Fotboll Sthlm möter Galloway: ”Behöver dem som är annorlunda”

Steve Galloway är tillbaka i stan, men saknar fotbollen.
Den brittiske kultspelaren skulle gärna ta ett nytt tränaruppdrag, oavsett på vilken nivå det är.
– Kärleken till fotbollen kommer aldrig att släppa, säger 55-åringen.

Annons

Hoppborgar, sockervadd och blårandiga barn överallt. Djurgården har familjedag på Kaknäs och det är profiltätt när jag ser mig runt på träningsanläggningen. På en bänk sitter den på 50-talet dubble svenske mästaren John ”Jompa” Eriksson, 89, och pratar med några medelålders män. En bit bort står Kenneth Höie, 39, med en rejäl prilla under läppen och visar bilar – den förre målvakten jobbar numera som försäljare på Volkswagen. Mitt i en liten svärm av barn och pappor står Steve Galloway. Han är främst här för att göra reklam för sitt nya företag Vikarieförmedlingen, men de flesta vill mest snacka gamla minnen.
– Barnen frågar om autografer men de har ingen aning om vem jag är, säger Steve med ett leende.
Du trivs här?
– Här? Det här är julafton för mig. Jag snackade med ”Jompa” innan, han är en legendar, och alla är här: det är herr- och damlag, hockey och fotboll. Det går inte att må dåligt här, särskilt inte när solen skiner som idag.
Känner du dig hemma?
– Ja, Djurgården har alltid varit hemma. Egentligen har man inget val. När jag började spela i Djurgården märke jag genast att AIK:arna och bajarna inte gillade mig. De flesta hade respekt, men det märks vilken rivalitet det är. Antingen är man med eller emot.
Blir du nostalgisk?
– Ja, lite. Men framförallt är det väldigt kul. Det är ju 30 år sedan jag spelade. Men det är väldigt fint att klubben lever vidare med nya generationer. Det är stort när barnen vill ha autografer, för då vet jag att föräldrarna har berättat om mig. Jag ser det som en ära och försöker alltid vara trevlig.

PUBLIKFAVORIT. Steve skriver autografer efter en match 1989. FOTO: BILDBYRÅN

Steve spelade bara i Djurgården i två säsonger, 1988-1989, men blev genast en supporterfavorit med sin kraftfulla spelstil och sitt glada humör. Under den turbulenta säsongen 2009 återvände han till klubben som assisterande tränare bredvid Andreé Jeglertz, men annars har han bott i Umeå i 28 år. Att han nu har flyttat till Stockholm igen är en stor omställning i livet.
– Jag har bott så länge i Umeå att man vet hur allting funkar. Behöver man hjälp så vet man vart man ska gå. Men jag känner också att det är dags att göra någonting. När man är 55 ska man väl egentligen lugna ner sig men jag tänkte att det skulle vara roligt att testa något nytt. Dessutom är min tjej från Stockholm, så det blev naturligt.
Och nu jobbar du med rekrytering?
– Det känns kul att kunna hjälpa folk som vill ha jobb. Jag drev en restaurang i Umeå och då frågade folk ofta om det fanns något jobb för dem, men då hade vi inga möjligheter att anställa.
Vill du jobba med fotboll igen?
– Gärna. Jag saknar miljön, jag saknar skitsnacket i omklädningsrummet. Om det är Allsvenskan eller division 5 spelar egentligen ingen roll.
Vad vill du göra?
– Jag vill inte vara huvudtränare. Jag vill kunna vara mig själv, inte behöva vara så stel och tänka på vad man säger hela tiden. Jag vill komma nära spelarna, få dem att ha kul och hjälpa dem. Kanske individuell tränare på något sätt. Jag tror att jag är bra på att få människor att utvecklas, både som spelare och personer.
Hur ser du på dagens spelare?
– Det finns väldigt många duktiga spelare och det är hård konkurrens. Men ibland kan jag tycka att vissa gnäller för mycket, för det finns betydligt tuffare yrken. Om man inte trivs ska man inte gnälla – utan göra något annat. Jag är en enkel man, jag resonerar enkelt på så sätt. Jag vet hur det funkar på gatan.
Du är street smart?
– Jag var det förut, men nu har jag nog bott i Sverige för länge, haha.

