Milosevic: ”Visste att jag skulle få hundra procents kärlek från AIK”

Ibland blir tajmingen rätt.
Samtidigt som Alexander Milosevic ville sätta fart på karriären behövde AIK akut hjälp. Nu är 26-åringen mitt i sin kanske roligaste säsong hittills.

Alexander Milosevic behöver inte fundera särskilt länge på frågan. Han vet precis hur han vill ha det. Först ska han vinna Allsvenskan i höst, sedan är det dags för ett utlandsäventyr. Än är det tidigt i karriären.
– Se på “Granen”, säger Alex.
– Han fick sitt stora genombrott i VM. Många av de bästa mittbackarna i världen är 32-33. Jag kommer utvecklas mycket och vill ut igen. Jag hade kunnat gå redan nu i sommar men då hade jag inte haft chansen att vinna guldet.

Annons

Vi ses efter ett pass på träningsanläggningen Karlberg – en vardag som Alex var borta från i tre år. Våren 2015 skrev han på för Besiktas, våren 2018 kom han tillbaka efter att ha brutit kontraktet med Rizespor. Alex konstaterar snabbt att det “hänt en del” under åren utomlands. Det har inte blivit som han tänkt sig. Att han valde att komma hem har han aldrig ångrat.
– Det viktigaste i det här skedet av karriären är att spela vecka ut och vecka in. Det får jag göra här.
Hur mycket har du saknat AIK?
– För mycket.
Är det så?
– Ja. När det varit tungt har jag tänkt mycket på AIK. Jag tänker på bortamatcherna på sommaren. När man kommer till idrottsplatserna i de små städerna. Soliga dagar. Lång busstur hem med lagkompisarna, man bara sitter och snackar… Det är svårt att förklara, men det handlar om en känsla.
Är det lätt att bli bortglömd här hemma när det går trögt utomlands?
– När jag inte spelade i Besiktas tänkte jag ibland att jag bara ville hem och visa vad jag kan. Det var ändå Besiktas som jag gick till, det är sjukt vilka spelare som finns där. Det är inte så att jag blivit en dålig spelare plötsligt. Men ja, man blir lite bortglömd. När man spelar i AIK skrivs man upp och ner hela tiden. Det triggar och motiverar mig.
Förutom hemlängtan fanns det ett uppenbart skäl för Alex att återvända inför den här säsongen: Nils-Eric Johanssons hastiga slut på karriären.
– Det var en stor faktor. AIK behövde mig. Men det var också, hur ska jag säga, jag som behövde kärlek och det visste jag att jag skulle få till hundra procent i AIK. Det fanns ställen där jag kunde tjäna 20 gånger mer men ekonomin har inte spelat så stor roll i år.

Alex slog igenom med dunder och brak som 19-åring 2011. Här tar han emot pris som ”Årets nykomling” på Fotbollsgalan. FOTO: BILDBYRÅN

