Månsson: Stryktåliga AIK visade klass när det behövdes som mest

BLOGG. Kniven mot strupen, nollgradigt och decimerat manskap i en hel match. Då visade AIK varför de förtjänar Lennart Johanssons pokal.

Ibland kan jag tänka att jag sett så mycket fotboll i mina dagar att det är svårt att bli överraskad, men så plötsligt studsar man till där i tv-soffan (som jag följde den här matchen ifrån). För det här liknade inget som jag har sett tidigare.

AIK spelade med tio man i 90 minuter och utan boll i långa perioder. Ändå var 1-2 ett logiskt resultat. 0-2 hade till och med varit mer talande. För vad ska man med bollen till om man bara duttar runt den som Östersund gjorde ikväll? AIK däremot: blixtrande fokus varenda gång de ställde om i första halvlek, följt av en äckligt disciplinerad andra akt. När Martin Strömbergsson satte pipan i munnen för sista gången var det lätt att konstatera att rätt lag vann.

Annons

Men låt oss ta från början. Knappt hade personalen på Jämtkraft arena städat bort konfettin nedanför AIK-klacken förrän Enoch Kofi Adu fick syna det röda kortet. För mig kändes det som något av en ironi med tanke på min omdiskuterade bloggpost häromdagen. Nu drev jag visserligen tesen att det inte fanns någon systematik bakom domsluten men ändå: nu var det AIK:s tur att bli förfördelat. Att det inte var särskilt mycket kraft i Adus stämpling mot Rewan Amin är en sak, det lägger domarna inte så stor vikt längre, men jag tyckte att det var mer hafsigt än våldsamt från Adus sida. Efter att han missat bollen dröjde han kvar benet på ett onödigt sätt, men det var inte värre än de “vanliga” fotstämplingarna som man brukar se ett par gånger per match. Farligt spel? Kanske i meningen att det kan göra ont, men inte att motståndaren kan bli allvarligt skadad: för det behöver man aktivt trycka till. Dessutom blev jag lite extra överraskad eftersom det var så tidigt i matchen – domarna brukar var mer tillåtande vid de första duellerna – men det lägger jag undan i min bedömning. Hur som helst: gult kort hade räckt.

Annons

Att AIK var decimerade från start präglade förstås matchbilden. Samtidigt påverkade det inte AIK:s grundstruktur särskilt mycket. Att Tarik Elyounoussi skulle gå ner på mittfältet kändes givet och den konformade 5-3-2-formationen ersattes av en tjock 5-3-1-julgran nästan per automatik. Vid det laget trodde jag på en tillknäppt och målfattig tillställning, men AIK var sylvassa när de ställde om. Utdelningen kom också snabbt. Först knuffade Panos Dimitriadis undan Henok Goitom vid en hörna och lobbnickade in ettan, därefter gick det fort när Kristoffer Olsson drev loss på kanten, Goitom volleysköt och Elyounoussi sprang in returen framför ett förstenat ÖFK-försvar. Som om inte det var nog hade AIK ytterligare två hyfsade chanser innan Strömbergsson visslade för paus.

Strax innan den andra halvleken sparkades igång gjorde Rikard Norling en virrig TV-intervju, men det framträdandet hade inget med AIK:s fokus att göra. Koncentrationen var total. Medan Östersund flyttade boll från kant till kant dröjde jag mig kvar med blicken på Henok Goitom. Kroppsspråket signalerade en fullständig hängivelse där han styrde motståndare och medspelare om vartannat från sin position mitt på egen planhalva.

I sin tidiga tv-karriär brukade Glenn Strömberg tjata om att spelarna måste vara “vaksamma” i samtliga situationer vilket har fastnat hos mig sedan dess, för jag tycker att begreppet är underskattat. För vaksamma, det var just vad Goitom och hans medspelare var. Ingenting lämnades åt slumpen, inte en jävel släpptes över bron.

Annons

Offensiven? Tja, med en tvåmålsledning i ryggen brydde AIK sig inte om den (även om Rasmus Lindkvist plötsligt prickade ribban med 20 minuter kvar). Vid ett läge såg Tarik Elyounoussi ut att få en fin kontringsyta på högerkanten, men när han lyfte blicken efter en liten rusch hade han plötsligt sju ÖFK-spelare runt sig. Men vad gjorde väl det? Hemmalaget spelade med elva man mot tio i 75 minuter utan att vara särskilt nära att göra mål innan Per Karlsson tajmade ett upphopp galet och lobbade bollen i egen bur, vilket säger det mesta om AIK:s prestation ikväll. Det var kanske inte den vanliga styrkedemonstrationen som man brukar se att en serieledare, men det var likväl just det: en styrkedemonstration värdig ett mästarlag. Att Östersund tryckte på mot slutet var naturligt, för reduceringen gav dem hoppet, och den där typiska desperationen, men närmare ett skott från Ronald Mukiibi rakt på Oscar Linnér kom de inte.

När matchen var över hade temperaturen krupit under nollan. Henok Goitom sträckte armarna i skyn, Alexander Milosevic och Panos Dimitriadis skrek rakt ut. Vid sidlinjen rättade Rikard Norling till brillorna och, antar jag, jublade som en galning inombords. För nu är det nära. Allt som krävs är två poäng på två matcher för att AIK ska vinna SM-guld under det händelserika fotbollsåret 2018.

Intrycken har varit många. Hammarbys fantastiska vår, Malmös och Häckens uppryckningar, Norrköpings rakt igenom gedigna säsong. Men när vi summerar året lär det ändå vara det mentalt starka, taktiskt drillade och inte minst stryktåliga AIK som står där med Lennart Johanssons pokal. Och när allt kommer omkring så är det mästarna som man kommer att minnas.