Ikväll går Djurgården in i en europeisk cup för första gången på tio år.
För sportchefen Bosse Andersson går en av hans drömmar därmed i uppfyllelse.
– För fem år sedan hade det låtit helt galet om vi pratat om Europa, säger han i en intervju med Fotboll Sthlm.

Det var så länge sedan Djurgården deltog i ett europeiskt cupspel att Europa League inte ens fanns senast det hände. Säsongen 2008/09 hette motsvarigheten Uefacupen och i den första kvalomgången tog sig Djurgården vidare via bortamål mot estniska Flora Tallinn. I nästa omgång blev det storstryk mot Rosenborg och därmed var äventyret över.
När Djurgården ikväll möter ukrainska Mariupol är det alltså första gången på ett decennium som blåränderna ska ut i det internationella cupspelet. För Bosse Andersson betyder det att ett stort mål är uppnått, men någon högtidsstund ser han det inte som.
– Jag är inte särskilt bra på att njuta. Stannar nästan aldrig upp på det sättet. Det är alltid nästa steg som gäller i mitt huvud, säger han.
Är det därför som du lägger på mitt i telefonsamtal?

– Alltså, det där… det har blivit en sådan mediegrej som fått för stora proportioner. Men det är klart, många säger att jag gör det, och då är det väl så.
Jag tänker att det säger något om dig som en uppstudspersonlighet?

– Ja, mycket av jobbet sker på uppstuds. Hur löser man den här situationen? Men du måste också vara en strateg och tänka långsiktigt. Men det här med att jag lägger på handlar väl också om att jag ofta svarar i telefon. För att få tag på information behöver man vara mycket i telefon. Och det är kanske därför som jag kan verka disträ emellanåt. Pang bom, nu går vi vidare, liksom.

Vi ses på Djurgårdens kansli på Stockholms stadion. Det här har varit Bosses arbetsplats sedan vintern 2013/14. När “Super-Bo” gjorde comeback som sportchef bredvid vd:n Henrik Berggren var läget i klubben allt annat än muntert. På de föregående fem åren hade Djurgården som bäst blivit nia i serien – 2009 räddade klubben kvar sig via kval – och det ekonomiska läget var pressat. Utan externa pengar från näringslivet hade siffrorna inte gått ihop överhuvudtaget.
– Det var ett väldigt tufft läge. Det fanns bara en väg att gå och det var att ta tuffa beslut. Vi kunde inte behålla alla anställda och var tvungna att sälja spelare för att överleva. Vi har gjort ett starkt jobb sedan dess och står på egna ben. Samtidigt kan vi inte vara nöjda förrän vi vinner titlar, vi är ju Sveriges framgångsrikaste klubb genom tiderna.
Är ni det?

– Totalt sett, absolut. 443 SM-guld i 24 idrotter. Fotbollen har en del titlar också, men man mäts efter senaste matchen.
Var det svårt att som storklubb kommunicera ut budgetsatsningen som ni var tvungna att göra till en början?

– Det är en svinsvår balans, sponsorerna brukar vilja att man ska köra på. Men jag tror ändå att de största sponsorerna blev imponerade av vår plan. Vi visste vart vi ville och vi backade upp det. Men jag är också tacksam för att sponsorerna ställde upp i förstaläget.
Vilka sponsorer tänker du på?

– Jag tror inte att Prioritet finans hade varit kvar om vi inte följt vår plan.
Åren före 2013 tog Djurgården in 15-20 miljoner per säsong i externt kapital. Varför fortsatte inte det?
– Vi ville bli oberoende på ett annat sätt. Det var rätt väg att gå långsiktigt.
Köpte spelarna att ni inte kunde erbjuda feta kontrakt längre?

– Klart att de inte gjorde det. Därför blev det också en väldig omsättning i spelartruppen. Kostnaderna sänktes rejält och i och med det tog vi en jävla risk. Vi hade lika gärna kunnat bli ett Helsingborg. Men vi trodde hela tiden på vår idé.
Att bli som Helsingborg – det vill säga trilla ur?
– Ja, risken är alltid den när man är inne i en sådan period.
HIF hade gått i konkurs om de inte räddats av kommunen och privata investerare med klubbhjärta. Hade Djurgården kunnat hamna i samma sits?
– Ja, det kunde varit vi. Men det är klart… konkurs hade det inte blivit, för folk hade ställt upp. Men jag tror att många inte riktigt förstår hur vi vänt på steken. Folk tänker “jaja, Djurgården är en storklubb, det löser sig alltid”, men vi har fixat allt tack vare egna beslut och hårt jobb från grunden. Alla som varit med på den här resan ska vara väldigt stolta. Efter fyra år nådde vi Europa, efter fyra och ett halvt tog vi en cuptitel. Det fanns ju överhuvudtaget inte på kartan när jag och “Henke” kom in. Cupguld? Europa? Det hade låtit… helt galet. Folk hade garvat.
Hur ser din och Henriks arbetsrelation ut?