Sedan sommaruppehållet har AIK spelat åtta matcher i Allsvenskan, vunnit samtliga och bara släppt in två mål. De fem senaste omgångarna har Alex och hans lagkompisar hållit helt rent framför eget mål. Alex knackar i bordet framför sig.
– Hoppas det håller i sig. Det handlar om att hela laget försvarar bra. Det ger en känsla av trygghet för alla. För mig betyder det att jag aldrig tvekar med besluten. Taktiken sitter i ryggmärgen, för vi tränar på det hela tiden.
Trots att ni kör samma formation, och att ni gjort det mycket redan?
– Precis. Som med allt annat är fotbollen färskvara. Om man slappnar av och blir bekväm så straffar det sig direkt. Så det är bara gnugga, gnugga, gnugga som gäller.
Är det inte tråkigt för de offensiva spelarna?
– Det kan ju vara tråkigt att spela elva mot noll. Men när man märker resultaten direkt i Allsvenskan så är det inte mycket att klaga på. Vi har ett ödmjukt lag, alla hjälps åt. Vi garvar mycket tillsammans inför träningen men sedan är alla superseriösa. Även de som är utanför elvan är väldigt fokuserade. Det är en klyscha men det är viktigt att ha en bra bänk och en motiverad trupp.
Kan du beskriva sammanhållningen?
– Jag vet hur det brukar vara i olika lag med grupperingar. Den är med den och så vidare. Det finns verkligen inte här. Då gör man också det där extra jobbet för varandra. Om någon i vårt lag åker på en tackling är man där och markerar.
Är det din roll?
– Det händer ju att “Koffe” (Kristoffer Olsson) får tacklingar. Då blir det lite som i hockey, man vill vara där och skydda stjärnspelaren, så då har det hänt att jag tacklat tillbaka. Då visar man att man är där tillsammans. Ingen ska få en ful tackling utan att någon är där för honom. Men det gäller att vara smart också, ibland kanske man bara säger något.
Ja, du kan ju inte köra hockeystilen fullt ut.
– Haha. Jag kan inte jaga en back på andra sidan planen. Men ibland när jag ser våra matcher i efterhand kan jag tänkta “shit, vad äcklig jag kan vara ibland”. När man är inne i spelet kan man bli en annan person. Kolla på Sundgren, han kan bli helt galen på matcherna. Och kolla på Seb. Han är världens lugnaste person utanför planen men är alltid där och tjafsar med domarna.
I trebackslinjen tar Per Karlsson djup i mitten, medan du och Robin Jansson stöter på varsin sida. Hur passar rollen dig?
– Det var lite nytt i början att spela 3-5-2 när jag mest spelat 4-4-2 tidigare. Men när jag hittat rätt i rollen på högerkanten har jag utvecklats mycket. Jag vet när jag ska stöta upp och när jag ska ta djup. I början av säsongen spelade jag till vänster och då blev jag lite låst med uppspelen som högerfotad. Men jag hade ett snack med Rikard och vi kom fram till att det var bäst att jag spelade där så länge laget tjänade på det.
Nu spelar Robin Jansson till vänster. Vad tänkte du när han värvades från division 1?
– Jag kollade på AIK:s cupmatch mot Oddevold i vintras och då la jag märkte till honom direkt. Blond, stor, stark. Han gjorde en fin brytning mot Tarik (Elyounoussi) och då tänkte jag att “fan, den här killen är på riktigt”. Men jag trodde han var 34-35, haha. En gammal rutinerad spelare.
Han gick i stort sett rakt in i laget. Vad tänkte du om det?
– Tänkte inte så mycket, för han gjorde det bra på träningarna. Han tog för sig direkt. Han passade in till vänster som vänsterfotad, det gav oss bättre vinklar i spelet, och han har den naturliga styrkan. Det är ingen kille som pumpat på gymmet, han är bara född sån. Han är en rolig kille också, han har en annan bakgrund än spelarna vi brukar ta in. Bengtsfors liksom? Jag har aldrig varit där men han försöker ta med mig. När vi är på bortamatcher ser man hans familj och vänner med hans tröja, då fattar man hur stort det är för dem.

Två temperamentsfulla AIK:are: Alex och Daniel Sundgren. FOTO: BILDBYRÅN

Trots att säsongerna ifrån AIK inte blev särskilt sportsligt lyckade för Alex tycker han att han vuxit sedan han var här senast. När jag frågar vad han dragit för lärdomar svarar han att han tar hand om sig bättre utanför planen.
– Det är klyschorna igen. Jag äter och sover bättre, förbereder mig bättre. Tidigare kunde jag äta godis och sånt, vara ute med kompisarna till tio. Men jag har sett hur toppspelarna förbereder sig på toppnivå. Jag spelade med Pepe i Besiktas och det var en annan nivå. Jag har sett många mittbackar i Bundesliga och tänkt “så jävla bra är han väl inte?” men Pepe var något annat. Hur han förberedde sig till exempel.
Hur gjorde han det?
– Alltid gymmet före vanlig träning, behandling långt efter det. Han tog hand om kroppen så att den alltid skulle vara fräsch för att prestera.
Han är ju känd för sina grisigheter på plan. Hur är han utanför?
– Det var lite samma sak som vi pratade om innan. Helt olika personligheter. Han är hur snäll som helst. Nästan lite blyg. Men på planen stängs allt det där av.
Samtalet glider in på AIK igen. Alex pratar om stoltheten att representera klubben både på och utanför plan. Han gillar känslan av att folk runtomkring honom vet att han är en AIK:are. Alex bor i Rissne där han växt upp och har kvar många av sina gamla vänner.
– Jag har saknat det också. Att inte behöva planera, bara gå ut och snacka ett par timmar. Fast man kan i och för sig bli trött på kompisarna också…
Du är på en bra plats just nu?
– Det har blivit som jag hoppades. Även om vi inte uppnått ett skit hittills så leder vi serien. För egen del har jag spelat över hundra tävlingsmatcher och varit lagkapten i tävlingssammanhang. Det betyder mycket för mig. Om vi vinner guldet i höst har jag egentligen uppnått allt som jag har drömt om i AIK.