpligt, men ingen av dem känns naturlig på positionen. Doldisen Johan Andersson fick visserligen chansen (till vänster!) mot Sylvia, men han har inte fått en minuts speltid i Allsvenskan.
När jag pratade med Bosse motiverade han den uteblivna högerbacksvärvningen med att de inte tyckte att de fann något lämpligt alternativ på marknaden, men nog borde man hitta en stabil högerback någonstans? Det är möjligt att det var svårt att göra en bra affär under sommaren, men i det här läget borde det kortsiktigt sportsliga perspektivet väga tungt.

Hade det varit möjligt at köpa loss Emil Salomonsson eller Alex Dyer? Jonathan Tamini? Eller slanta upp rejält för Jönköping Södras 20-åring Alexander Jallow? Inte vet jag, men min poäng är att det trots allt finns naturliga högerbackar där ute, och att Djurgården måste spela klart säsongen med en uppenbart snedbalanserad trupp.

Nåväl, allt är inte mörker i Djurgården. I år har laget vunnit cupen och spelat i Europa och det finns otvivelaktigt kvalitet i truppen. Till nästa säsong har Andreas Isaksson och sannolikt Olsson slutat (vilket han berättar om i vår podd). Kerim Mrabti kan man nog också räkna bort, men i övrigt löper startspelarnas avtal vidare. Ändå krävs flera justeringar.

Osäker framtid för Özcan. FOTO: BILDBYRÅN

Om Özcan Melkemichel får fortsatt förtroende till nästa år är högst osäkert, men om vi utgår från hans 4-4-2/4-4-1-1-formation behöver Djurgården göra en hel del drag på marknaden för att få till en välkomponerad trupp.

En ny målvakt måste under alla omständigheter in. En högerback likaså. Till vänster finns Jonathan Augustinsson som fortsatt är under utveckling. Om man bedömer att Johan Andersson håller som backup på båda kanterna kan det räcka som bemanning på ytterbackspositionerna under ett Europafritt år – annars borde en sådan truppspelare värvas. 
På mittbackssidan räknar jag in Erik Johansson och Marcus Danielsson som en stark duo. Om Jacob Une Larsson säljs, vilket det varit snack om, är det kanske i tunnaste laget med Niklas Gunnarsson som reserv. 

På centralt mittfält finns det nästan för många alternativ. Om talangerna Hampus Finndell och Besad Sabovic inte får chansen är det läge att låna ut minst en av dem, för Fredrik Ulvestad, Kevin Walker och Jesper Karlström vill inte gärna flytta på sig.

På kanterna finns Niklas Bärkroth, Dzenis Kozisca, Jonathan Ring, Haris Radetinac och eventuellt Omar Eddahri. Ingen av dem har rosat marknaden på sistone, men här finns det grundkvalitet så det räcker. Frågan är snarare vilka man bör satsa på – fyra spelare är mer än tillräckligt. I anfallet krävs minst två förstärkningar: en spelare som ska ersätta Mrabti, en spelare som konkurrerar med Badji. Isåfall är lagdelen välkomponerad med Chilufya som joker.

Ni får ta truppanalysen för vad den är: tidig och spekulativ. Men enligt min lilla genomgång måste minst fyra spelare värvas för att få till balansen som Jonas Olsson efterlyste. Om en ny tränare kommer in med ett nytt spelsystem krävs det kanske fler nyförvärv än så.
Med andra finns det gott om jobb att göra för den relativt slimmade organisationen som styr klubben.