– Vi har jobbat länge ihop. Vi är olika som personer men har stor respekt för varandra. Vi är båda delaktiga i helheten i klubben på ett sätt som jag tror är ovanligt. Men vi har varit tvungna till det när resurserna varit små.
Det har blivit en herrans massa transfers sedan du kom in. Insåg du tidigt att det skulle bli så?
– Ja, det förstod vi. Man vill gärna ha kontinuitet i en klubb men för att komma dit har vi varit tvungna att agera och vara aktiva.

VILT JUBEL. Bosse med pokalen i högsta hugg. FOTO: BILDBYRÅN

Under Bosses första ledarsejour i klubben, i början av 2000-talet, vann Djurgården sju titlar: tre i serien, fyra i cupen. Därefter dröjde det tretton år innan nästa kom genom cupguldet från i våras. Att ögonblicket betydde mycket för Bosse gick inte att ta miste för alla såg som matchen på tv. I en sällan skådad känslostorm vrålade och grät Bosse om vartannat – bilder som, så att säga, gick igenom rutan.
När jag tar nu tar upp ögonblicket skruvar Bosse på sig.
– Det där… jag vet inte vad jag sa. Men jag var otrolig glad för grabbarnas skull. Det var ett jävla vägskäl på säsongen för vi hade varit i en dålig trend, och så plötsligt fick vi hem en titel. Det blir inte mer dramatiskt än så.
Gillar du att stå i centrum?
– Nej, jag vill inte att det ska vara en enmansshow. Och det är det inte heller, det krävs alltid ett stort lagarbete.
Man kan få det intrycket när du lägger upp Gladiator-poster på dig själv på sociala medier.
– Ja, men det handlar mer om att jag gillar att skoja lite. Jag är inte skitvass på sociala medier precis. Och jag är inte så jävla rolig heller, haha.
Inte?
– Nej. Men det är kul att spela på engagemanget som finns, för det är otroligt.
Kan du njuta av rubrikerna efter att ha värvat en storspelare, till exempel Erik Johansson?
– Nej, då är vi inne på det som vi snackade om innan. Då har jag redan gått vidare mentalt.
Hur nära var det att Sebastian Larsson hamnade i Djurgården?

– Jag sticker inte under stolen med att jag träffade honom. Jag har stor respekt för honom som spelare och person men vi hittade aldrig en perfect match. Vi kom aldrig till förhandlingsbordet. AIK hade en bättre plan för honom än vi hade. De sålde Anton Saletros och tog in Seb. Vi hade gjort en satsning på Fredrik Ulvestad i vintras och har flera bra innermittfältare. Och det var där han ville spela.
Ni tänkte mer på högermittfältet?

– Precis.
Hur mycket sved det att han gick till AIK?
– I det här fallet inte särskilt mycket. Vi var aldrig nära.
Hur nära var det att ni värvade Luis Figo då?
– Haha. Jag vet att det funnits rykten om honom eftersom han har svensk fru. Jag träffade faktiskt honom i Lissabon 2008 när vi bodde på samma hotell i samband med en landskamp. Det var mest slumpen, men då frågade jag om han ville spela i Sverige.
Vad svarade han då?

– Att han gillade Sverige men inte hade några planer på att spela fotboll där.

Ingen Luis Figo alltså, men Bosse är definitivt med i toppen bland de svenska sportcheferna i kategorin värvade storspelare med namn som, om vi håller oss till den senare sejouren, Andreas Isaksson, Jonas Olsson och Kim Källström. Men om det är något som han är stolt över är det att klubben kommer vara i bra skick när han lämnar sin tjänst – för det är Bosse nämligen övertygad om.
– De kommande åren kommer bli jävligt fina för Djurgården. Det är nu det roliga börjar, för nu mår klubben bra igen.
Hur länge kommer du fortsätta som sportchef?

– Det tar en jävla massa energi, det här jobbet. Jag har ingen tanke på att sluta idag, men jag kommer inte fortsätta i alla oändlighet.
Inte i fem år till?

– Som sportchef? Nja. Men jag kanske är kvar i klubben på ett eller annat sätt.
Har du varit nära att gå in i väggen någon gång?

– Det finns dagar när man undrar vad fan man håller på med egentligen. När det är jobb dygnet runt. Så ja, jag har säkert varit inne i väggen.
Bosse flinar för att avdramatisera det hela.
– Men jag kom igenom den på något sätt.