Annons

Det första året i Sverige blev en stor framgång för Steve. Han gjorde tio mål i serien och gick till final med Djurgården (mellan 1982 och 1990 avgjordes Allsvenskan med ett slutspel) mot Malmö FF. Den andra säsongen gjorde han ytterligare sju när blåränderna kom sexa. Men när jag frågar om hans bästa minne i klubben får jag ett oväntat svar.
– Det var när jag gjorde mål i en match mot Gais och tog upp en badmössa ur shortsen. Det var nog den roligaste grejen. Som svart man tycker man inte om när folk ska ta dig i håret, det är lite förnedrande. Men bara för det så höll mina lagkompisar på med det. Krister Nordin, Glenn Schiller, Stefan Rehn och de andra ville toucha håret och sedan sticka iväg. Så efter målet drog jag på mig mössan och sa ”Nu kan ni röra mig!”
Steve skrattar.
– Jag var tvungen att bemöta det med humor och i Djurgården var det okej. De vill testa mina gränser och det var del av en jargong. Jag höll också på att testa alla andras gränser hela tiden. När jag kom hit visste jag inte hur systemet funkade men jag körde bara på, jag tog allt som det kom. Jag var seriös med fotbollen men gillade att skämta och säga vad jag tyckte. Det passade bra in i omklädningsrummet där man drev med varandra. Svenskarna gjorde det hela tiden, men de lyssnade och förstod var gränserna gick. Det var annorlunda i England.
Hur då?
– Det var mycket värre, jättesvårt ibland. Jag spelade i olika lag där jag var den enda svarta spelaren. Då var skämten mer öppet rasistiska. Men man hade lärt sig att tåla det. När jag växte upp ville vissa föräldrar hindra mig från att leka med deras barn. Jag förstod ingenting – vad har jag gjort, liksom? – men sedan lärde man sig hur det fungerade.
Hur lärde du dig att hantera det?
– Man var förberedd, lät det inte påverka. För vad skulle jag göra? Bryta ihop? Om jag inte kunde tåla det från en eller två personer i omklädningsrummet, hur skulle jag då klara det när jag skulle spela match? När det är fem- eller tiotusen på läktaren? Om vi mötte Millwall i England i eller AIK i Sverige skrek folk alltid en massa rasistisk skit från läktaren. Så man lär sig väl… den tuffa vägen. Vi som var svarta spelare på den tiden fick kämpa. Jag är glad att dagens spelare inte har lika mycket problem.
Steve slår ut med armarna.
– Det här var kanske inte vad vi skulle snacka om. Det är hårt att säga, men det är tyvärr sanningen.
Hur är klimatet idag tycker du?
– Idag funkar det mycket bättre, för idag kommer spelarna i Sverige från Afrika, Sydamerika och allt vad det är. Världen blir mindre hela tiden på gott och ont – i det här fallet gott. Djurgården har varit bra på att utveckla afrikanska spelare framförallt.
Vad tycker du om årets säsong? Cupguld, en hyfsad placering i tabellen, men en bra bit efter AIK och Hammarby.
– Jag bryr mig inte om konkurrenterna. Vi har vunnit cupen och det var stort. Men man hoppas förstås alltid att det ska gå bättre.
Du säger vi forfarande?
– Ja, det kommer jag alltid göra.
Jag har frågat om ditt bästa minne i Djurgården. Vilket är ditt sämsta?
– När Djurgården åkte ur Allsvenskan efter kvalet mot Degerfors (1992). Då spelade jag inte ens i klubben, men det var riktigt tungt. Jag minns att jag åkte båt från Finland när jag såg resultatet. Jag var redan sjösjuk så jag mådde dubbelt illa, jag spydde nästan. Jag kunde bara inte förstå hur det hade gått till, för laget var fortfarande riktigt bra.

PRESSAD DUO. Steve och Andreé Jeglertz 2009. FOTO: BILDBYRÅN

När Steve återvände till Stockholms stadion sommaren 2009 var det något av ett räddningsuppdrag, för Djurgården hade inlett säsongen bedrövligt. Det vore överdrivet att prata om en ”Galloway-effekt” eftersom klubben hela tiden låg i botten, men på något sätt räddades det allsvenska kontraktet. Tack vare en oväntat formtopp med tre raka segrar i slutet av serien nådde Djurgården kval där de vände ett 0-2-underläge från bortamatchen mot Assyriska. När Steve tänker tillbaka på sina första intryck är det främst den tryckta stämningen som han minns.
– Det var en väldigt turbulent period. Spelarna saknade självförtroende och det var som nästan som att vissa letade ursäkter till varför vi förlorade. Det är svårt att formulera, men det var som att man väntade på att andra skulle göra misstag.
Hur försökte du påverka stämningen?
– Jag är som jag är, I don’t give a shit, liksom. Jag skämtade hela tiden. Vi satte ihop olika övningar, barnövningar egentligen, där man skulle samarbeta. Det var sådana saker som vi behövde för att få ihop gruppen.
Fungerade det?
– Efter ett tag. Jag minns en grej som var väldigt kul. Våra afrikanska spelare gillade att spela Scrabble där man ska lägga ord och förklara dem. Om någon inte godkänner ordet ska man ropa ”challenge!” och på något sätt följde det med ut på planen. Om det var en ful tackling på träningen till exempel, då kunde någon skrika ”challenge!” och det ändrade hela stämningen.
En comic relief?
– Exakt. Ett enda ord kunde räcka.
Steve skiner upp när han berättar om nästa minne.
– Spelarna drev med mig hela tiden. Jag hade en sådan där magväska som de retade mig för. En gång när jag kom in i omklädningsrummet såg jag att Christer Youssef gick runt och härmade mig inför de andra. Han gick så här bredbent som jag gör, hade magväska och sa typiska Steve-grejer. Och han märkte inte när jag kom in i rummet…
Leendet har nu gått över i ett stort garv.
– Han blev som en mus! Helt livrädd när han såg mig. Men det var exakt sådana grejer som vi behövde, för det var så spänt.
Vet du om att magväskan är trendig nuförtiden?
– Är det sant? My god. Jag var bara för tidig alltså, jag visste det!
Hur viktigt är skrattet i omklädningsrummet?
– Väldigt viktigt. Jag tror alltid att man underskattar det. När man pratar med fotbollsfolk är det mycket ”Vilken utbildning har du? Vilken kurs, vilka steg?” Då kan jag tänka ”Vilka jävla steg, liksom?” Det viktigaste är att känna spelarna. Naturligtvis ska man kunna taktik men om alla gör samma sak… ja, då blir det samma sak. Vi behöver dem som är lite annorlunda. George Best, Charlie George, Frank Worthington… eller Zlatan om man ska vara lite mer aktuell. Det är samma sak med tränarna.
Steve sammanfattar tankegången med ett hemvävt ordspråk.
– Man kan inte bara äta pyttipanna eller köttbullar varje dag, ibland måste man äta tacos också.

Annons