Mårthen Bergman: ”Sluta aldrig prata om Labbe”

BLOGG. ”Du hade ett fint hjärta i en alldeles för strulig värld”. Orden, som är Anders Anderssons, är lika delar sanna som hjärtskärande att läsa. Därför vill jag ge er mina minnen av Labinot Harbuzi.

27 juni 2009. Jag stod lutad mot väggen i en stor konferenslokal i vad jag tror var Radison hotell precis vid Drottningstorget i Göteborg. Det var dagen efter att Sverige U21-lag hade åkt ut hemma-VM efter att först ha stått för en heroisk upphämtning från 0-3 men tillslut fått se sig straffbesegrade av engelsmännen.

Det var kramkalas modell större när spelare och ledare sa hej då till varandra. Det var slutet på denna ”årgång” av U21 och många skulle kanske aldrig spela tillsammans igen.

Rätt som det var hördes en basröst brumma över salen.

”Labbe, man!”

Tommy Söderberg gick med öppna armar fram till Labinot Harbuzi som försvann in i hans björnfamn.

Jag minns den scenen med så mycket värme. Då- och nutidens svenska ledare mötte nu- och framtidens svenska spelare.

Värme är också känslan som jag minns ”Labbe” med. Kvällen innan kramen hade han blivit inbytt i halvtid och var en av regissörerna bakom Sveriges upphämtning från 0-3 till 3-3.

Han hann bara röra bollen några gånger innan James Milner, Lee Cattermole och Mark Noble på Englands mittfält började skruva på sig. Eller som Labbe själv uttryckte det i mixade zonen efteråt:
– Man märkte att de kände ”Oj! Nu börjar här hända grejer.”

Hyllningarna till bollbegåvningen som Harbuzi bar på har översvämmat sociala medier sedan dödsbeskedet i torsdags.

Min favoritbeskrivning är denna, från en Malmö FF-supporter vid namn Patrik på Twitter, som baseras på en krönika från Erik Niva.
”När TV3 spelade in dokumentären ”Cirkus Zlatan” så skulle de samlas i en lagerlokal och köra lite streetfotboll med kids+Labbe.
Labbe var så jävla bra att produktionsteamet bad honom att tagga ner för det fick Zlatan att framstå som dålig.”

****

Det råder ingen tvivel om att han var något exceptionellt och jag behöver väl egentligen inte spä på det, men tänker ändå ta mig friheten att göra det. Vi är båda födda 1986 och även om jag var mil ifrån att vara med i något pojklandslag så undgick snacket om Feyenoord-proffset knappast någon i min årskull. Det är främst tre berättelser, från tre olika tider i hans karriär, som jag minns lite extra.

  • Den första var när Mattias Bjärsmyr (också född 1986), precis innan han lämnade Blåvitt första gången, mindes tillbaka till pojklandslagslägrena. Vi pratade om att alla spelare som var med då förstås var talanger och att alla som når allsvenskan var framstående redan i unga år. Det var en bra årskull med spelare som Marcus Berg, Ola Toivonen, Pär Hansson, Per Karlsson med flera. ”Bjärs” mindes tillbaka vilka han spelat med och landade tillslut i att ingen var i närheten av Labinot Harbuzi: ”Han var proffs i Feyenoord så man såg honom bara på landslagslägrena. Man tyckte själv att man var rätt långt framme, och så kom Labbe hem och var på en helt annan nivå än oss andra. Det var som en reality check om att ”just det, det finns några nivåer till”.

 

  • Den andra historiern är från när jag intervjuade Christophe Lallet, som då härjade i Hammarby.  Han hade spelat en U21-match med Bajen mot Syrianskas dito. Labbe hade lirat innermittfält och Lallet skrattade gott när han berättade om matchen. ”Han hade säkert tio pannor för mycket på kroppen, orkade knappt springa utan bara stod där i mitten. Men på 45 minuter tappade han inte bollen en enda gång och trots att han knappt rörde på sig så försvann motspelarna åt höger och vänster. 40-meterspassningar med båda fötterna som jag inte sett maken till. Går han ner några kilo och tränar upp flåset går han rakt in i alla allsvenska startelvor.”

 

  • Den sista är också den senaste av dem. En kompis i Malmö hade hängt med några polare i Slottsparken. Det slutade som det så ofta gör, de ställde ut några burkar som stolpar och började lira boll. En i gänget som han inte kände sen innan var så sjukt bra att det knappt gick att spela. Varenda gång tog han bollen och dribblade av allihopa. När min kompis efteråt tog upp kvalitén på den okände killen med en av sina vänner fick han till svar: ”Ja, vet du inte vem han är? Labinot Harbuzi, han har spelat i MFF”. Detta var nåt år innan att Labbe blev klar för spel i Melaka United.

Jag har älskat att höra de där historierna, mytomspunna personer fascinerar. När jag nåddes av nyheten om hans död var jag på besök i Malmö – som jag lärde mig att älska när jag bodde där under tre år –  och knatade i solskenet på Amiralsgatan utanför Folkets Park. Det högg till i hjärtat och den efterföljande känslan var lika melankolisk som efter beskedet om Aviciis död tidigare i år. Precis som med Tim Bergling känns det verkligen som att Labbe ”alltid funnits där” och genom olika berättelser varit en inte obetydlig del av mitt liv senaste tio åren.

Hur Labbe levde de sista åren, när han försvann från fotbollscenen, har jag ingen aning om. Historierna är många och sanningshalten i dessa omöjlig för mig att värdera. Och det spelar egentligen ingen roll. Jag minns honom för att han spelade fotboll på ett sätt som jag i alla fall inte sett någon annan svensk fotbollsspelare göra. Samt för den varma och härliga person han var alla de gånger jag hade med honom att göra. Det här klippet, fullpumpat glädje, får symbolisera det.

”För han ser ju inte bollen…”

****

Labbe, man! Tack för alla minnen, upplevelser och historier.

Jag kommer fortsätta hålla ditt minne vid liv genom att berätta dem om och om igen.