Månsson: Ett allsvenskt stridsrop mot den moderna fotbollen

BLOGG. Några tankar om en folklig, fantastisk liga att värna och vårda.

Den italienska supercupfinalen mellan Milan och Juventus spelas i Saudiarabien i januari nästa år. Tidigare har den gått i Kina och Qatar. Snart kommer La Liga-matcher, förmodligen med Barcelona och Real Madrid inblandade, flyttas till USA.

I veckan avslöjade Der Spiegel, med dokument från Football leaks, hur PSG och Manchester City fuskat sig förbi Uefas Financial Fair Play-regler. Hur de straffades? Genom att flyttas ner eller portas från Champions League? Nejdå.
“Jag vill tacka för din tilltro, och du vet att du kan lita på mig” mejlade Uefa:s generalsekretare (numera Fifa-presidenten) Gianni Infantino till Citys ordförande Khaldoon Al Mubarak enligt de läckta dokumenten. Ja, men då så.

För fyra år sedan såg jag derbyt Dinamo-Lokomotiva i Zagreb. Om man ska översätta det till en svensk kontext skulle det kanske vara AIK-BP, men inramningen påminde mer om en division 5-match. För man hörde varenda spark på den kroatiska nationalarenan. Sedan flera år tillbaka bojkottade Dinamos supportrar matcherna på grund av ägaren Zdravko Mamic. På läktarna var det i stort sett tomt. Avskyn mot Mamics gangstermetoder trumfade till och med kärleken till klubben.

I det förra numret av Offside gjorde Johan Orrenius och fotografen Daniel Nilsson ett reportagejobb om det engelska lågdivisionslaget Billericay Town vars excentriske ägare förvandlat klubben till oigenkännlighet. Reportaget är läsvärt och storyn minst sagt dråplig, men supportrarna som följt sitt lag i generationer skrattar inte lika mycket.

Annons

Vad var det här för inledning? Jo, några top of mind-exempel från den moderna fotbollen, och jag hade kunnat förstås kunnat fylla på med många fler. För egen del märker jag hur lusten till en del av fotbollen sinar för varje säsong. I hela mitt liv har jag följt sporten med ett brinnande intresse, men den internationella världsklassfotbollen ger mig numera så mycket avsmak att jag ibland knappt klarar av att se Abu Dhabi-ägda Manchester City eller Qatar-finansierade PSG rulla ut ännu en motståndare. Mitt allsvenska intresse är däremot orubbligt, kanske starkare än någonsin till och med, för här hemma finns en serie i precis min smak.

Mina internationella exempel var förstås värsta tänkbara. Det behöver inte gå automatiskt snett bara för att man släpper marknaden fri och säljer till högstbjudande, men bara risken stärker min övertygelse om 51-procentsregelns betydelse. Det behöver inte ske på en natt, det behöver inte drabba alla, men efter ett tag tror jag att vissa svenska klubbar skulle tappa fotfästet och kontakten med supportrarna om regelverket luckrades upp.

Ja, det handlar mycket om 51-procentsregeln. Att våra klubbar är medlemsägda är inte en garanti för att de styrs väl per automatik, men det är så nära en garanti som man kan komma för att supportrarna inte körs över. En klassisk klubb som byter stad eller tröjfärg? Nej, det kommer inte hända så länge medlemmarna styr. Sitter du i en makt- eller förtroendevald position i Djurgården eller Malmö måste du helt enkelt lyssna.

Annons

Visst, hade jag varit vd, sportchef eller haft affärsintressen i en allsvensk klubb hade jag säkert gärna slopat 51-procentsregeln, för då hade mitt handlingsutrymme ökat radikalt. På så sätt kan jag förstå frustationen som en del klubbrepresentanter uttrycker när man pratar med dem off the record (eftersom åsikten är impopulär håller många inne med den, vilket i och för sig är synd – all debatt är bra.) Vissa tycker att man målar fan på väggen om man hänvisar till utländska skräckexempel för “det hade ju inte hänt här!” Well…

Det nuvarande systemet är inte perfekt. Framförallt kan sportens avarter komma lite för nära i storklubbarna. Det innebär också att man måste göra avkall på de riktigt stora framgångarna som eventuellt finns inom räckhåll. Det är svårt att sia om ligan i stort hade blivit bättre med ett nytt system, men sannolikheten för att få fram en eller två klubbar som skulle hävda sig i Champions League på sikt hade ökat. För som det är nu lär ingen svensk klubb gå förbi ett CL-gruppspel inom överskådlig framtid, men med handen på hjärtat: behöver de verkligen göra det?

En bild av svensk fotboll 2018. FOTO: BILDBYRÅN

Jag tycker att årets säsong visar på motsatsen. Supportrarna strömmar till arenorna, rubrikerna skrivs, sångerna studsar i betongen. Med jämna mellanrum ser vi en läktarkoreografi som har få motstycken vart man än vänder sig i världen. Imorgon spelas den sista omgången med all dramatik som det innebär, men oavsett utfall blir det svårt att toppa totalintrycket från den gångna helgen. Det var som en enda lång reklamfilm för serien. Från väst till öst bräckte supportrarna varandra i tifon och gåshudsavtackningar till Tobbe Hysén, Ante Johansson och inte minst Kennedy Bakircioglü. Och då har jag inte ens hunnit till Solna där över 50 000 åskådare såg AIK slåss för guldet.

Allt det här ska vi värna och vårda, liksom det småskaliga. För det småskaliga, det vill säga närheten, går hand i hand med det större perspektivet. Närheten har jag tjatat om i många år och det finns ingen anledning att vika ut mig här, men att man som supporter kan knalla ner till en träning eller ett klubbhus är ovärderligt för känslan av att serien är lika mycket din som spelarnas. Det här gäller förstås även mitt skrå. Utan den tillgängligheten hade hälften av artiklarna på den här sajten inte publicerats. Eller rättare sagt: Fotboll Sthlm hade inte funnits, det kan jag nog slå fast.

Annons

Mot den moderna fotbollen, MDMF, känner ni till. Ni har läst det på sociala medier, sett det på banderoller. Vad som ingår i det luddiga begreppet beror på vem du frågar, men för mig handlar det om sakerna som jag har tagit upp här, om skillnaden mellan här hemma och där ute. För andra innebär det betydligt mer. Ibland kan jag irritera mig på den haveristiska tonen hos vissa supportrar – en del verkar samla allt som missgynnar den egna klubben under MDMF-parollen – men som stridsrop har genomslaget varit massivt. Supporterkollektivet må vara brokigt och ha många agendor, men ingenstans i Europa har de gemensamma varit lika effektiva som här. Jag är fullkomligt övertygad om att 51-procentsregeln hade varit död och begraven sedan länge utan supportrarnas enade röst.

Nu är det inte så. Medlemmarna styr, Allsvenskan frodas och är vår liga på ett sätt som supportrar i många andra länder bara kan drömma om. Ingen jävel ska ta det ifrån oss.